Semester på Cuba
- En söndagsmorgon i augusti eller september 1986 läste jag som vanligt reseannonserna i Sydsvenska Dagbladet. I en annons från Havannatur stod det "Cuba 7.600 kr". Min kompis K-G , som är ungkarl, och jag hade ofta talat om detta drömresemål (han är kommunist) så vad var naturligare än att ringa honom. Han blev genast intresserad, så vi kom överens om att jag genast skulle skaffa mera information. Efter kontakt med Winborgs resebyrå i Hässleholm och Havannatur i Malmö så ringde jag åter K-G. Vi "komponerade" en egen Cuba-resa enligt följande: Svävare från Malmö till Kastrup, flyg med Iberia från Kastrup till Havanna via Madrid, därefter transfer till hotell Deauville i Habana (som är rätta stavningen på spanska) där vi skulle bo fem nätter, transfer till Varadero, 15 mil öster Habana, med 8 nätter på hotell Solymar och sedan transfer till Cubas bästa hotell, Habana Libre med avslutande två nätter. Pris för hela resan inkluderande frukost: 8.450 SEK. När vi bokade på Winbergs, fick vi höra att det var andra resan de någonsin sålt till detta resmål i Karibien.
När vi fått bekräftelsen började vi läsa reseskildringar och annan information om Cuba. Vi fann två verkligt divergerande böcker: Olle Länsbergs "2 x Cuba" och Ove Hahns "Semesterlandet Cuba". Den första var mycket negativ och den andra oväntat positiv. Ove Hahn är aktiv moderat och erfaren resenär. Vi skaffade också en parlör. Spanska är ju cubanernas tungomål och engelska språket behärskas av väldigt få.
- När julen kom, blev det snöigt och kallt, vilket ännu mera gjorde att vi längtade till denna västindiska ö. För att lite längre fram i tiden få mera utbyte av resan, så bokade vi en videokamera hos Expert. Visst föreföll det lite besvärligt att bära på den cirka 3 kg tunga kameran av märket Panasonic och hur skulle vi förvara den när vi inte använde den? Samstämmiga uppgifter gav vid handen att cubanerna inte rör turisternas egendom. Vidare var vi frågande till om vi över huvud taget skulle få föra kameran genom tull och passkontroll?
Så blev det äntligen lördagen den 27 december och efter ett ömt farväl av familjen så åkte vi till Hässleholm och lånade kameran. Det kostade 750 SEK med videoband för 6 timmars "filmning". Därefter fortsatte färden genom ett snöigt Skåne. Vi stannade norr om Höör och filmade den skånska vintern att använda som kontrast till Cubas förväntade värme. Utanför min fars hus i Malmö parkerade vi bilen och fortsatte med buss till svävarterminalen, dit vi anlände 15 minuter före avgång. Lagom hann vi checka in samt handla ett par små buteljer och cigaretter. Tax-free-shopen i Malmö lär ha de lägsta priserna i Europa, dock är urvalet ovanligt litet jämfört med t ex Sturup. Svävaren var besatt till kanske en tredjedel, men resan gick bra och svävaren fortsatte ända fram till Kastrup där en buss körde oss till avgångshallen för utrikesflyget. Eftersom vi själva arrangerat resan så fanns inga reseledare som tog hand om oss men det gick bra ändå. Sittplatserna på flyget bokades in redan i Malmö. Kastrup var nollgradigt. Vi väntade drygt en timme eftersom planet var ungefär en halvtimme försenat. En knappt halvfylld DC-9 flög oss mot Madrid. Med spansk besättning kom vi upp på 10.000 meters höjd och ganska snart serverades vi en mycket god måltid vilken komponerats av svenska respektive danska produkter. Vi fick knäckebröd, ägg, sill, skinka, leverpastej samt äppelkaka och vaniljsås. Vad som frapperade oss var de mycket långa och taniga flygvärdinnorna. Det var svårt att tro de var spanjorskor. Språket som besättningen använde var engelska och spanska. Det var nästan lättare att förstå spanskan än den mycket snabba engelskan med uttalad spansk accent.
Efter lite mer än tre timmars flygning så gjorde piloten en ganska "darrig" landning men någon fara för vår säkerhet innebar det säkert inte utan vi kom lyckligt in i ankomsthallen. Där gick vi till incheckningsdisken och fick våra sittplatser till Habana, men tills planet skulle avgå återstod nästan 8 timmar. Iberia hade därför bokat in oss på ett hotel Diana i Madrid. Vid Iberias servicedisk hämtade vi vouchers till taxi och hotell.
Efter ett par minuter kom en minibuss som körde oss till det trestjärninga hotellet där vi genast fick vårt dubbelrum. Servicen var förstklassig, allt vårt bagage bars upp och en man från receptionen förde oss via hissen till rummet. Väl inne i rummet kontrollerade han telefon, ventilation, värme, radio och vatten samt startade luftkonditioneringen. Han hälsade oss också välkomna till restaurangen om en timma. Vi duschade, bytte om, tog en drink samt filmade ett par minuter varefter vi gick till baren. Jag passade också på att hälsa hem till familjen.
Sedan blev det dags för restaurangbesöket. Vi bjöds på en god middag med vin därtill. Innan vi vilade oss ett tag så tog vi en kort promenad och tittade på hotellets faciliteter, beställde väckning och vilade ett tag innan klockan ringde 00.30. Så vi packade och åkte taxi tillbaka till flygplatsen dit vi kom i god tid och kunde därför i lugn och ro titta på det enorma utbudet i tax-free-shopen. Priserna var mycket låga men vi hade inte plats för mera i handbagaget så det blev "se men inte köpa".
Klockan 2 öppnades gaten och efter en timmes ganska dryg väntan, så gick vi äntligen ombord på planet, en DC-10. Det hade plats för 266 passagerare. Jag hade tilldelats en av de två flygplansfåtöljer vars ryggstöd inte gick att luta. Hur skulle jag stå ut med att sitta upprätt i 9 timmar? Det fanns dock bara 264 passagere ombord, men två stolar var lediga på annan plats i planet så jag tog plats i en sådan fåtölj och kunde sitta ganska bra mellan några italienare. Några svenskar såg vi inte till på planet.
Före vila och långfilm på videon serverades en måltid med varm mat som smakade skapligt. Jag var för trött för att se filmen och sov ett par timmar innan jag vaknade och kände mig stel och öm lite här och var. K-G och jag bytte plats vilket innebar att jag fick två säten bredvid varandra och kunde ligga ner! Vilken härlig känsla! Vi väcktes en timme före landning av att frukosten serverades. Klockorna vreds tillbaka 6 timmar och det var fortfarande mörkt ute. Klockan 7 var det dags för ytterligare en guppig landning. Berodde det på dålig landningsbana?
Nåväl, vi klarade även detta och kunde se att flygplatsen har namnet "José Marti". Bussarna hämtade oss direkt på plattan och strax kom vi till ankomsthallen där det var riktigt varmt men ingen sol. Nyss hade det regnat rejält, ty det fanns stora vattenpölar lite varstans. Byggnaden var inte så fräsch som man är van att se sådana byggnader. Besökarna skall ju få ett positivt förstahandsintryck vid ankomsten, eller hur?. Men färgen hade flagnat av både här och där. Så fort vi kommit in i ankomsthallen så mötte vi Marta, Habanaturs guide, oss och gav anvisningar om hur vi skulle bete oss, så ganska snart kom vi till passkontrollen. Vi hade missat att fylla i passformuläret men passpolisen hjälpte oss med detta. Han tittade både förvånat och glatt när jag uppgav mitt yrke. "Officer i Pansartrupparna i Sverige". Han påkallade också sin kollegas uppmärksamhet och denne frågade om jag kunde bevisa min "yrkesidentitet" men några sådana handlingar hade jag självfallet inte, men min militära ID-bricka runt halsen var nog för att övertyga dem.
De önskade oss en trevlig semester på Cuba. Jag frågade Marta om hon trodde att kameran skulle innebära några problem för oss? Absolut inte! sade hon.
I hettan, 30-35 graders värme, väntade vi tålmodigt på vårt bagage. Hade väskorna kommit bort? Det kom bara 5-10 väskor i taget. Inte såg vi våra väskor den första timmen. Så - helt plötsligt - kom båda väskorna och vi gick bort till Marta som visade oss genom tullen, ja genom och förbi tullen. På frågan om vi var turister svarade vi naturligtvis "Si!" och då fick vi en "biljett" som innebar att vi passerade vid sidan av tullen. Väl förbi denna lämnade vi över biljetten till en ung dam som samlade in biljetterna igen. En titt över axeln visade att de som inte var turister fick öppna alla sina väskor.......
Utanför flygterminalen väntade en taxi och Marta gav oss några råd innan vi lämnade henne.
- Vi ses imorgon bittida på hotellet och växla inte svart.
I ilfart körde taxichauffören oss i sin Lada de 20 km förbi mentalsjukhuset, Revolutionsplatsen och La Rampa. När vi passerade Rampan skrattade han. Varför han gjorde så, kunde vi inte ana. Han mumlade något om "Flickorna i Habana" men det var ju före revolutionen, eller hur?. Vi hade bokat Hotel Deauville men det blev Presidente! Sådant händer ofta i de kommunistiska länderna. Varför är det så, kan man undra?
Hotel Presidente ligger i Vedado, dvs i västra delen av gamla, centrala Habana. Det är troligtvis byggt i början av 1900-talet och ganska nyrenoverat och helt nymålat i mörkrött och vitt. Vi fick ett dubbelrum på 5. våningen med utsikt mot Karibiska havet och Malecon som är den gata som löper parallellt med vattnet, i stans norra kant. Längst ut finns en vågbrytare som skyddar promenadvägen där troligtvis alla nyförälskade habanabor vandrat tätt intill varandra för att i mörkret krypa upp på vågbrytaren för några timmars smek, kyssar och avancerat hångel. Cubanerna anses inte vara blyga men ändå så riktades stark kritik från habanaborna när Malecon försågs med stark gatubelysning när den stora genomfartstrafikleden byggdes ut intill strandpromenaden men vi såg många kärlekspar som ännu vidmakthåller traditionen!
Vårt hotell ligger bara cirka 200 meter från havet och rummet är fint med luftkonditionering, radio och ett stort badrum. Jag ringde hem till min son Johan och berättade att vi lyckligt kommit fram. En minut kostade nästan 20 dollar. - Sedan duschade vi och sov två timmar innan vi åkte hiss ner till restaurangen. I varje hiss sitter en dam som dygnet runt sköter hissen, ja givetvis får hon avlösning. På så vis kontrolleras att turisterna inte medför några gäster till sina hotellrum.
Vi anvisades plats i restaurangen med mycket stor takhöjd och stora pelare. Hovmästaren hade inte samma uppfattning som vi, dvs att frukosten var inkluderad i vår resa, så jag pratade med receptionisten och, visst, vi fick frukosten utan ytterligare kostnad. Vi hade ju betalat hemma. Vi fick menyn och såg att vi kunde beställa vad som helst och hur mycket som helst så det blev melon, grape, apelsin, skinka, ägg, kakor , bröd, te och juice.
Vi beslöt oss för att ta en titt på stan. När vi kom ut på Avenida de los Presidente slog värmen emot oss och solen bländade våra ögon. Minst 30 grader varmt! Vi hade långbyxor och skjorta på oss och blev snart svettiga. Efter en halv timme gick solen i moln och det blev lite mera lagom väder. Vår promenad gick förbi lyxhotellet Habana Libre och ner mot gamla stan Veija Haban. Ganska snart mötte vi cubaner, mest mörkhyade, som ville växla svart med oss. Officiell kurs var "En dollar mot 0,8 Pesos" Deras kurs var "1 dollar mot 5 Pesos". Vi hade ju läst om att det var mycket ovanligt med svartväxling och därtill farligt så därför avvisade vi alla sådana erbjudande, även om det var frestande. Promenaden fortsatte genom gamla stan och vi kom så småningom fram till hamnen. Det var söndag så habanaborna var lediga. Nästan överallt spelade ungdomarna baseball, vilket är nationalsporten. Andra flanerade, sopade gatorna eller tvättade. Husen är oftast hundratals år gamla och färgen har flagnat bort på grund av hög luftfuktighet, sol och salta vindar. Det var väldigt lätt att få kontakt med människorna, Vi var, tror jag, de enda turisterna i stadsdelen just då och flera frågade om vi var ryssar eller östtyskar. När vi sade Suecia så sade de ofta "Ah Suissa", dvs Schweiz. Efter kanske fem km promenad gick vi in på en bar. Det finns inga uteserveringar, kiosker eller liknande. Varje liten stadsdel har en affär där cubanerna kan köpa baslivsmedel och andra livsviktiga varor. Ransonen baseras på hur stor familjen är. Varorna är subventionerade och mycket billiga. Därutöver finns det affärer med fri marknad där varorna kostar kanske fem gånger så mycket. Dessa priser är jämförbara med vad vi betalar i Sverige. Varorna är oftast producerade på Cuba. Jag tyckte det var märkligt att det knappt fanns någon färsk frukt att köpa.
Kläderna är väldigt billiga men absolut inte präglade av modet i Västeuropa och USA. Köerna var ofta 10-tal meter långa, även utanför restaurangerna i Habana. Då menar jag de restauranger där även turisterna åt. Nåja, det var en utvikning från beskrivningen av promenaden.
Vi gick alltså in på baren och beställde två "Mojito". Den innehåller Habana Club (rom), is och så hackar man sönder en mintkvist, Ernest Hemingway´s favoritdrink. Genast kom en cuban som ville växla svart så vi gick ganska snart igen.
Så ut på gtan igen!
Vi gick mot hamninloppet och Malecon, där det var mycket välvårdat och vackert. Vi följde gatan som svänger i en lång båge och helt plötsligt kom regnet så våra kläder blev dyblöta och mycket smutsiga av stänk från bilarna. Och paraplyet hade vi glömt så när vi kom hem till hotellet hade vi gått ungefär en mil och var både kalla, stela i benen och törstiga!
Vi premiärhandlade i Presidentes Inturbutik. Där kan turisterna handla för dollar och cubanerna har inte tillträde. Vi köpte några vykort samt öl, läsk och juice. Uppe på rummet provsmakade vi juicen. Särskilt mangojuicen var sagolikt god.
Paus i skrivandet.
Fortsättning följer med följande avsnitt:
Vad händer nattetid i Habana? - Vad tycker folk om Fidel Castro?
- Hur rullas en Matanzas-cigarr?
- Resa längs norra kusten
- Inbrott i huset
- Tillbaka i Habana
Mycket fortsättning följer.......
Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat luultavasti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on todella hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset pitävät "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-lääkkeitä, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-lääkkeitä.