SKÅNES FAGERHULT. Det är underligt med vissa bilder. Långtifrån att blekna med åren, växa de i tydlighet, liksom hade tiden för dem varit ett enda långt fixeringsbad, som gjort dem ljusbeständiga för alltid.

Vykorta-Karlen fotograferad av Vittsjösonen Hugo Franzén 1949

Det var fest för söndagsskolebarnen i församlingshemmet. Det är nästan på dagen 70 år sedan dess. Rätt vad det var, så hördes en knackning på dörren och där stod Karl Ludvig Augustsson, alias "Vykorta-Kalen", chevalereskt hållande sin hatt i handen. Den höga kragen höll på att strypa honom. På frågan om han inte skulle stiga in och dricka kaffe med oss, svarade han med ord långsamma som pendelslagen i vår Moraklocka: "Nej tack, jag ville bara se vilka som var därinne" och medan han talade stramade skinnet till i hans breda, pergamentsfärgade ansikte, som såg mera asiatiskt än germanskt ut. Och så försvann den underliga figuren lika fort som den hade kommit och de församlade stod där något konfunderade.

Vykorta-Karlen levde sina dagar i och kring Skånes Fagerhult

Något mer än en månad senare var Karl Ludvig Augustsson borta, död på ett tragiskt sätt. Och nästan precis 5 decennium har gått sedan dess.
 Minnet av mannen i dörröppningen har följt oss genom åren. Mest vemodiga minnen. Han var som en vinddriven plankstump. Njuggt och hårt och gråslitet syntes hans liv. Han var ett av de få originalen i denna alltmera standardiserade tid. Den som vill skriva om Karl Ludvig Augustsson, skulle mycket väl kunna börja sin skildring som Samuel Columbus börjar sin bekanta beskrivning av Lucidor: "Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt".

I våra kyrkböcker heter denne moderne Diogenes, Karl Ludvig Augustsson. Ibland kallade han sig Larsson. Fadern hette nämligen August Larsson och var bonde i Karsatorps by i Sk. Fagerhults socken, en riktig skogsby.
I kyrkböckerna har Karl Ludvig Augustsson dubbelyrke som dräng-korgmakare. Mest känd var Karl Ludvig under namnet " Vykorta-Kalen". Nämnde man det namnet visste alla, vem man menade. Det namnet hade han fått på grund av sin vykortsförsäljning. Inemot ett halvt sekel gick han omkring i bygderna och sålde vykort och lite annat smått krams. Någon effektiv försäljare av sina varor var "Vykorta-Kalen" inte och några större vinster gjorde han säkerligen inte på sina affärer. Dagskassan kunde väl räknas i några tolvskillingar.


Vid sina affärsresor gick det i regel så till att "Vykorta-Kalen" alldeles oförhappandes öppnade dörren, stack in huvudet och sa: "Ni har väl köpt vackrare och bättre vykort på annat håll?" Någon vän av många ord var inte Karl Ludvig Augustsson och hans stämma nöttes inte mycket i samtal. När han talade med någon, tittade han helst på annat håll eller också såg han rakt ner i marken. Han verkade skygg och syntes stänga till om sig. Efter att ha sagt dessa ord retirerade han baklänges några steg men förblev i farstun. Resultatet blev ofta att man kom ut till honom och sa: "Å kom in, så skall vi köpa". Hjälpsamma och godhjärtade människor tyckte att det var synd om den vandrande, ensamme mannen, köpte för den skull av honom och gav honom dessutom någonting att äta och dricka. Han gjorde också korgar, ibland med en grepe över, men han tog inte hela "lagret" med sig vid sina resor utan gav sig iväg med blott en korg eller en eller två kvastar.


Det fanns hos "Vykorta-Kalen" en sällsam blandning av primitivitet, enfald och lite utav slughet som klassar in honom bland originalen. Och som en ursprunglig människa kom han också många gånger att visa den sidan av ursprungligheten, som heter replikskärpa. Ville någon driva eller gyckla med honom eller fann han något vara sagt eller gjort i nedlåtande syfte, kunde han bita ifrån sig. Inte heller inför en präst stod han svarslös. "Vykorta-Kalen var en flitig kyrkobesökare, och nästan alltid besökte han kyrkan, när det var nattvardsgång. Fast han ju inte precis hade ”nästgårdsväg” till kyrkan. Sparsam som "Vykorta-Kalen" var gick han ner till samhället i trätofflor, gömde dem i en buske eller på verandan till gamla skolan, och satte på sig sina medförda finskor. Detta blott vid kyrkobesök.
Vid ett tillfälle påpekade en numera avliden kyrkoherde - bland alla historier av och om "Vykorta-Kalen", så är väl denna mest känd - för Augustsson att han borde vara snygg och ren, när han kom till kyrkan och skulle gå till nattvarden. Någon större användning för tvål och vatten i och för rengöring av sin yttre människa torde väl Karl Ludvig Augustsson inte ha haft. Men Augustsson hade omedelbart ett svar till hands: Han gav det i en fråga till kyrkoherden och undrade om inte det inte var viktigare med den inre renheten än den yttre. Kyrkoherden lär inte ha kunnat kommentera yttrandet.


På "Vykorta-Kalens" sinnelag var det inte någonting att anmärka. Han var rättrådig och ärlig och gjorde inte en fluga förnär. Historierna om Karl Ludvig Augustsson äro legio, ity de äro många. En gång stod han och språkade med en herre i byn, som icke ville arbeta men som hade gått åstad och gift sig med en sömmerska på syfabriken. "Du skall gifta dig Karl" , sade mannen uppmuntrande till honom. "Jag skall vänta tills jag får syn på en sytös, som kan försörja mig" replikerade Karl kvickt.


Men till Diogenes från Sinope hörde ju också en tunna. Augustsson bodde hos sina bröder. Men i kraft av sin frihetslidelse ville han ha egen hydda att bo i och så började han att bygga på fädernegårdens mark. Augustsson blev sin egen arkitekt och byggmästare och arbetet gjorde han även själv. Det material han behövde till sin koja, fick han släpa en halv mil ifrån.

Mitt hem min borg var benämningen på Vykorta-Karlens hus

Det blev en mycket primitiv byggnad som framgår av fotot och man gjorde sken av att när han skulle lägga sig i sin ägandes stuga så fick han ta hål i väggen och där sticka ut sina fötter. Men, det är nog bara elakt förtal. Möblemanget i kojan var i stil med hyddan. Sängen t.ex. bestod av några av ägaren hopspikade bräder. Hur ringa än kojan var, så höll Augustsson den kär, ty det var hans egen.

1949 fick Vykorta-Karlen besök av Hugo Stéen, V-K. Axel Kristiansson samt fotografen Hugo Franzén

Välfärdssamhällets socialvårdande myndigheter försökte infoga honom i mera passande mönster och försökte förmå honom att flytta till en mera människovärdig bostad. Man hade t.o.m. gått så långt i sin nit, att man hyrt en bostad åt honom. Men Augustsson vägrade hårdnackat att flytta från sin koja i Karsatorp och resultatet blev att han fick bo kvar i sin hydda i skogen. 


Fredagen den 2 februari 1951 blev ödesdiger för den ensamboende mannen. Det var kallt och blåsigt och för att hålla värmen i kojan, måste det naturligtvis eldas duktigt. Augustsson hade gått till vila på kvällen och antagligen sov han, när elden kom lös av någon anledning och antände kojan och vid rökutvecklingen, som uppstod bedövades och dödades den sovande mannen. Augustssons ena broder fick syn på att det brann, skyndade till men kunde ingenting göra varken åt Augustsson eller hans koja. Man fann Augustsson som var illa bränd. Egendomligt nog fann man en oskadd 50-kronorssedel och Augustssons kära munspel så gott som oskadat. Ingenting tydde på att ett brott blivit begånget mot den 73 årige ensamme mannen. Genom Karl Ludvig Augustssons bortgång blev bygden ett original fattigare. Länge skall minnet av denne vandringsman leva i våra bygder.

Citatet är hämtat från Stig Arwidssons samlingar
. Bilderna är från Hugo Franzéns samling.