VITTSJÖ. Nedan följer några aktuella händelser som hände för 60 år sen. Fortsättning följer angående intressanta händelser vart femte år.

• Ingemar Nilsson var 14 år och därmed den yngste säljaren av skinn på skinnmarknaden i Hässleholm.

• Kommunalfullmäktige beslutade med reservation att framhålla att Vittsjö och Bjärnum bör vara högstadieområde.

• Oskar Bergstrands platåodlingar kan ännu skönjas.

• Norra Skåne hade ett reportage om eremiten Oskar Bergstrand, Furutorp. Denne eremit levde på boklöv och andra ämnen direkt från naturen. Hans odlingar på platåer finns till en del bevarade.

• Allmänheten följde med stort intresse angående boken ”Hanbråka” i Vankiva.

• Kyrkorådet beslutade göra ny framställning angående utvidgning av kyrkogården. Med tiden blev det Västra kyrkogården med parkering invid Rökevägen.

Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb.


Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18–19 centimeter och vikt på cirka 50– 60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt.

Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan, på de i övrigt metallglänsande blåsvarta vingarna. På sommaren är näbben blåsvart medan den är benvit eller blekt gulbrun på vintern.

Vi har glädjen att välkomna Leif Claesson som ny skribent. Leif återkommer med minnen från Hässleholm och bland annat hans tid på P2 i Hässleholm. Här följer den första artikeln.....

Ett syndafall vid "ricke- pumpen"

Allt sådant fick far klara av under sena kvällar och nätter eftersom han dagtid hade ett tungt grovarbete borta. Han cyklade hemifrån före klockan sex på morgonen och kom aldrig hem före klockan sju på kvällen så man får ha förståelse för om humöret inte alltid var på topp.

Den här kvällen låg han med överkroppen inne i vaskaskåpet och mekade. Vi barn satt i rummet intill runt en torveldad kamin och läste läxor. Mor donade med sitt i köket. Någonting gick fel inne i skåpet och vi hörde ett ilsket "aj som fan". Utrymmet var trångt och mörkt och reparationen gick inte som planerat. Skrammel och stönanden avslutades med ett rytande - "satan".

Vi barn stack våra huvuden samman och fnissade respektlöst. Kanske någon lågmält repeterade svordomen för att lägga den på minnet för eventuella framtida behov. Risken för upptäckt var minimal eftersom vi var utom syn- och hörhåll.

VITTSJÖ. Hur kunde människor trivas med sin tillvaro för 150 år sen? Föreningar och sammanslutningar var minimalt och fåtal samlingar skedde. Ingen teve, inga bilar, varken telefon eller elektriskt ljus! Ändå klarade mänskorna sig ganska hyggligt fast viss fattigdom var rådande. Trots motgångar var kanske levernet gemytligare än i dag?

En eftermiddagsfika i slutet av 1930 talet kunde bli så trevlig.

Vad kunde människorna då sysselsätta sig med? De tog dagen och tiden som den kom. Arbetsdagen kunde i vissa fall bli lång då det var lantbruket som var rådande. Årstiden bestämde ofta hur lång arbetsdagen skulle bli utan att se på eventuell klocka. Solen visade tiden och mestadels var det inget jäkt utom då ovädersmoln hotade skörden. Lantbrukaren bestämde arbetstiden och då kunde det bli en eller flera, korta eller långa pauser.

VITTSJÖ. Det är lätt att misströsta i dessa Corona-tider. Media är experter på att förstora och skriva ”sensationsrubriker” om det vi genomlever just nu. Glöm inte att det finns massor av ljusglimtar just i vår bygd. Låt dig inte förblindas utan tag vara på alla dessa fantastiska ögonblick.

Personligen har jag och hustrun aldrig varit så långt framme med trädgårdsarbetet som i år. Rabatter städade och rensade, dressjord och gödning finns på gräsmattan som dessutom är jämn tack vare en lånad gallervält. Under allt vårt arbete har fåglarna sjungit sjungit sina fantastiska melodier.

Eftersom jag är intresserad av fåglar matar jag dem året runt. Under våren, sommaren främst för att få fina fototillfällen. Att ta en paus från arbetet och sitta en stund med kameran ger en skön avkoppling. Genom min alltid samma placering har fåglarna vant sig vid min närvaro och kommer därför väldigt nära. Ibland faktiskt lite för nära för mitt objektiv som har en ”närgräns” på knappt 2 meter. Så orädda de blir efter ett tag, naturen är fantastisk.