HARAR

Nä – min första hälsningsfras till Elsie och Sture blev ingen klassiker. Det blev en omfamning, men innan, före resan,  hade  Lennart Axelsson, Bjärnum,  rekommenderat hälsningen. ”Mr Bengtsson I presume”  alltså en travestering  på mötet 1871 mellan Stanley och Livingstone vid Tanganyikasjön. Nåväl – i den  ”klassen ” reser inte jag utan detta var ju en privatresa utan dessa klassiska förtoner. Vi går, tar taxi, går lite igen och så har vi platsen där nu Elsie och Sture, som volontärer på frivilligbasis , arbetar på att uppföra en kyrka. Den skall ersätta en äldre, träkyrka,  som termiterna har ätit upp. Därför byggs nu med stål och järn , cement och betong för att göra byggnaden mera tidsbeständig. Ritning står Sture för. Han har ett koncept som prövats vid ett annat kyrkbygge -  i Asella. En annan stad i Etiopien. En kyrka  där ,ritad och byggd av Sture.

GAMMAL MISSIONSSTATION
Mina värdar disponerar ett hus som ligger lite snett upp, sett från byggplatsen. Ett hus byggt av en missionär, Bengt Hjort, som verkade här under ”missionseran”. Ett mindre rum blir min disposition, som sovrum, under vistelsen. Elsie bjuder på mat och kaffe och Sture håller aftonbön och så är denna dag till ända.
BYGGARBETSPLATS
Jaha – 100 meter snett ned från mitt sovrumsfönster ligger en byggarbetsplats. Grunden är gjuten. Väggar av betongsten med armering reser sig vid en sida och och just nu armerar man för en gjuten balk att avsluta väggen före tänkt takresning av stål. Takstolarna kommer sedan att svetsas samman och även svetsas till balkar som på någon plats redan gjutits in i väggen. Det hela ger intryck av att bli en hållbar konstruktion. Bygget sker med betydligt mera handarbete än vid en motsvarande svensk arbetsplats. En cementblandare, eldriven , betjänas av killar som kör den blandade betongen i skottkärror på plankor fram till användningsplats där sedan langning med spannar får blandningen i läge. Vatten till blandaren bärs fram till denna av en jobbare med dunkar på ryggen. Cementblandningsförhållande = en på ca fem sex men en lite frågande min från mig möts av Sture  med att det blir tillräckligt starkt. Jag tror honom efter att ha provsparkat på väggen. Byggnadsställningar görs generellt i landet av Eukalyptus. Detta verkar helt tillfredsställande. Man använder toppar, grenar och klenare stammar och bara man binder och spikar ordentligt så ser jag inte dessa som riskabla. Provade att gå ut på ställningen. Och den höll.! Eukalyptus är egentligen endemisk i Australien men kom till Etiopien genom att en schweizare rådde kejsar Menelik  II att , på 1800-talet, plantera detta trädslag runt sin huvudstad , Addis Abeba. Staden hade mycket våtmarker i sin omgivning och planteringen lyckades väl. Trädet har sedan blivit vanligt i landet och används till lite av varje. Bl. a till byggnadsställningar. Trädet är även sågbart.
VÄRLDENS FJÄRDE HELIGASTE PLATS
Harar är världens fjärde heligaste muslimska plats. Rangordnas med Mecka som etta Medina som tvåa och Jerusalem som trea och därefter Harar.

Ges Daniel, församlingens  präst berättar för mig att det finns minst 150 moskeer i staden. Kanske överdrivet för broschyrer uppger mindre. Innevånarantalet är ca. 100 000 . Nåväl – väckarklocka behövs inte, för böneutropare basunerar ut vid sextiden att ”Allah Akbar” (Allah är större) mycket ljudligt. Tycks vara någon sorts startsignal för stans aktiviteter för nu gal tupparna, nu skäller hundarna, nu startar bilarna och nu går jag ur sängen. Frukost väntar. Havregröt är mycket svenskt. Ägg, sill , vetebröd är gott även i Etiopien. Så Bibelläsning och något från Rosenius av Sture och så blir det att se om arbetarna är på plats. Det är duktiga jobbare. Man gnor på med det man är satt att göra. Och lönen – ja det är väl knappast något för en svensk. 35-40 Birr för en ordinär dagsinsats och dubbelt för arbetsledaren. ( 100 sv. Kr = 250 Birr)” Det finns en lönenivå som bör hållas av många skäl,” berättar  Sture. ”det finns överenskommelser mellan någon sorts fack och myndigheterna så, visst kan vi betala något högre lön men inte mycket för då rör det om i grytan.”
DIRE-DAWA
Cementen är slut. Sture är bekymrad. ”Har frågat  runt på alla tänkbara ställen i stan men inget napp. Nä vi får nog pröva om cement finns i Dire-Dawa.”  Dire-Dava är en stad som likt Hässleholm i Sverige har sitt ursprung i ett järnvägsbygge. När Menelik skulle bygga sin järnväg från Djibouti så avsågs att Harar även skulle få en station på vägen mot Addis.Men eftersom Harar ligger över 1800  m. öh. så skulle höjden fördyra bygget avsevärt varför ingenjörerna stannade för en station nere i ”Riften” ca. 50 km nordväst från Harar. Så likt svenska Hässleholm så växte det upp en stad här.  Det regnar inte mycket  på denna plats. Monsunen eller årsregnen är betydligt givmildare uppåt bergen.
Jo det beslutas om en inhandlarresa till grannstaden. Ges Daniel, kyrkans präst, är formellt chef för bygget så med honom i spetsen åker vi i en niositsig buss vägen ned till Dire-Dawa. Men tydligen var där inga exakta regler för passagerarantalet för plötsligt har jag en nypåstigen i mitt knä. Övriga medåkande får synbarligen även finna sig i sådant. Det blir ordentligt varmt  i bussen och i staden Dire-Dawa  är det riktigt hett. Och med stans placering mellan två höglandsområden går det att förstå varför. Elsie känner till att det finns ett hotell i stan med swimmingpool så vi tar oss dit för ett  behövligt bad. Synnerligen skönt i den 32 gradiga värmen. Missionssällskapet  B V  hade här en gång en missionsstation och vi gör en avstickare för att bese denna. Vaktis på platsen hade ingen nyckel till huvudbyggnaden så vi fick  nöja oss med att se på omgivningen. Och den var fin på sitt sätt. De omgivande bergen gav intrycket att befinna sig i en gryta. Något besök på den historiska stationen på Meneliks järnväg blev det inte tid till. Mats Giselsson , från Eket, som även var i landet berättade  senare att han rest med denna järnväg men att den tagits ur trafik  ganska nyligen. Uppgav även att en ny projekteras på samma sträckning och då skulle spårvidden bli den för Västeuropa och U S A normala, alltså 1435 mm. Återfärden blir något annorlunda, än nerfärden för nu är det rejäla uppförs-backar och hiskeliga raviner vid  sidan av vägen. Jag kan visserligen inte se några vrak i botten av klyftorna utmed vägen men tycker ändå att chauffören är något nonchalant i sin körning. Förstår även varför inte Menelik drog järnvägen genom Harar.
FORTSÅTTNING FÖLJER