VITTSJÖ, BJÄRNUM.

Det har funnits kantareller att skörda en tid nu. Den ringa nederbörden den senaste månaden gör dock att hattarna är små, utom i lite fuktigare lägen. Mer regn har utlovats i nästa vecka. 

Jo, visst är det hög tid att kolla svampkorgens kondition och att kniveggen är brynt. Det syns alltfler av våra bästa matsvampar i skogarna nu. Det är de så kallade mykorrhizasvamparna som lever ett för båda parter gynnsamt samliv med träd och buskar. De senare behöver tid på sig under vår och försommar för att de ska hinna tillverka så mycket socker att de kan dela med sig till svamparna. Det är därför som många svampar inte börjar visa sig ovan jord förrän nu i juli. Kulmen nås i augusti – oktober, då träden har extra mycket socker att bjuda svamparna på. Svamparna i sin tur är skickliga på att ta upp vatten och närsalter i så hög grad att de gärna delar med sig till skogsträden. På det sättet kan svamparna ”förlänga” trädens rotsystem i närmast ofattbar stor omfattning, och därmed gynna tillväxten. Det ekonomiska betydelse som svampar har i handel och hushåll är bara en droppe i havet, jämfört med den enorma tillväxtökning av skog som svamparna står för.

Andra svampar som dyker upp nu är kremlor och riskor. De är båda så kallade sprödlingar, d v s de är så spröda så att köttet i hatt och fot inte trådar sig när man bryter det. Men kremlor och riskor är ändå olika. Kremlor har i allmänhet mer färgglada hattar, medan riskor oftare är mer gråbrunaktiga. Men arterna är många och variationen stor. För att säkert skilja de båda grupperna åt behöver man bryta ett stycke av fruktkroppen. Kommer det vid brottytan en vätska då är det en riska; om inte så, ja, då är det en kremla. Vätskan hos olika riskor kan vara både färglös och ha olika färger, så det gäller att titta efter noga.

Mandelkremla är en av våra godaste matsvampar. Den känner man bl.a. igen på den mörkt rödbruna hattovansidan, den vita foten, den milda smaken och att skivorna, som är vita från början, blir svagt gula efterhand.

Svampen på fotot har ett sprött (ej trådigt) kött och det kommer fram en mjölksaft, som i detta fall är vit. Här är det alltså fråga om en riska, nämligen kamferriska. Den kallas ibland för curryriska. Doft och smak är sötaktigt kryddig, vilket är det som givit svampen dess båda namn. Den kan användas som matsvamp, men ibland är eftersmaken något bitter när svampen ännu inte är tillagad.

Men man bör se upp med bruna svampar och dessutom bruna skivor (även om kamferriskan snarast är rödbrun med lila anstrykning). I en annan granskog fann jag häromdagen en spindelskivling nämligen toppig giftspindling.

Toppig giftspindling har just en toppig hatt, är brun i sin helhet, utom på foten där de gula banden brukar vara ganska tydliga.

Toppig giftspindling bör man lämna kvar i skogen. Där kan växa på samma ställen som kamferriska. Men det är framför allt om giftsvampen följt med vid plockning av trattkantareller (som kommer senare i höst!) som gjort den förrädisk. Dess gift förstör nämligen njurarna, faktiskt så mycket att njurtransplantation kan bli nödvändig. Men tittar man bara noga, så är faktiskt trattkantarell och toppig giftspindling ganska olika, eller hur?

Trattkantarell behöver nog inte bli förväxlad av någon annan svamp i våra trakter.

Alla de fem ovan nämnda svamparna är vanliga eller ganska vanliga i skogarna här i norra Göinge. Om en dryg månad, 28 augusti, startar Snapphanebygdens svampförening höstens svampträffar. Håll utkik efter annonsering. Det blir tre utflykter och en svamputställning fram till 2 oktober, inkluderande Svampens dag den 4 september.