Den årliga marschen i holländska staden Nijmegen startar imorgon tisdag. Varje dag går vandrarna som var och en bär på minst 10 kg packning, de 40 kilometrarna vilket gör att de totalt går 160 kilometer!

Marschen som är av enormt format med cirka 42.000 deltagare samlar människor från hela världen. Sverige deltar med 312 militärer vilka bor i enorma tält resta av en civil holländsk entreprenör och äter i en restaurang som rymmer drygt 1.500 personer så allt är av gigantisk omfattning.

Skånska dragongruppens uppgift har varit att transportera de svenska deltagarna i tåg från Helsingör direkt till i Nijmegen. I söndags morse anlände deltagarna med sina packningar och transporterades vidare till campen. Servicestyrkan består av 43 personer från Skånska dragongruppen i Hässleholm och Helsingborg. Till uppgiften hör också att medföra mobila rastplatser, vilka placeras med cirka en mils mellanrum. På lördag reser gångarna hem i det chartrade tåget till Helsingör och personalen från Skånska dragongruppen avvecklar för att med bil komma hem under söndagen.

Att marschera 40 kilometer under fyra dagar i sträck kräver rejält med krafter och stort intag av vätska och energi och dessutom är det en hel del av gångarna som behöver plåstra om sina fötter, därför finns det massor av vätska, frukt, knäckebröd, bullar etc på varje rastplats. På varje rastplats finns såväl läkare som sjuksköterskor.

- Sedan onsdag i förra veckan har vi tagit plats i den enorma multinationella campen med folk från 29 olika nationer. De första dagarna var minst lika regniga som hemma i Göingebygden och tidvis flöt våra tält i vatten men med hjälp av lastpallar som gångunderlag har ett provisoriskt vägnät byggts upp, säger Thomas Falkstrand som är ansvarig för den svenska förläggningen som glatt konstaterar att det slutade regna i måndags.

- För mig är det ett bra tillfälle att få internationell erfarenhet, menar marschledaren Krister Larsson. Det är meningen att Skånska dragongruppen under ytterligare fyra år skall leda svenskarnas deltagande i Nijmegen.

Bertil Andersson från Tyringe är administrativ chef och har under ett par månader haft kontakt med gångarna både via brev och telefon och lärde sig jobbet som administratör när han i fjol deltog som observatör i Holland.

- Därför känns det härligt att få se ansiktena bakom nummer och namn när nu gångarna kommit hit. Här nere fortsätter jag att leda administrationen vilket bland annat innebär mycket arbete med statistik, tabeller och enkäter. Det är ju viktigt att vi lyssnar på vandrarna och att vi fortlöpande kan ge dem god service, som att de t ex får rätt årtalssiffra på sina medaljer och att vi nästa år kan bli ännu bättre genom att ge exakt den service som vandrarna behöver. Det finns faktiskt flera gångare som gått marschen fler än 25 gånger vilket ju är imponerande.

Idag kan vandrarna välja mellan att vila, åka till ett av museerna från 2. Världskriget, lära känna andra gångare på campen eller göra ett besök i det charmiga Nijmegen men ikväll går de tidigt i säng för att vara utvilade inför morgonens strapatser, då de måste stiga upp halv fem för att kunna starta klockan sex.

Gruppchefen kommenderar givakt och anmäler för den svenske kontingentschefen överste Göran Lindqvist: "Överste! Södra Gänget". Efter fem minuter är de 32 svenska grupperna som taktfast marscherar till den norska musikkårens toner på väg ut på den första dagsetappen om 40 km.

När "Cardells pågar" marscherar ut ur Lent möts de av svensk musik från de stora högtalarna "Dancing Queen" med ABBA, och stegen mot första rastplatsen blir genast lättare.
 

Rastplatsen är en oas för vandrarna
Jag tar mig fram på småvägar till den andra rastplatsen, belägen utanför Elst, 21 km från starten, där Per Bendegard från Helsingborg basar. Han berättar att norrmännen, som vi också servar, har passerat och att svenskarna, som startade sent, bara är någon kilometer bort.
 

En holländare gratulerar kamrater som nyss marscherat in i öltältet efter lyckad dagsetapp.

"Cardells pågar" avviker inte från traditionen utan fixar till sin klädsel, väntar så att det blir ledigt i ingången, marscherar in och tar den obligatoriska ölen.

Jag träffar "Cardells pågar" i tältet efter målgång och vi pratar lite om deras upplevelser.

- Vi stönade när vi kom fram till rastplats tre, säger Nils-Erik Valegård från Malmö. Det såg ut att vara sand överallt men så småningom hittade vi en gräsplätt.

- Vi fortsatte enligt plan, säger Patrik Ekstrand, och efter den fina servicen på rastplatsen kunde vi öka tempot något även om vi tog någon kort "kissepaus".

- Och för att hålla humöret uppe så lekte vi några ordlekar med byarnas namn som utgångspunkt, fyllde Ingrid i.

- De sista kilometrarna sysselsattes vi med autografskrivning. Barnen från Nijmegen stack fram sina autografblock överallt, säger Henrik Andersson med stor stolthet.

- I "Suckarnas allé", dvs de sista 900 metrarna firade vi med att röka några festcigarrer, även om vi inte brukar röka, avslutar Jarl Norström.
 

Morgondagen förberedes

Efter målgång, pustar gångarna ut, gruppcheferna får nya order för morgondagen, vårdar sina fötter och ställer sig i middagskön.
 

"Cardells pågar" sätter fötterna i ett rejält fotbad. Visst ser det skönt ut! 


"Fallskärmsjägarskolan" marscherar med sina soldater som ett led i deras grundutbildning.




















"Svenska FN-veteraner" passerar hederspodiet. 




















"Telemarks hemvärnskompani" från Norge startade allra sist från campen under tisdagen.
 




















Det finns massor av holländska supporters längs marschvägen

 



















"Cardells pågar" har precis kommit fram till andra rastplatsen. Patrik Ekstrand anmäler att gruppen kommit fram och saknas därför på bilden.


Stämningen är hög i öltältet.



Svenskarna klarar sina fötter väldigt bra, konstaterar Anna Forss Tormestorp, Göran Lewin Sjöbo, Claes Forss Tormestorp, Ingemar Ekström Finja och Örjan Martinsson Hässleholm.
 

TORSDAGEN 20 JULI 2000, DAG 3

När styrkorna samlades på flaggtorget på morgonen dag 3 hade antalet svenskar på startlinjen reducerats till exakt 303, dvs 8 så kallade "Drop outs", vilket i jämförelse med andra länder är en normal siffra. Danmark saknade 16 gångare.

De asfalterade vägbanorna är mycket hårda, samtidigt som den rytm och den marschtakt grupperna haft under träningen är svår att hålla här i Holland eftersom det finns ytterligare 41.000 vandrare längs de ganska smala vägarna så trängseln är påtaglig.
 

Starten
De 300 gångarna väcktes klockan halv tre, jo ni läser just halv tre, åt frukost och ställde upp på flaggtorget, sjöng "Du gamla, du fria" med ännu större inlevelse än igår och marscherade med fallskärmsjägarna från Karlsborg i täten förbi hederstribunen och att soldaterna hade 8 mils marscherande i benen syntes absolut inte.
 

Etappen
Alla moln på himlen skingrades vid sjutiden. Den tredje etappen, som faktiskt är 43 kilometer lång, har ryktet om sig att vara den jobbigaste av de fyra inte bara av den anledningen att banan är kuperad utan mera därför att benen är tunga, fötterna ömma och att det fortfarande är långt tills Nijmegenmarschen är genomförd.

- I morgon, på den fjärde etappen, vet vi att etappmålet är detsamma som slutmålet och då kan man tömma alla krafter, behärska smärtan i fötter och leder samt marschera i mål på ren vilja menar Gerald Nilsson från Örkelljunga. Idag är det svårt att känna att vi är nära målet.

Dagens bana har sin sträckning söder om Nijmegen, först genom stadsdelarna Brakkenstein, Grootstal och Hatort, sedan cirka nio kilometer längs Maas-Waal kanalen fram till rastplatsen Cuijk där våra norska vänner har byggt rastplats som tar emot totalt 900 av vandrarna längs banan. Där fylls vätskedepåerna på och vandrarna får frukt, grönsaker, bullar, kan besöka toaletten och bli omplåstrade av käcka norska "sykeplejerskor". På väg till denna rastplats avbröt ytterligare två svenskar sin Nijmegenmarsch.

- Fem minuter kvar, säger gruppchefen för "Cardells pågar" från Hässleholm, Patrik Ekstrand.Informationen innebär att hans gruppmedlemmar tar på strumpor, kängor och packning så att de är klara när Patrik fem minuter senare tar täten och ger sig iväg mot nästa rastplats, en sträcka på cirka åtta kilometer som bland annat ringlar fram mellan två små sjöar. På rastplats två finns bland andra Örjan Martinsson från Hässleholm som servar vandrarna med entusiasm.

- Det är verkligen roligt att se hur väl gruppcheferna tar hand om sin personal genom att kontrollera att de dricker ordentligt, blir omplåstrade i god tid innan det uppstår allt för stora blåsor och att stämningen i gruppen är god, säger han spontant när jag kommer fram till rastplatsen.

Mellan andra och tredje rastplatsen är terrängen mera kuperad och i Groesbeek hälsar alla förbipasserande svenskar på borgmästaren och Mats Johnsson. Borgmästarna i de många byarna runt Nijmegen tävlar om att få minst en bansträckning genom sin by och därför är de mycket angelägna om att deltaga i så många sammanhang som möjligt. Dessa hälsningar i byarna gör ju att gångarna känner sig ännu mer välkomna och dessutom blir det ett bra sätt att koncentrera sig på något annat än själva marschen.

Tredje rastplatsen
Den tredje rastplatsen är högst speciell. Här finns en krigskyrkogård till minne av stupade canadensiska soldater. Så gott som alla grupper hedrar de stupade med en tyst minut framför minnesmärket. Den svenska kontingenten genomförde en officiell kransnedläggning. 18 prydliga fallskärmssoldater marscherade in på den, likt en "golf-green" välskött gräsplanen, varefter den svenske kontingentschefen lät lägga ner en mycket vacker blågul krans. På rastplats tre har svenskarna lyckats få en förtjusande australiensk läkare vid namn Kim Short. Anledningen är att australiensarna saknar egna rastplatser och då har hon blivit deras bidrag till våra rastplatser där hon samarbetar med bland andra Jörn Johansson från Vinslöv.
 

Målgången
Under dagen är det totalt fyra svenskar som brutit vilket gör att vi nu är 299 som kan starta i morgon på sista etappen. Vi väntar enligt väderprognoserna 18-22 grader med mycket sol vilket kanske kräver att var och en av deltagarna dricker cirka 10 liter för att må bra. Starten går klockan fem och vi hoppas att de flesta är i mål klockan 1510 då svenskarna med Krister Larsson från Hässleholm i täten marscherar genom Nijmegen centrum förbi tiotusentals åskådare. Detta blir säkert en höjpunkt.

Ikväll åker ett femtontal av oss till den brittiska kontingenten som bjudit in till kamratlig samvaro på mässen. När jag klockan halv sju lämnar campen tar de nya vakthavande befälen Martin Sjöström Vinslöv, Pär Höckerbo Hässleholm och Helen Swärdh, född i Finja, över ansvaret för alla gångarnas välbefinnande på campen.

FREDAGEN 21 JULI 2000, DAG 4
 

Sista marschdagen
Det blev alldeles tyst i campen när svenskarna sjöng nationalsången och när de sjöng den sista strofen .."ja jag vill leva jag vill dö i Norden" så ekade det över hela campen. Enligt min uppfattning var de 298 svenskarna "outstanding" vid avmarschen klockan fem och detta trots många ömma fötter och stela leder!

Ni undrar kanske över vilka dessa svenskar är som frivilligt marscherar 160 kilometer under fyra dagar? Jag kan ge ett axplock här: Christer Malm Kristianstad 35 år, Henrik Hilbertsson, Färlöv 22 år, Gugge Lindman Helsingborg 53 år, Iréne Hedlund Jönköping 66 år och Stefan Hämäläinen Kiruna 30 år. Huvuddelen av våra gångare tillhör Hemvärnet och våra frivilligorganisationer, andra är reservare eller yrkesofficerare och dessutom deltar Fallskärmsjägarskolan. Deltagarna är alla mycket goda representanter för Sverige i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet.
 

Banan
Solen skiner från en klarblå himmel, temperaturen är strax över 20 grader i skuggan, och vi har svag vind från nordväst. Den första milen leder i västlig riktning till rastplats ett, där norrmännen servar gångarna, som sedan fortsätter mot Grave, men först måste de passera den flera hundra meter breda floden Maas, på en pontonbro som holländska "Landmacht", det vill säga armén, byggt i nattens mörker. Vid flodens södra strand vilar de drygt 5.000 militära gångarna på rastplats två där bland andra Örjan Martinsson från Hässleholm serverar en tidig lunch till svenskar, norrmän, australier och tjecker. På stumma ben, ty så känner alla det under den första kilometern efter rasten, går de vidare i sydostlig riktning via byarna Gassat och Beers, genom Cuijk där borgmästaren hälsar på de 41.000 gångarna från 50 länder, över Maas-Waal kanaal till rastplats tre, där Jörn Johansson från Vinslöv och hans kollegor tar hand om vandrarna innan de går den sista milen mot målet i södra delen av Nijmegen där gångarna får medalj av Krister Larsson från Hässleholm.

Fem kilometers parad genom Nijmegen
Efter alla dessa strapatser borde väl marscherandet vara slut för alla? Inte riktigt! Det är frivilligt att deltaga i den så kallade slutparaden som startar i Charlemagne längs den fem kilometer långa södra infartsgata, kallad Sankt Anna straat, mot Nijmegens centrum som är kantad av minst 100.000 åskådare och drygt 100 svenskar valde att vara med. Eftersom startfältet är mycket utsträckt så marscherar man in mot centrum kontingentsvis när huvuddelen av landets gångare är samlade. Endast de svenskar som är i mål före klockan femton kan deltaga.

Klockan 15.10 startade den svenska kontingenten med fallskärmsjägarna som förtrupp tillsammans med blåsare från Jachthoornskorpsen i Holland och därefter den svenska huvudstyrkan med major Krister Larsson från Hässleholm i täten.

Av de 298 startande svenskarna kom alla i mål på stipulerad tid. "Cardells pågar" kom in som fjärde grupp av de 32. I mål fick de medalj av marschchefen.
 

Avslutning
I kväll vilar de flesta för att kunna njuta av morgondagen som innehåller studiebesök, avkoppling, packning, lastning, städning och därefter hemresa med tåg till Helsingör under kvällen.

Skånska dragongruppens personal tackar alla deltagarna som vi känner stor beundran för. De har gjort något utöver det vanliga och det har varit en stor glädje att få hjälpa dem med det stöd de behövde. I morgon fyller alla vandrare i en enkät och efter utvärdering så återstår att se om vi får förnyat förtroende.


  Birgitta Gustafsson Hässleholm, en av våra sjuksystrar applåderar förbipasserande gångare.




















Det var verkligen folkligt när svenskarna marscherade in mot slutmålet i Nijmegens centrum. Här ses major Krister Larsson i mitten av bilden, mellan fallskärmsjägarna.


Holländarna ger verkligen gott stöd till vandrarna.