ASELLA
Återfärden mot Addis blev nästan en repetition av färden mot Harar. Men ordf.  för EELC Qes Dawit Tufa skall till Asella och erbjuder skjuts med bil. I Adama (även Nasaret på kartan) möts vi, men då det är middagstid så går vi på lunch innan färden går vidare. Ett toalettbesök känns nödvändigt och en offentlig toa finns. Några dörrar att stänga finns inte och så verkar toan att vara för både damer och herrar för före mig är en dam. Tror att jag gått fel, men en herre bakom i kön försäkrar att allt är O K. Något toa-papper finns inte men på utvägen så finns det tvättfat med rinnande vatten.

MISSIONSFÄLT
I Asellaområdet har missionärer från både E F S och B V arbetat men även här är kyrkan självgående.

Svenskar arbetar här av och till som nu Mats med gymnasieundervisning. Kyrkan har Sture byggt och en Hans Nilsson från Örkelljunga har fixat ett dagis (förskola) på området. Men man arbetar nu på volontärbasis d.v.s. utan ersättning för arbete. Blir där förevisad en såg som inte funkar. ”Jo” säger jag till den kvinnliga föreståndaren. ”jag har eget sågverk i Sverige och detta kan fungera, tror jag, men jag får återkomma om ni inte kan få det att snurra.” En råoljemotor med remdriftsöverföring av kraften finns även i huset. Installerad och byggd av Anders Andersson (min kusin) men är nu ur drift

SIGHTSEEING
Mats är på sitt kontor då jag dyker upp tillsammans med  Chippo. Mats blir min guide genom alla gamla svenska missionsområden och kvarter. Även SIDA  har kvarter i detta gamla missionsområde, men tiden medger inget besök.

När vi så passerar några betande kor på ett fält observerar jag bland sebu-boskap en ko som inte kan vara något annat än en  äkta svart-vit  SLB. (SLB = svensk lågland) När jag påpekar detta så förklarar Mats att i ett gammalt SIDA projekt så satsades det en del på att förnya och korsa in nya raser i den etiopiska nötboskapen. Man arbetade dels  med levande djur såväl som med djupfryst sperma från Sverige men det gav inte riktigt vad man väntat sig så projektet avbröts men generna  finns tydligen kvar för plötsligt hade jag framför mig en livs levande svensk  kossa. Vi går över en  mindre å som har en gjuten bro över. Tycker att det är ovanligt för detta landet, med så stabila konstruktioner, så jag kommenterar saken. Mats pekar på ena sidan där det står S B + H N . Uttytt blir det.  Sture Bengtsson Höganäs  och Hans Nilsson  Örkelljunga. Jodå dessa herrar har dessutom under sin vistelse här åstadkommit än mera. Sture Bengtsson är arkitekten för en ,invändigt , mycket stilren kyrka som besöks och Hans Nilsson har på sin lott ett dagis  eller var det en förskola. Sen blev det material över så att man byggde ytterligare ett hus för diverse.
ÅTERFÄRD
Denna intressanta platsa, Asella, borde haft mera tid till disposition men Chippo hade körning för högkvarteret i Addis och då jag hade hemresan tidsbestämd så följer jag med honom tillbaks.

Bilen törstar efter diesel och Chippo som vet, kör lite av allfarvägen till en mack lite vid sidan av. Vi tankar men lite vid sidan av vägen står en mamma med sin lille son. De tittar på mig och jag tänker att nu är väl tiggeri på gång. Men så går mamman fram, lite blygt, och förklarar.

”Jo ”,säger hon, ”det är så att min lille påg fick syn på dig och undrar om det verkligen finns så vita människor här i världen.” Jo ”genmäler jag,” det måste jag ju vara ett bevis på.”Så kommer pojken fram till sin mamma och viskar något och mamman förklarar. ”Jo” säger hon, ” min son undrar om han inte skulle kunna få känna på din arm om du verkligen är en  verklig människa.”Så pojken för sin lilla hand några gången fram och tillbaka över min arm och konstaterar förhoppningsvis att jag är en verklig människa.
RETUR TILL SVERIGE
Tiden är lite tajt nu så det blir ingen tid att gå på en högmässa i Addis, vad jag tycker stiliga och typiska kyrka. Typiskt för byggen för de kyrkor som byggts inom de verksamheter som vill kalla sig Lutherska. De gamla nationella kyrkorna har en helt annan stil och jag tycker att det finns drag från den koptiska i Egypten men även från Bysans när det gäller stil. Allt är fjärran från våra kyrkors gotik eller, för den delen, romansk stil.
Flyget skall gå kl 0200 och då är jag på planet. Genom fönstret ser jag att mekanikerna inte är färdiga med en motor. Av två. Så meddelar flygkaptenen att en motor inte vill starta men han ”tror?” att  mekanikerna skall fixa det. Klockan 0400 startar ”eländet”. Tänker på hur mycket jobb det var med starter av traktorer på 50 – talet – hemma i Sverige -särskilt ”trösketraktorerna” men nu får vi hoppas att båda motorerna funkar ända till London på våran Boeing. Får plats på en barnavdelning och en flygvärdinna visar platsen. Lite generad undrar hon om det går bra. ”Jovars ” säger jag  och  så berättar hon att den ordinarie platsen blivit dubbelbokad. Konstaterar snabbt att här blir bättre plats för benen, men en pappa som reser med sina två barn har ett ”sjå” med den ene som gallskriker, säkert en timme. Plötsligt tystnar gossen och somnar (den andre har varit tyst hela tiden) varför jag undrar vad för slags gentleman jag har den äran att resa ihop med. Jo – av alla tänkbara – en somalier. Han skall till London. För där bor hans fru. Flygvärdinnan kommer med en kudde och en filt. Utanför tjuter den eländiga jetmotern, ungefär som jag tror  att en  jetmotor skall tjuta! Jag inreder min plats så bekvämt som utrymmet tillåter och somnar.

SLUT PÅ DENNA RESA AV  KARL EVE LUNNERGÅRD