VITTSJÖ, BJÄRNUM. Idag tisdagen den 22 september 2020 är det höstdagjämning, som offentliggör höst och vinter. Denna dag, då natt och dag liksom vid vårdagjämning sägs vara lika långa, utgör en av hörnstenarna i våra fyra årstider.

Vid dagjämning är faktiskt inte dag och natt exakt lika långa. Tidpunkten infaller alltid strax före vårdagjämningen och något efter höstdagjämningen.

Slår man i en almanacka kan man se att dagen den 22 september är flera minuter längre än natten. Det beror på två saker. För det första säger man inom astronomin att solen har gått upp när centrum av solskivan är över horisonten. Precis som man definierar dagjämning som den tidpunkt då solens centrum passerar ekvatorn. 

Men i folkmun betraktar man soluppgång som det ögonblick då solens överkant tittar fram över horisonten, medan solnedgång är den tidpunkt då den sjunker ner under horisonten. Det gör dagen ett par minuter längre.
För det andra böjs jordens atmosfär när solen står rakt under horisonten. Det får det att se ut som att solen står en smula högre på himlen än vad den egentligen gör.
Och det betyder att solen kan ses cirka fyra minuter längre både före soluppgång och efter solnedgång på våra breddgrader.

Och så lite ”överkurs” för den nyfikne…

Även om dagjämning alltså inte helt lever upp till sitt rykte är det flera saker som gör dagarna till något speciellt. Det är de två enda tidpunkter på året då solen står upp rakt i öster och ner rakt i väster. Och de enda tidpunkter på året då en person som står på ekvatorn kan se solen passera rakt ovanför huvudet. För det fjärde är på Nordpolen höstdagjämningen början på sex månaders mörker, medan det på Sydpolen är upptakten till sex månader oavbrutet dagsljus.

Året består inte av ett helt antal dagar, utan däremot cirka 365 och en kvart. Det väljer vi att se mellan fingrarna på i tre år i sträck, men vart fjärde år - ”skottår” - lägger vi till en extra dag för att få kalendern att stämma igen. Det betyder att tidpunkterna för dagjämning och solstånd infaller sex timmar senare varje år för att sedan hoppa tillbaka 18 timmar när det är skottår.

Detta kan vi tacka påve Gregorius XIII för. Det var han som införde den gregorianska kalendern 1582, som större delen av världen följer i dag. Påven bestämde att sekelskiften som till exempel år 1700 och 1800 inte skulle vara skottår med mindre de gick att dela på 400.
Det resulterade i ett kalenderår på 365,2425 dagar som därmed tar hänsyn till att det sett från jorden tar solen 365,24219 dagar att slutföra en hel passage över himlen.

Därmed är kalendern så nära verkligheten att årstiderna inte förflyttas.