ÅHUS. Den efterlängtade säsongspremiären i orientering arrangeras första helgen i mars varje år. Med en nattävling på fredagskvällen, en medeldistanstävling på lördagen och en avslutande långdistans på söndagen i Åhus backiga tallskogar startade totalt drygt 3300 orienterare i år.

Ett smakprov av terrängen i Åhus samt en bild på söndagens sistakontroll.

Från OK Torfinn deltog skribenten själv (Camilla Nilsson) både på fredagen och söndagen med en självvald vilopaus på lördagen där en mountainbikeorienteringstävling klämdes in på Hovdala. Från en annan klubb, OK Milan, som ligger drygt 40 mil norrut, tävlar lillasyster Jessica Nilsson som denna helg var nere på sydligare breddgrader och var anmäld på både lördagens och söndagens tävlingar.

Veckan före denna härliga säsongsstart befann sig båda systrarna tillsammans i Mora och åkte den berömda vattenlängdskidtävlingen Tjejvasan. Under denna helg bestämde sig de båda för att anmäla sig i samma klass på kommande helgs långdistanstävling.

Detta må ha låtit som en bra idé en vecka innan, då jag med fuktskadade fötter och en överansträngd vänsterljumske kom i mål i Mora med en totaltid som endast var sju minuter långsammare än min lillasysters tid.

Veckan gick och jag körde helt och hållet på taktiken att vila mig i form inför kommande tävlingshelg. När fredagskvällen väl kom och det var dags för nattävlingen, kände jag mig utvilad och peppad. Benen var lite sega i början men annars flöt de första sju kilometrarna på förvånansvärt fint. Sen kom den tillbaka. Vänster ljumske. Den mer eller mindre bestämde sig för att strejka i en lång uppförsbacke. Och den gav sig inte. Sista två kilometrarna bet jag ihop och kom i mål med ett vänsterben som därefter knappt kunde köra bil på över ett dygn.

Men en tävling är en tävling. Inte kunde jag fega ur i sista stund inför söndagens långdistans när jag hade lovat att tävla mot min syster. Min före detta elitsatsande syster som vid 16-års ålder valde att gå på orienteringsgymnasiet i Husqvarna och har varit bra mycket duktigare än mig sedan dess (redan innan dess får jag kanske erkänna).

D21K-banan från söndagens långdistans. Start och mål visas längst upp på kartan medans kontroll 9 är längst söderut.

Väl på plats utanför Åhus konstaterade jag att hon skulle starta fyra ynka minuter efter mig. Fyra minuter! Det är ingenting i orienteringssammanhang. Med detta i medvetandet ställde jag mig på startlinjen klockan 10:30 denna kyliga söndagsförmiddag och tänkte att nu gäller det att hålla tempot uppe. Frågan var inte OM hon skulle komma ikapp mig, snarare NÄR hon skulle komma ikapp mig. Mitt mål var att hålla henne bakom mig så länge det bara gick.

Efter en liten miss till tredje kontrollen, varpå jag kom lite snett in till kontrollpunkten, och en lite större bom på ca två minuter till åttonde kontrollen där jag inte förmådde mig att hålla ordentlig koll på alla de många stigarna, såg jag henne bakom mig. Jag hade precis stämplat tionde kontrollen när den röd/blå/vita tröjan kom springandes mot kontrollen ca 50 meter bakom mig. Och absolut, hon hade sprungit in nästan fyra minuter på mig, vilket skulle göra henne till en total segrare av oss båda. Men jag gav mig inte. Hon skulle inte få komma om mig. Jag sprang allt vad jag och min trötta vänsterljumske orkade med, och det flöt på fint. Vid varje kontroll vände jag mig om för att se om hon var bakom mig, vilket hon också var vid kontroll 11, 12, 13 och 14. Till 15:e kontrollen tog vi något olika vägval på de många stigarna i skogen och när jag väl stämplade kontroll nummer 15 såg jag inte henne bakom mig.

En lycklig och trött Jessica i mål.

Med hoppet uppe om att ha tjänat in några sekunder på henne fortsatte jag mot nästa kontroll. För att komma till denna kontroll behövde jag klättra över en stor sandkulle och jag tänkte redan när jag närmade mig att detta kommer bli jobbigt. Med ett vänsterben som nästan var ur funktion var det bara att acceptera läget och gå upp för den enorma sandkullen. Jag såg inombords framför mig hur min syster knappade in på mig, men det var lika bra att inte titta bakåt. Väl uppe försökte jag förmå min trötta kropp att få upp tempot igen för att inte bli omsprungen 500 meter innan målet. Och i mål kom jag. Först dessutom! I hela 50 sekunder fick jag vänta innan min syster stämplade målkontrollen, lika trött som jag. Hennes första ord när hon hade stämplat målkontrollen var ”Hur fort sprang du egentligen? Jag har sett dig vid varje kontroll sen 10:e kontrollen men jag kom aldrig ikapp”. Vi konstaterade båda två att ingen av oss hade sprungit banan så fort om vi inte hade varit jagade/hade jagat.

Efter denna väl genomförda syskonfajt slutade vi på en 3:e respektive 4:e plats i D21K och nu känner vi alla att säsongen är igång på riktigt!