Började som fotbollsspelare

– Jag började spela fotboll i Tjörnarps BOIF men kom till IFK Hässleholm när jag var 18. Sen jag började studera på GIS i Stockholm så värvades jag av Djurgårdens IF. Under tiden skrev jag in mig som student i zoologi, men jag var inte där så ofta då miljön inte passade mig. Det var för flummigt. Jag fick spela i fem allsvenska matcher. Det har gett mig fina kontakter och jag hoppas få se Djurgården spela mot Helsingborgs IF härnäst, även om matchen kommer att spelas med tomma läktare p.g.a. tidigare läktarvåld.
– 1969 blev jag skadad och dåvarande tränaren "Knivsta" Sandberg ville istället ha min hjälp som assisterande tränare ett tag.
– Sen flyttade jag till Hässleholm och fick jobb som idrottslärare i Bjärnum.

Tränarkarriären tog fart

Bo Nilsson fick träna BGI i Bjärnum med många lovande spelare som till exempel Mats Flink och Calle Åberg.
– Vi klarade oss bra i division 5, som vi vann, men det viktigaste var att vi slog Vankiva, minns Bosse. 1973 träffade jag IFK:s ordförande Lennart Persson, en fantastisk ledare, mycket "fotbollsklok". Han frågade om jag ville bli spelande tränare i IFK Hässleholm. Jag ville inte spela mera men tackade ja till tränaruppdraget. IFK lyckades bra och kvalade. Vi var i näst högsta divisionen.
Han stannade i IFK under fem år men bodde i Bjärnum där han också jobbade som lärare vid Centralskolan under sju år.
– Jag beundrar de personer som orkar vara lärare hela sitt yrkesverksamma liv. De flesta lärarna sliter hårt, men kanske inte alla. Jag minns från min egen studietid att gympaläraren gav oss en boll och sen satte han sig och fikade. När jag kom på GIS kunde jag spela fotboll men jag kunde knappt slå en kullerbytta. Idag är det säkert mycket bättre.
Men Bosse ville satsa på fotbollen som tränare på heltid och så blev det. Han bosatte sig i Hässleholm. Efter en framgångsrik tid som tränare i IFK Hässleholm hörde Mjällby av sig. De hade klarat fjärdeplatsen i näst högsta serien och ville nå längre.

Mot allsvenskan och landslaget

Bosse fick ansvaret som huvudtränare i Mjällby och laget gick 1979 upp i allsvenskan för första gången.
– Det var en fantastisk tid där borta på Listerlandet. Publikrekordet på 8500 åskådare står sig än idag. Men första året i allsvenskan startade illa. Efter fyra matcher var både Flemming Persson och Anders Linderoth allvarligt skadade. Vi lyckades inte hålla oss kvar. 1981 återvände jag till IFK Hässleholm. Där stannade jag till 1985. Nu är Mjällby AIF uppe i högsta serien igen och jag hoppas att Peter Swärdh kan hålla dem kvar.
Kvalitén på den svenska tränarutbildningen var sedan 1975 uppe på en hög nivå.
– Jag utbildades tillsammans med bland andra Tom Prahl från Onslunda och Bengt Johansson från Halmstad. Lars "Laban" Arnesson, dåvarande förbundskaptenen för fotbollslandslaget, tog kontakt med mig och jag fick 1980 uppdrag som assisterande tränare till honom. Det var dags för ett stort generationsskifte i landslaget. Vi hade inte så många utlandsproffs i landslaget vid den tiden och det brukar vara ett mått på hur bra ett landslag är. Har man bara allsvenska spelare så har man inget bra landslag.

Vi nådde inte Mexico

– Vi gjorde många bra enskilda matcher, säger Bosse. Särskilt minns jag hemmasegern i EM-kvalet mot Italien, då regerande världsmästare, med en uppföljande bortaseger på San Siro i Milano där vi vann med 3-0 och Glenn Strömberg gjorde sista målet. Vi hade en härlig kämpaanda i det unga laget.
– Vi spelade 100 matcher under min tid i landslaget. Men antingen hade vi inte marginalerna på vår sida eller så var vi inte tillräckligt bra. Det var därför en stor besvikelse när vi missade kvalet till fotbolls-VM i Mexico 1986. Vi hade hamnat i en kvalgrupp med Västtyskland, Portugal, Malta och Tjeckoslovakien. Inför sista omgången såg allt ljust ut. Vi förlorade under eftermiddagen med 1-2 mot Tjeckoslovakien i en mycket jämn match. Men det kändes ändå ganska lugnt. Portugal fick inte vinna mot Tyskland, som var obesegrat de senaste 30 matcherna. Vi samlades under kvällen på hotellet i Bratislava för att följa den sista avgörande matchen.
– Det som inte fick hända, blev verklighet. Portugal vann tyvärr matchen och vi missade VM i Mexico 1986. Det blev ”de tragiska tårarnas afton i Bratislava”, inte i Prag som man kunde läsa på löpsedlarna hemma i Sverige, suckar Bosse. Det var verkligen synd. Vi hade ett så ungt och lovande landslag som kunde varit riktigt bra under Mexico-VM. Vi fick inte sätta den pricken över i:et, tyvärr.
Bosse Nilsson fick uppdrag i Hvilan, en Kristianstads-klubb, 1985-1987 och bodde fortfarande kvar i Hässleholm.

Hittade Henke i Helsingborg

– 1987 avskedade Helsingborgs IF sin tränare Rolf Svensson. De hade haft 10 tränare under de senaste 13 åren. HIF hade pendlat mellan allsvenskan och division 3. Jag tillfrågades och tackade ja som tränare för HIF. Det kunde ju egentligen inte bli värre och det var nog min lycka ty 15 spelare lämnade laget och efter de första fem omgångarna låg vi sist i division 2. Det var verkligen kris.
– Jag fick träffa Roy Hodgson som tröstade oss, säger Bosse. Han hade upplevt samma sak i en annan klubb men hade ändå fortsatt sitt metodiska arbete i sin klubb. ”Låt tränaren få sin tid” var Roy´s råd till HIF, minns Bosse.
De lyckades bra med nya värvningar . Några spelare kom nästan gratis till klubben. Det gav resultat. HIF var fyra när serien slutspelats. Året efter vann HIF serien och gick upp i division 1 och året efter var de snubblande nära att gå upp i allsvenskan. Bosse visade en lagbild för oss och pekade på en kille med rastaflätor.
– Den här killen föddes den 20 september 1971 och heter Henrik Edvard Larsson. Han hade tränat med MFF. Henrik hade också fått chansen att träna med Benfica och Börje Lantz, en av våra första spelaragenter, hade knutit honom till sig i ett 6-årskontrakt, något som Henrik nog inte var riktigt medveten om, tror Bosse.
– Nåväl han fanns i vår spelartrupp, ingen jättetalang, bodde i Närlunda, han tyckte det var för hård träning och skyllde på cykeln när han kom sent, säger Bosse med ett leende på läpparna.
– Med det vill jag ha sagt att det inte alltid är så lätt att hitta talangerna. Henrik slog igenom sent med A-landslagsdebut som 22-åring mot Finland. Men i gengäld har Henke spelat i många år och det beror kanske på att startade sent på hög nivå?
– Med Henrik i laget gick vi upp i allsvenskan och publiken strömmade till i massor. Vi byggde en ny arena på Olympia och hade allsvenskans högsta publiksnitt mellan 6500 och 7000 åskådare per match. Det blev 7,5 år för mig i HIF, men jag bodde fortfarande kvar i Hässleholm.

Utländska tränaruppdrag

– När våra döttrar slutade gymnasiet såg jag möjligheten att bli tränare utomlands. Silkeborg hade blivit danska mästare när jag 1994 fick en förfrågan. De ville trots allt förnya sin spelartrupp och då var det lämpligt att tillföra nytt tränarblod också, menade man i ledningen. Jag tog jobbet och ville ta mig an förnyelsen direkt. Det fanns unga talanger som Jon Dahl Thomasson inom räckhåll men man var alltför passiva och ville vänta. Jon gick istället till holländska Herenveen där han första säsongen gjorde 37 mål!
– Nåväl vi var nära att klara oss vidare från gruppspelet i Champions League med tre vinster och två oavgjorda matcher. I sista matchen ställdes vi borta mot Dynamo Kiev i en kokande stadion med bortåt 80000 åskådare. Vi förlorade knappt och missade därmed det eftertraktade slutspelet som då ännu ingen dansk klubb deltagit i. Vi lyckades inte vinna danska ligan.
– Vad som gjorde mig överraskad i Danmark var den aggressiva och kritiska attityden man har i dansk fotboll. Jag var van vid en pedagogisk och stödjande metod men där kunde man höra uttalande som ”Helvete, de var ju du man som förstörde kampen idag!” eller ”Skärper du dig inte nu så kan du dra åt helvete”. Vi hade olika uppfattningar om hur man utvecklar en klubb så jag tog farväl från Silkeborg.

”Korvförsäljaren från Herfölge” förde Bosse till Asien

Under tiden i Danmark lärde Bosse känna en dansk vid namn Jörgen L. Larsen vilken hade många internationella kontakter vilka ledde fram till några tränaruppdrag i Förenade Arabemiraten.
– Han kallades för ”korvförsäljaren i Herfölge”, säger Bosse skrattande och han hade verkligen goda kontakter som via kontakt med Bob Houghton och Roland Andersson ledde till att jag helt plötsligt, 1995, var tränare för ett lag i Qatar. Det var tufft i början med kulturkrockar men ett fantastiskt land med intressant kultur och hög standard. Men jag reagerade över allt slöseri med pengar. Man byggde allt lyxigare, allt högre och det blev så konstgjort med nya öar och så vidare.
– 1996 bytte jag jobb då jag flyttade till Bahrain och blev tränare i West Riffa, på en pytteliten ö utanför Saudiarabien. Topparna i samhället levde lyxliv med lyxiga mersor och man drack whisky ur dricksglas till varmrätten. Tala om dubbelmoral.
– Spelarna var födda i landet sånär som på något enstaka brasseproffs och de hade sina ordinarie jobb att sköta. Träningarna började klockan 1700 men det var inte säkert att alla kom och vid solnedgången var det tid för bön och det skall man naturligtvis respektera som tränare. Men intressant var att om vi just före bönen höll på med hård styrketräning så skulle alla be. Om de istället hade roliga bollekar så var det kanske ingen som gick till bön.
– Det var nästan meningslöst att göra planering av träningarna då man inte följde givna instruktioner. Jag upplever att man bara använde cirka 20 % av klubbens resurser och då kan man ju inte nå framgångar. Men för mig personligen och min fru var det ett paradis med fria resor för familjen, lyxiga hotell, fin kultur och god mat.

Tillbaka i Sverige

Bosse flyttade 1997 tillbaka till Sverige och fick tränaruppdrag i Degerfors, en ort där man istället satsade allt på fotbollen.
– Fotbollen betyder nästan allt i Degerfors, kanske ännu mer än i Mjällby. Här fanns unga spelare som Olof Mellberg och Andreas Johansson. De var bara 19 år. Det kändes riktigt intressant men jag fick en chock lite senare. Man hade misskött ekonomin. Efter en sejour i Allsvenskan hade man fått in 8 miljoner på spelarförsäljningar, men nu var pengarna slut och man levde på lånade pengar.
Bosse hade skrivit in en klausul i kontraktet som innebar att han kunde lämna Degerfors om det kom anbud från utländska klubbar. Efter ett och ett halvt år i Degerfors kom anbudet.
– Jag fick frågan om jag ville träna ett kinesiskt klubblag i Shicuan-provinsen. Jag tackade ja och flyttade till ett femstjärnigt hotell i huvudstaden som hade cirka 12 miljoner invånare. Här mötte jag en helt annan kultur. Jag upplevde hur man inom friidrotten bestraffade sina idrottsmän och kvinnor. Man gjorde det väl för att få dem att prestera bättre resultat men det kändes absurt för mig.
– Jag fick en bekväm men ensam situation. Därför lärde jag mig använda dator och Internet. Jag planerade träningarna så att vi tränade måndag och tisdag med onsdag som vilodag, sedan fortsatte vi träningen på torsdag och fredag och spelade match på helgen. Efter ett tag klagade den ene spelaren efter den andre på att de hade magont på torsdagar vilket gjorde att de inte kunde träna. Lagets märklige ”naturläkare” kom och berättade att spelarna drack sig fulla redan på tisdagskvällen och sen fortsatte de dricka risbrännvinet på onsdagen. Inte konstigt att de fick magont. Återstod att träna på onsdagar också och då försvann det onda i magarna. Dessutom rökte nästan alla spelarna och det var omöjligt få dem att sluta. Vi lyckades hålla oss kvar i högsta divisionen i alla fall och vi hade många åskådare, oftast 35–40000.
– Maten var underbart god i den här provinsen som ligger en bra bit in i landet mellan Beijing och Shanghai. Det var välkryddad mat med ibland lite underliga råvaror som anktungor och orm. Men allt har sitt slut. Jag återgick som tränare i West Riffa.

MFF ville upp i Allsvenskan igen

– Jag blev erbjuden av Hasse Borg att ta över MFF som hade ramlat ur allsvenskan 1999. Jag tackade nej och det ångrar jag i efterhand. Det hade varit spännande att träna Zlatan Ibrahimovic och de andra unga talangerna men Micke Andersson fick jobbet istället. 2002 blev Tom Prahl tränare och han engagerade mig som lagledare i MFF. Vi vann guldet tillsammans 2004. När Tom skulle sluta så förslog jag att Erik Hamrén skulle ta över tränarsysslan. Hasse Borg värvade istället Sören Åkerby och det tycker jag var ett misstag.

Efter ett intressant MFF-träningsläger i Sydafrika hade jag skaffat goda kontakter med personer som utvecklar fotbollen och arenorna inför årets fotbolls-VM. Jag mötte bland annat en son från Vittsjöbygden; Nils-Göran Larsson. Det finns mycket som är utvecklingsbart i södra Afrika.

”Henke, kom hem till Sverige och MFF!”

– I december 2006 fick jag uppdraget att kontakta Henrik Larsson. Han verkade intresserad av att komma hem till Sverige efter succéerna i Celtic och Barcelona. Jag erbjöd honom en plats i MFF:s startelva. ”Det är bättre att du flyttar till HIF så ses vi där” var Henkes svar. Det blev så. Jag blev sportchef i HIF med Stuart Baxter som tränare. När Baxter hoppade av för att bli tränare för Finlands landslag så sade Henke till mig att det var dags för mig att ta över som tränare. Så blev det också. Vi lyckades få samma antal poäng som Göteborg och hamnade på en delad tredjeplats i Allsvenskan.
Helsingborgs IF ledde Allsvenskan i halvtid sommaren 2009 men ett långt sommaruppehåll och hårt matchprogram gjorde, enligt Bosse Nilsson, att HIF inte höll ända fram till mållinjen.
– Nu försöker jag mest vara folkpensionär men det händer ändå spännande saker. Jag har fått förfrågan om tränaruppdrag i Tanzania men inget är bestämt. Säkert är att jag är fotbollsexpert på TV 4 ett tag framöver. Då får jag chans att följa fotbollen på nära håll.

Henke snart tillbaka i Celtic?

Åke Johnsson, från Vittsjö, frågar Bosse vem som varit, eller är, Sveriges bäste spelare?
– Svår fråga. Det finns många, men det lutar nog åt Henke även om jag tror att Zlatan kan utvecklas mycket än, särskilt som människa utanför planen. Bosse Larsson är också en god kandidat.
Nästa fråga handlar om Henkes möjlighet att lyckas som tränare?
– Han kommer nog att lyckas bra i Landskrona. Henke har alltid lyckats när han har bestämt sig för en sak. Han är klok nog att omge sig med skickliga tränarassistenter. Han har också förstått att han måste gå formell tränarutbildning snarast. Men det skulle inte förvåna mig om Henke snart är tränare i skotska Celtic.

….På tal om Lennart Perssons ”fotbollsklokskap” så nämner Bosse Nilsson några andra ”som ser det som ingen annan ser i fotbollen”; Glenn Strömberg, Henrik Larsson, Håkan Sandberg och Per-Ola Ljung, den sistnämnde en känd Göingeprofil.