VITTSJÖ. Nu börjar hösten visa sig från sin fina sida. Passa på att njuta av det vackra som är och kommer som ett sagoland.

Sjön är blank med någon krusning och björken med sina gula blad som börja att falla. Lönnen med sina skarpt röda blad som lyser i solen, liksom gräs och andra växter som har börjat att vissna.

Vid forsen på Skansen området finns några småfåglar och forsärlan har inte flyttat till värmare länder ännu.

I Vittsjö finns många fina färgklickar, gå ut på en promenad och njut av alla vackra färger vi har just nu, snart är det avlövat. Bilderna får tala för sig själv

Fortsättning av reseminnen från Lombok.

Reseminnen från Lombok, fortsättning. Vaknade till en molnfri himmel, tog morgondopp i poolen före kl 7,00. Frukost på stranden som vanligt.

Klockan 9 kom Lasse och Annelie, snart åkte vi ut med Apols båt. Allt var ordnat med spö och agn (bläckfisk)

Vi fick fem Yellow Tale (gulstjärt) sammanlagt, en råkade vara från mitt spö. Men alla njöt av vind, hav och sol. Klockan 13.00 var vi iland igen.
Törstiga släckte vi den med fyra stora Bintang utanför vår bungalow.
Fisken fick vår kypare på restaurangen, vi satt nån timma sen åkte Lasse och Annelie.

Amiral fjäril (Vanessa atalanta) är en art i familjen praktfjärilar.

Den är svart med ett rödorangefärgat tvärband och vita fläckar på framvingens spets samt rödorange bakvingekant. Vingspannet är 53-63 millimeter. Amiralen förekommer i hela Europa.

Varje vår migrerar ett stort antal individer från medelhavsområdet till bland annat Vittsjö på en Buddleja en buske som fjärilar gillar som finns på Vången och här i Sverige där de parar sig och lägger gröna, ovala ägg på brännässlor.

Andra etappen av resan i Bohuslän.

I hela Tanums kommun finns massor av hällristningar från bronsåldern, och på eftermiddagen efter att vi gått i Fjällbacka, gick vi en slinga på 5 km som ingår i ”Vandring i Världsarv”.

Vandringsleden gick till större delen i kanterna runt åkrarna, så här var det lättvandrat. Första hällen vi kom till var ”Lövåsen” en nästan 30 m lång berghäll med ristningar, denna låg i ett mindre skogsparti.

Bild med texten till ”Lövåsen”, den första hällen vi kom till.

Vi gick vidare längs åkerkanterna tills vi kom fram till en träbro över en liten bäck där nästa berghäll var ”Runohällen”..........

BJÄRNUM. Den stora skillnaden mellan den bördiga slättbygden och vår bygds magra jordmån, har väl bidragit till att uttrycket ”det karga Göinge” förr ofta kom till synes.

Den slående motsättningen mellan syd och nord i Skåne gav tyngd åt uttrycket. När Göingarna på sin tid for till sydskåne med slöjdalster eller virkeslass, vars dragare ej var av det präktiga slag som den rika slättbons, hände det nog att de välbeställda bönderna där nere ömkade dem, som tog sin bärgning ur de små åkerlapparna däruppe i skogsbygden.

Men det var då! Omdömet är inte giltigt längre – dels ger nu jorden, brukad med moderna metoder, bättre avkastning och dels ger en expanderande industri sysselsättning både åt dem som jordbruket ej behöver och åt arbetskraft från annat håll.

När kung Kristian IV i början av 1600-talet satte igång stadsbygget vid Helgeån krävdes ju en myckenhet av både arbetskraft och material. Av bådadera lämnade Göinge rikliga bidrag – och gjorde det gärna, ty därmed tillfördes den ofta svårt krigshärjade bygdens befolkning en välbehövlig förtjänst. Från göingeskogarna levererades timmer till det kungliga nybygget och smide, kalk och tjära kom, bland annat, från samma håll. Om göingska ”sågskärare”, timmermän och hjulmakare kan vi från den tiden läsa att de var särskilt uppskattade.