VITTSJÖ. Grått och regnigt ute, men inne i Församlingshemmet märker man att julen är i antågande. Granen står där så grön och fin och ger en känsla av värme och gemenskap.

På pianot står det två halmfigurer och i taket hänger vimplar med önskan om God Jul.

Efter att ha ätit av den goda och mättande ärtsoppan var det dags för komminister Sven Röstin att äntra scenen. Innan han började sin tjänst i Vittsjö Verums församling hade han en tjänst som sjukhuspräst i Kristianstad och det var om detta han skulle berätta lite om.

Det vi allra först får höra är en mobiltelefon som bara ringer och ringer. Sven säger ”Varför svarar ingen i telefonen?” Och så fortsätter han” Jo för jag vet att den som ringer kommer aldrig att få något svar, aldrig någonsin. För här står jag och en sköterska och tar hand om en ung människa som omkommit i en trafikolycka och den som så ihärdigt ringer vet ingenting just då. Man vi vet också att anhöriga som är på väg kommer att mötas av detta fruktansvärda besked – hon överlevde inte olyckan”.

Vid sådana här tillfällen är man helt maktlös i ett hav av förtvivlan. Vad säger man? Vad gör man.
Ibland är det det allra bästa att bara vara där i tystnad och dela deras sorg. Lyssna på vad de anhöriga har att säga och kunna ställa frågor utifrån det som sagts och verkligen, verkligen vara där både fysiskt och psykiskt och framför allt förtränga den där känslan av att vilja fly från alltihopa.

Och det är ju så människan fungerar– att vilja fly från det som är obekant och obehagligt för man vet inte hur man ska hantera situationen. Den är obekant och läskig för det handlar om det som man helst inte vill tala om men som alla vet kommer en dag, nämligen döden. Men att bara finnas där för någon annan– det kan räcka hur långt som helst. Om man då själv tar in all den sorgen den andra har – hjälper eller stjälper man?
Sven ger oss en liknelse: Någon har trillat ner i en brunn, om du då hoppar i, hjälper du då?
Nej, för då är två som riskerar att drunkna men om man då istället kastar ner ett rep och drar upp den nödställda. Då har du hjälpt. Så för att kunna hjälpa, stötta och trösta så var en medmänniska, det räcker långt.

Sven säger att en präst har inga patienter, kunder, eller brukare utan dom har konfidenter och fortsätter sen med att berätta om hur ett möte mellan honom och en konfident kan ta sig en början. Vid ett första möte och efter att ha presenterat sig så märker han rätt så snart om intresse finns för samtal eller inte. Kanske inte där och just då men kan senare ha ångrat sig och vill trots allt prata och då det kan handla i stort sett om vad som helst.

Detsamma gäller vid samtal med personalen på dom olika avdelningarna, för även dom kan behöva ha någon att prata med, avlastande samtal, för inom all vårdverksamhet finns det stunder av glädje, stunder av sorg och allt där emellan. Men oavsett vilket yrke man har inom vården, blåljuspersonal eller inom kyrkan – det som tar allra hårdast är när ett barn avlider.

I det enskilda samtalet är vi tre i rummet säger Sven, det är du, jag och Gud.

Kan man då som sjukhuspräst komma och gå som man vill på de olika avdelningarna? Nej ,det kan man inte, det finns avtal mellan avdelningarna och den kyrka som sjukhusprästen tillhör. En väl fungerande relationer med personalen är A och O.

Det var väldigt gripande det som Sven berättade för oss som var där, så pass gripande att när han tackade för sig, kom applåderna av sig. Vi hade fått en hel del att tänka på, ta till vara det som du har här, var tacksam över det, för vi vet inte hur länge vi har det.

Sven dukar av.

När vi så skulle avsluta sopplunchen så var inte Sven den som var den utan även här kom hans hjälpande händer till pass, han dukade av och bar disken till köket.