LUNCH MED HELENA

Lite bortom Awash stannar bussen för uppehåll och lunch. Helena undrar om jag skall äta  lunch men då jag aldrig förut besökt någon Etiopisk restaurang så berättar jag det för henne. Berättar att jag känner mig så osäker så jag vågar nog inte. Detta imponerar nu emellertid inte på min platsgranne som något handgripligen tar mig i armen och så går vi in på matstället. ”Va jag ska ha? Nä ingen aning,” svarar jag en frågande Helena. ”Går det bra med injera?” Är nästa fråga. ”Äter allt ,”svarar jag för att säga något och något dölja min stora okunskap i sammanhanget.”Beställ du,” säger jag så.-  Så får jag då undervisning i om att äta i Etiopien. Först går vi in där vi kan tvätta händerna och sedan vi funnit ett bord så kommer maten in på en tallrik. Injeran är som en stor pannkaka som täcker hela fatet. I mitten ligger köttbitar av får och kyckling samt någon sorts ljusröd peppar. ”jag tror att pepparen är för stark för dig varnar Helena.” men jag genmäler att, ”jag gillar peppar.” Alltså inga bestick finns utan vi börjar att från varsitt håll att äta med fingrarna.Tar så en liten köttbit och rullar den väl i pepparen varefter jag inmundigar saken. Sväljer den nästan innan pepparen hinner verka. Som väl är finns det vatten på bordet, som dock räcker dåligt. Men genom dimridåerna och med tåriga ögon kan jag skymta en Helena som ler deltagande. Men så gör inte omgivande etiopiska matgäster. Dessa skrattar i stället åt den vite mannens våndor. Fast någon kommer ändå bort till mig med ytterligare vatten. Efter alla våndor kan måltiden fortsätta men våra fingrar möts inte utan vi lämnar ett ”ingenmansland”, en remsa av mat mellan oss. ”Jodå injeran var ganska god men pepparen var för stark.!
TIGGERI
Utanför matstället finns den, för landet, ganska vanliga mottagningen av tiggare. En äldre kvinna ser ut som den, som mest behövde  påspädning till sin privata kassa. Hon ser faktiskt  riktigt eländig ut. Trasiga kläder, utgågna skor, en förkrympt  hållning och ögon som speglar en trasig själ. Fiskar upp en hundring ur fickan som jag lägger i en utsträckt hand. Men, tydligen, omgivningen har sett vad hon fick. Hon omringas av övriga tiggare som vill att hon skall dela med sig. Helena kommer till undsättning. ”Alltså du gav alldeles för mycket,” förklarar hon. ”Hundra birr är minst tre daglöner för en manlig dagsverksarbetare.” och fortsätter hon. ”Vad mera är, så sprider sig snart ett rykte att utanför restaurangen står en vit man och delar ut hundringar till hugade intresserade.

In med dig i bussen så stänger ”chaffisen” och så skall jag förklara för folket utanför.” Eftersom Helena nu talar Amarinja så förstår jag inte vad hon säger. Men tänker mig att de ord som hörs genom bussfönstret, tror jag betyder att den där ”vitingen” som var så generös är för tillfället något ur balans och har inte riktigt sin normala omdömesförmåga i bevar.  Oavsett  -  sorlet tystnar – och Helena kommer in och sätter sig. Vill betala henne för restaurangnotan som hon fixat. Men hon vill bjuda och inget krusande hjälper. ”Välkommen till Etiopien, ” säger hon i stället.
KISSPAUS
Efter en timmas körning så är nog vår rutinerade bussförare klar över vad det normalt nu är, som för en majoritet av passagerarna, börjar bli högprioriterat. Han stannar vid en liten hållplats och alla av manligt kön ställer sig ogenerat vid vägkanten, i en lång rad och uträttar sina behov. Själv är jag en i ledet och funderar på om jag skall ta fram kameran. Men avstår. På andra sidan av vägen och dit går de flesta kvinnorna för att osynliggöra sig själva.
VÄGEN
Vägen har för etiopiska förhållanden hög standard. Som 117 mellan Hlm. och Markaryd i bredd men med bättre körbana. En etiopier berättade senare att för något år sedan  så gjorde kineserna en insats här och byggde om en nästan ofarbar väg till ett mönsterexempel. Men i stället är trafiken på vägen ett problem.

Överallt vid vägsidan går det män och kvinnor, kanske mest kvinnor och bär på ved. Den bärs i packar om ca. 2 m. längd och består av kvistar, grenar  och stammar av olika sorters träd. Man eldar för matlagning och på höglandet även för värme. Här kan temperaturen gå ned till 6 – 7 C. grader plus om natten.

Men även åsnor bär ved och även allt möjligt  annat.

Vattendunkar klövjas på smala åsneryggar och stora lass av allt möjligt  ligger på dessa små ryggar med små nätta ben. ”Hur kan benen hålla,” funderar jag. Andra kommer ledande dromedarer. Med stora lass och klövjade även de. Hästar, ganska små, kommer skrittande framför typiska enaxlade vagnar. Invalider hasar sig fram på vägen med olika handikapp. Hundar, katter  ock djur jag inte lyckats identifiera springer kors och tvärs. Ibland möter vi stora lastbilar och stora tankbilar med släp av samma dimensioner som i Sverige. För denna väg är den stora pulsådern mellan Addis och Djibouti vid Röda havet. Den gamla järnvägen, som går närmast parallellt  med vägen där vi nu åker är stängd, uppger Mats Giselsson. Denna skall nu byggas om till västerländsk standard med spårvidden 1435 cm. den gamla är smalspårig och byggdes i början av 1900 talet. Om nu detta genomförs så skulle det få stor betydelse för landets ekonomiska utveckling. När jag tittar på kartan över landet så tänker jag att man borde även bygga en järnväg från Addis till Kenya som förmodar jag har järnväg med spårvidd 1435. Men åter till resan.” Hur i all sin dar kan vår chaufför klara denna röra som vi stundtals har framför oss?” Funderar jag. Men han är skicklig att parera allt som rör sig på vägen och han har även ett signalhorn som gör skäl för namnet. Ljudvolymen är sådan att det måste väl snart  höras i Harrar att vi är på väg. När vi sedan lämnar den stora ”Riften” och  klättrar upp mot staden som ligger 1800 ö.h. så är sceneriet magnifikt. Påpekar detta för Helena som då svarar att ,”det tänker jag inte på särskilt mycket. Åker här ofta så jag är nog lite blase`. Vägen slingrar sig uppåt i ofta mycket tvära kurvor men har kvar bredden och sin fina ytbeläggning. Ibland får vi även utsikt över den stora dalgången i nordnordväst.

Denna uppfattar jag som The Great Rift Walley. Vi kör förbi bondbyar med stor variation på sin bebyggelse. De höga sluttningarna utmed vägen är nästan alltid terrasserade för att kunna odla växter på dessa höjder. Skörden verkar i stort sett inbärgad. Skylar av olika slag står på fälten men det mesta verkar tröskat. Marken är på en del ställen plöjd men tydligen även körd med årder.
COCA COLA
Vi närmar oss Harar men den största skylten innan staden var reklam för Coca cola. Även konkurrentmärket  Pepsi hade aktiverat sig vid infarten så marknadskrafterna hejdar sig numera ingenstans. Helena skall vidare till universitetet i Jig-Jiga och efter att utväxlat ett enkelt ”good bye,” och ”have a good luck” så skiljs vi. Och utanför står Sture och Elsie med Ges Daniel och tar emot.
FORTSÄTTNING FÖLJER