Boktips från Thomas Gyllander 

Invånarna i Mumindalen har funnits i min närhet, i form av seriestrippar och böcker, i så gott som hela mitt liv, utan att jag har bekymrat mig särskilt mycket om dem – och på muggar som jag aldrig någonsin har druckit ur.


I mina (mycket) yngre dagar levde jag nämligen med föreställningen att sådant som hade med mumintroll att göra nog egentligen var av större intresse för vuxna än för barn och senare, som vuxen, har jag alltid intalat mig motsatsen – fram till för bara ett litet tag sedan då jag råkade se någon sorts frågesport på TV och en av de tävlande fick en fråga på någonting som hade med muminfigurerna att göra.
Jag kunde inte svaret på frågan och det retade mig, för jag insåg plötsligt att det nog hör till vanlig allmänbildning att ha koll på muminvärlden – i annat fall hade man väl inte frågat om de där små trollen i TV?


Så jag gick till bibblan och lånade ett gäng (tre) böcker om de märkliga varelserna i Mumindalen - för att försöka lära mig ett och annat och för att liksom försöka växa en smula som människa.

Nu har jag läst en av dem, nämligen ”Kometen kommer”, men är inte säker på att jag blev så mycket större för det – däremot blev världen lite mindre – och mörkare – och farligare - under läsandets gång – och hjärtat for nästan upp i halsgropen när jag fick klart för mig vad som skulle hända den sjunde augusti, klockan 8.42, eller möjligen 4 sekunder senare, på kvällen.

Allt börjar egentligen när ett förfärligt oväder drar in över Mumindalen och när den filosofiska och pessimistiska Bisamråttan börjar tala om världsrymden och om jordens undergång – för då blir Mumintrollet och Sniff mycket oroliga …

Muminmamman och Muminpappan, som tar deras oro på allvar, inser att ett besök på det observatorium som tycks ligga en bit neråt floden – någonstans i Ensliga Bergen - och där de två kamraterna verkligen kan få titta på himlens stjärnor, nog är det enda som kan få dem lugna igen. De utrustar dem därför med en rejäl matsäck och skickar iväg dem på en flottfärd som är tänkt att gå till observatoriet, men som dessvärre också leder rakt ut i dramatiska landskap och diverse farligheter ….

Hur barn uppfattar den här berättelsen har jag ingen aning om, men som vuxen får man lätt känslan av att de figurer Mumintrollet och Sniff möter på sin vådliga färd, på något sätt representerar olika sidor av en själv. 
(
Dessutom får bokens bilder antagligen en del läsare att komma i kontakt med sitt eget inre mörker.)

Lär man sig något av den här berättelsen?

Ja, för egen del lärde jag mig t.ex. att hattifnattarna är mycket små och vita och alltid längtar någonstans. Bara en sådan sak ….

”Kometen kommer” – men då med titeln ”Kometjakten” – kom ut för första gången år 1946 och det är säkert erfarenheter från krigsåren som ligger till grund för den svarta ton som gör detta till en mycket märkvärdig bok för alla åldrar.