Christer Lundh på Hembygds föreningens årsmöte
- Tack för era prestationer under året, avslutade Ebbe. Tack för förnyat förtroende. Jag hoppas någon kan ersätta mig vid nästa årsmöte. Så anmäl ert intresse till valberedningen.
Vi hoppas också kunna erbjuda något nytt arrangemang under året.Bilden. Gunhild Lindhe och hennes valberedning hade förberett så väl att alla deras förslag klubbades.
Sedan hälsades trubaduren, vissångaren, radiomedarbetaren mm. Christer Lundh välkommen.
- Jag var här för exakt 15 år sedan och spelade , inledde Christer, men det känns som det var förra året. Tiden går så fort. Min svärfar berättade en historia om nåt som han sade hände härom året. Men när det kom till kritan så hade det hänt före kriget. Ja tiden går så fort....
Publiken kändes uppvärmd men ännu bättre blev det efter den första visan, en dansk sånglek, där publiken sjöng med i refrängen "De va rett saa laagom".
- Jag bor numera i Hjärnarp uppe i nordvästra Skåne och när jag berättade det för en gammal man utanför Lönsboda så sade han " hor kan de va ad du har hamnat i en saun avkrog?"
Christer berättade att han fortsätter arbetet med att dokumentera gamla visor och att det nu finns mellan 400-500 timmars inspelningar bevarade för eftervärlden.
Han fortsatte med att sjunga en låt som Arvid Pettersson från Bjärnum har gjort och som finns i sånghäftet "En bondes sommar". Den handlade om dåligt väder "Rälit vär".
- 1967 började jag att sjunga på skånska, men det passade inte i TV. När jag kom till studion så sade man "Du får gärna sjunga på engelska men skånska de passar inte alls". Då kan man känna sig "avedonk", d.v.s. " vissen och nerslagen". Det är ett ord som nästan ingen förstår idag.
Lundh berättar att han fått en hel del hjälp av Gösta Sjöstedt i Hässleholm att ta fram gamla texter som den han sjöng härnäst.
- Nu skall jag spela och
sjunga om Jöns Svensson, en man från Lönsboda och hans fru som alltid trätades, sade Christer. När jag sjöng den på "Vispråmen Storken" i Stockholm så bad jag publiken gissa varifrån det språket kom?- Det är nog keltiska! Eller bornholmska! sade man i Stockholm.
- Nu skall jag sjunga visan. De trätades och trätades men kom ändå överens om att gå och hänga sig men repet var för svagt så dom misslyckades med det också, sade vissångaren.
Christer berättade sedan om några original som funnits i Vittsjötrakten; Sten Wulf, Ines Nilsson Frösboholma och spelmannen Oskar Thurban, en stor speleman som var glad i brännvin. Deras röster är bandade till glädje för eftervärlden.
- Nu skall vi sjunga
"Ria-ria ranka, hästen heter Blanka", föreslog Christer. Den är nog flera hundra år gammal.Åhörarna stämda in i refrängen till vissångarens stora glädje.
- Jag jobbar för Sveriges Radios program 2, säger Christer. Vi hittar fortfarande visor som sjöngs av vår äldsta generations föräldrar. De sjöng barnvisor för "Glytta-glyttarna" (barnbarnen). Det var ofta mustiga barnvisor som var anpassade till handklaverets toner.
Christer berättade att många av de barnvisor som nedtecknades under slutet av 1800-talet kunde finnas ungefär likadana i hela norra Europa.
- Många av visorna kom till för att lära sig en ramsa att använda i något sammanhang. Vanligt var visor inför husförhöret.
Han tog ett exempel om en "1-12-visa" som innehöll en Gud, två testamenten, tre apostlar....och 12 lärjungar. Kunde man den så var man naturligtvis bättre rustad inför kommande husförhör.
- Vi tror kanske att rapparna bara funnits några år? Nä, visst rappade stinsen i Lönsboda redan för hundra år sedan! Till takten av den stånkande ångpannan på loket sjöng han, till resenärernas stora förnöjelse, ut budskap om att stiga på och kliva av tåget, köpa biljetter osv.
Sedan berättade Christer om de många original som vi kommer så lätt ihåg.
- Det var en man från Hjärnarps-trakten som var lite vidskeplig. Han berättade om en jakt som hade gått alldeles fel.
- Di skåd och di skåd men bomma me alla skåd. Di va tvungna att ta te lide trolleri. Såu di rögade bössorna me ett sarskilt ris. Sen behövde di ente ens sikta. Di treffa me alla skåd. Me de sista skåden så skåd di en tjäder som dog direkt. Den ramla rakt ner po en hare. Men den dö ente direkt. Den lau och krafsade me tassarna sau de kom fram en planbog me ett par hundralappar i. Sen dog haren.
Han plockade fram sitt tvåradiga handklaver, en "Rickeharmonika" från 1915 som använts av både far och farfar.
- Ivar Andersson var en av Sveriges bästa historieberättare. Ja han var legendarisk. Han brukade inleda med att "han egentligen inte var den han var för han var en bortbyting". Nu skall jag spela hans tivolivals. Den har en slagdänga, såna som var mycket vanliga på den tiden.
Efter den låten frågade Christer om vi visste vad en "Pilleknäckare" är? Ingen kunde svaret.
- Jo det är hälften rom och hälften madeiravin. Nu spelar jag om en gubbe som kunde dricka sju Pilleknäckare på rad och som sen tog sju till. Men däremellan så blev det nån "Kaffejög".
Efter det berättade han att han fick en fråga i slutet av en föreställning. Det var en dam som frågade; kan du inte sjunga en grann visa?
- Så nu skall jag sjunga en lyrisk sommarvisa. Det känns kanske som att sommaren är långt borta? Men sjunger man om den så kommer den faktiskt närmare oss.
Så tackade Christer för publikens uppmärksamhet. Men publiken fortsatte applådera, så det blev två extranummer.
- Då skall jag sjunga om ett rallargille där man åt falukrov och drack hembränt.
Sista låten blev "Sandhammar" där han sjöng om att "Vi har vad i Öja men där fick jag bara socker och vann".
Ebbe Persson tackade vissångarenoch historieberättaren med att överlämna en miniatyrtallrik med en kopia av ett mynt från 1612.
Sedan serverades nkaffe och the med fyra hembakta kakor. I Hembygdsföreningen finns minsann resurser.
Vid kaffebordet mötte jag bl.a
Ingvar "Inge" Ivarsson som föddes i Frösboholma där han satt och bläddrade i Årsboken, som publicerades under årsmötet i vanlig ordning.- Jag är van vid sån här musik för jag var folkdansare på fritiden, säger han. 1958 flyttade jag till Örkelljunga.
Han berättade att hans dröm var att träffa en kvinna från Frälsningsarmén.
- Det skulle vara en kapten som kunde spela ett instrument. Undret inträffade i Bjärnum. Där mötte jag 1961 Maj från Färila i Jämtland. Vi gifte oss och bor fortfarande kvar i Örkelljunga.
Jag minns tiden i Vittsjö och Bjärnum som mycket positiv. Därför är det så fint med Hembygdsföreningen. Här möter jag folk från den gamla tiden i bygden. I årsboken kan jag läsa sånt som jag inte hört talas om. Det är fint, avslutar Inge, innan vi skiljs åt.