Folkliga namn på växter och fåglar 

VERUM. Naturen var alltid närvarande när jag växte upp i hemma i Verum. Men jag var urdålig på växter under skoltiden. Visst såg jag örter i olika färger och skepnader överallt omkring mig, men deras namn var bara ett sammelsurium. De namn som vi skulle lära oss i skolan var ibland inte samma som jag hade hört användas i min närmaste omgivning - för att inte tala om de latinska namnen, som jag ju aldrig hört någon uttala. Den enda växt som jag kunde det latinska namnet var på Gulmåra. Den heter nämligen ”GaliumVerum”. Annars kunde jag i stort sett bara skilja på Blåa blommor, Gula blommor och Röda blommor. De vita hade ju ingen färg.

Växternas lokala namn var också förvirrande. Den växt jag kallade Alnamärke eller Rallarros och som vissa kallade Rävarumpa fick vi veta hette Mjölkört och den växt som jag för min egen del kallade Rävarumpa hette tydligen Ängsfräken.

När det gällde fåglar kunde jag bara de lokala namnen som Skoskàda, Ollontåcke och Alika. Men en av fåglarnas latinska namn kunde jag. Det var ”Grus Grus” som är namnet på Tranan.

Revanschlust och kryddat brännvin

Längre fram i livet blev det två omständigheter som ledde till att jag mobiliserade mitt slumrande intresse för växtriket. Den ena kan tillskrivas revanschlust och den andra har med kryddat brännvin att göra.

Min gamle skolkamrat, son till en känd överlärare i Verum, var liksom jag under skoltiden tämligen ointresserad av att lära sig namn på växterna. Men han blev liksom sin far folkskollärare. Efter att han vid mitten av 1970-talet ”avsuttit” en kompletteringskurs i växtkännedom ville han briljera med sina nyvunna kunskaper. Vid några sommarpromenader på Österlen frågade han mig oupphörligt och på ett ganska retfullt sätt vad växterna vi såg på marken hette.

Jag gick i fällan direkt. På hösten hämtade jag fram min undanstoppande Läroverksflora (Krok-Almquists klassiska Svensk Flora del 1, Fanerogamer och ormbunksväxter). Därefter pluggade jag ”normerade floraörtnamn” hela vintersäsongen med efterföljande praktiska övningar på Österlen under vårmånaderna. När jag under den följande sommaren bjöd honom på en botanisk promenad var det jag som briljerade, och det visade sig snart att min gamle skolkamrat hade glömt det mesta som han lärt sig på kompletteringskursen för drygt ett år sedan. Jag triumferade.

Den andra omständigheten som gjorde att min artkännedom, inklusive kunskapen om de latinska namnen, blev aktiverad var att jag vid denna tid började intressera mig för brännvinskryddor. Jag utgick naturligtvis från Albert Sandklefs klassiska lilla bok "Trettio sorter kryddat brännvin och tre nya enligt gamla beskrivningar”. På min lilla spishylla förvarade jag uppemot 30 små apoteksflaskor med essenser från utöver favoriterna Malört och Johannesört även Rölleka, Kummin, Körvel, Anis, Libsticka, Fläder, Enbär, Kamomill, Krusmynta, Pors, Renfana, Salvia, Slånbär, Hästfibbla och Åbrodd. Även pomeransblad, kryddnejlikor och citronskal duger som brännviskryddor.