MÄNNISKOÄTARENS SKUGGA av PER ODENSTEN

Om man får tro landets litteraturrecensenter har denne författare sällan eller aldrig skrivit någonting dåligt – eller ens något mindre bra – och man skulle antagligen kunna rekommendera vilken som helst av hans böcker, men här har jag valt en berättelse som på bokens baksida beskrivs som ”ett kammarspel” och ”en moralitet” – och en ”hyllning till den vanliga människan”.

Romanens jagberättare Leon är den fattige herdepojken som vallade sina getter i ett landskap och i en tid där livet och tillvaron verkade stå alldeles stilla – och som först i vuxen ålder lärde sig att läsa och skriva.

Nu är han fångvaktare i ett fängelse i den totalitära fascistiska stat som s a s har tagit sig an honom och gett honom ett tryggt liv – men också en tillvaro som på sitt sätt står lika stilla som hans tidigare herdeliv gjorde.

Till detta fängelse – till dess ”bunker” – förs en regnig natt en högprioriterad politisk fånge som dömts för konspiration mot statens säkerhet och för förberedelse till terrorism.

När Fången (med stor bokstav) anländer är han svårt misshandlad och i mycket dåligt fysiskt skick, men sina tankar och sin medvetenhet har han i behåll och på den tredje dagen, när han för första gången på egen hand kan lämna sin brits, ber han om papper och penna och sätter sig och gör upp listor på böcker han önskar få tillgång till. (Han har rätt att låna ett visst antal böcker per vecka från biblioteket.)

Leon, som anförtrotts specialuppdraget som denne ”människoätares” personlige fångvaktare, uppfattar i stort sett allt hos Fången som frånstötande – allt utom rösten och orden han använder – och tonen dem emellan är till en början formell.
(Det fastställda cellreglementet tillämpas också strikt och Leon noterar att Fången omsorgsfullt utför alla order – men att han gör det utan inställsamhet.)

Det faktum att de båda i stort sett är hänvisade till – och därmed också beroende av -varandra gör emellertid att det ganska snart blir svårt dem att fullt ut hålla fast vid sina givna roller.

De sitter på något sätt i samma båt.

Leon får också ganska snart en annan syn på sin fånge och dras, inte minst genom sitt intresse för litteratur, alltmer in i den boksynte internens sfär.

(Den som läser boken märker tidigt att Fången, i all sin fysiska skröplighet och dåliga kondition – men med sina böcker, sina tankar och sina ord - är den ”starkare” av de två …)

Eftersom Fången bedöms vara farlig skall han till varje pris hållas isolerad, dock har han rätt att vid enstaka tillfällen få träffa en strängt kontrollerad ”anhöriglänk” – en dövstum kvinna som tydligen är hans köttsliga kusin.

Kommunikationen mellan den intagne och kusinen sker med hjälp av de små lappar - till synes meningslösa meddelanden - de skriver och skickar mellan varandra, under de få och välregisserade besöken …

Denna dövstumma kvinna – som för övrigt heter Livia – inleder Leon en sexuell förbindelse med.

Fast romanens verkliga kärlekshistoria får nog ändå sägas vara den som så milt och vackert utspelar sig mellan de två männen - Leon och Fången – där de går i sitt fängelse.

I vår bokcirkel var vi, i vilket fall som helst, rörande överens om att detta är en mycket läsvärd bok – och att det finns en hel del i texten man kan diskutera.

Är man intresserad av vad författaren själv kan tänkas ha menat och velat med sin berättelse, bör man, tror jag, ta fasta dels på den upplysning man finner i bokens baksidestext om att Fången har drag av en viss Antonio Gramsci – och dels på det Fången säger om kulturell hegemoni överst på sidan 159 i boken.

(Berättelsen har sin utgångspunkt i – och tycks vara en litterär illustration av - Gramscis teorier och resonemang om detta med den kulturella hegemonin ….)

Mycket läsvärd, som sagt var!