EMMALJUNGA. Tiden är slutet av 1980 talet då min partner och jag inte var ett par i egentlig mening.
Vi gick på samma akvarellkurs i Alingsås och båda kände för att vi skulle utveckla oss vidare. Vi upptäckte i en kurstidning att Löftadalens folkhögskola utanför Åsa hade akvarellkurser den sommaren.
Sagt och gjort vi sökte och blev båda antagna men tyvärr veckorna efter varandra.
Efter moget övervägande så antog vi anbudet, Kristina åkte till första veckan.
Det sägs ”att all vår väntan bliver svår” men till slut blev det min vecka.
Redan första dagen på kursen märkte jag hur svårt det var att måla utan Kristinas stöd. Vi var på stranden, vågorna smekte stenar, grus och fin sand och plötsligt slog saknaden frivolter i mitt huvud. Jag sprang åter till mitt rum, fann pennan och orden kunde formas.

Långt efteråt.
Jag sökte dina spår på stranden
i en sand
där stormen hårdhänt lekt
men jag fann dem bara
i mitt hjärta
spåren som du varsamt smekt.

Jag sökte dina händers hud
i en natt
där sömnen våldsamt flytt
men blott drömmen gav
en aning
och en längtan efter dej på nytt.

Jag sände dikten till Kristina som målade en akvarell och skrev dikten på.