VITTSJÖ, BJÄRNUM. Fruntimmersveckan är inne i årets solglans. Bondepraktikan förutsade att det skulle regna varje dag under denna ”damvecka”. Så var de också under gamla tider till fåfänga med höskörden som knappast kommit i gång på den tiden. Då skulle grässtråna växa så högt som möjligt innan slåttermaskinen och lien med sina hemsnickrade lieknaggar kom fram för att meja ner de långa stråna som skulle bli hö och stickas upp på höskullen.

Nya tidens forskning har gett besked att gräset skall mejas vid viss stadie och då kan det bli både fyra och fem skördar på en säsong. Då skall stråna innehålla mest näring. Så säger vetenskapen.

Nog var det bäddat för regn denna kvinnovecka längre tillbaka i tiden. Dåtidens bönder var väldigt vaksamma på Bondepraktikans förutsägelser.

Hans Flyborg (Balder) född 1869 flyttade till Vittsjö i slutet av 1920 talet. Han var ganska flitig skribent i Norra Skåne där han ofta refererade gamla historier och skrönor. Han avled 1961 i Vittsjö.
Fruntimmer är en åldrig benämning på kvinnliga könet. I dagens uttryck skulle det kanske varit Damveckan eller Kvinnoveckan? Av någon anledning har även Fredrik hamnat i denna vecka! Kanske för att ge en fullsatt vecka? Balder diktade fler versioner om Fruntimmersveckan i Vittsjö. Denna dikt skrev han 1941:

För Fredrik vi gladligt och tacksamt buga.

Han snällt kom med skurar i fruntimrens uga,

Fastän en väderprofet sagt, den skulle bli het.

Tänk, vad tockna profeter kan ljuga.
Men Sara fick vitsord, som visst var rätt fula

för skvätta hon ville ej ringaste smula.

Vi hoppas uppå

att den dagen få stå

lite varstans i Vittsjö och skula.
En dundertös är ju, som alla här veta, 

så givmild med duschar vår vän, lilla Greta.

Hon gav skurar och dugg

samt log skälmsk uti mjugg

då vi framåt i vätan sågs streta.
Och Johanna som först bjöd så älskligt på sol,

började sedan att mulna precis som i fjol

och en störtskur vi fick

i sådant piskande skick

och den rammade båd´ byxa och kjol.
Men annars vår så gråtmilda vän, lilla Lena

som oss brukar nedblöta rätt långt uppåt knäna,

hade bra att ge

pussar små klockan tre,

och vi tänk, va kan gräbban väl mena.
Vännen Emma var solig och klar hela dan
intill sju, men sen blötte hon värre ner ”stån”

och mot midnatt hon kom

med ett åskdunder, som

braka löst likt en sprängbomb från plan.
Lilla Stina göt tårar i tusendetal,

då ej solen kyss mellan flödena stal

och nu känns det så gott,

att vi rotblöta fått,

i vårt Vittsjö på höjd och i dal.

Balder