Efter att Skatås inspekterats var det dags för Liseberg. Det var inte långt dit så vi sparade in spårvagnspengarna genom att gå. På promenaden dit visade de försigkomna pojkarna sina eventuella framgångar hos det motsatta könet. En och annan kram och nån blöt kyss delades ut av de som behärskade denna ädla konst, själv nöjde jag mej med att få hålla prästens Karin i handen. Detta var ju i sällskap av andra, inte inkognito om nu någon trodde det, men allt var en yra för oss oskuldsfulla tonåringar.

Vi närmade oss Liseberg och alldeles utanför flyter Mölndalsån (en av de få åar som rinner norrut). När vi gick över bron hände en tårfylld olycka för en av flickorna; hennes vackra hatt, nyinköpt för resan, blåste ut i ån. Bragder och gråt går ofta arm i arm och det började med gråt, men en av de raska gossarna sprang ut till älvkanten längre fram och kunde med hjälp av diverse trädgrenar och hjältemod rädda både äran och huvudbonaden.

 Ett annat äventyr hände på Skatås där flickor och pojkar bodde i varsin barack. En kväll försökte två pojkar att via en stege och takluckan nå sina flickkamrater. Men oturen var framme luckan slog till plåtskorstenen för ventilationen. Den kasade utför plåttaket med ett oljud som väckte samtliga och de kärlekstörstande ertappades. Olyckan fick heta “Kalabaliken i Skatås” och vållade ynglingarna en del problem dagen efter. Efter tre dygn med många upplevelser och en smutsig keps, återvände en icke helt pank son till föräldra hemmet. Med två kronor och en femtioöring i den tunna plånboken och en massa historier att berätta, blev jag något av en äventyrshjälte hos min syskon.

 Jag är faktiskt rätt skraj, sa Björn till Lasse . I går fick jag ett brev där en man hotade skära öronen av mig om jag inte låter bli hans fru. Jamen, då behöver du väl bara låta bli hans fru . Jovisst men han skrev ju inte vem han var!

Frun läser morgontidningen och säger till sin man : Tänk, här står det om en kvinna i Ljungby som hittade en enkrona, för den köpte hon en lott och vann en resa till Paris Det var väl en fantastisk tur? Maken: Ja tänk att hitta en enkrona i Småland!

En lantbrukskonsulent var på besök hos en bonde och tillsammans gick de runt ägorna. Slutlien stannade de vid en av bondens åkrar. Konsulenten blickar ut över åkern och sa: På tok för lite gödslat, det skulle förvåna mig om ni fick in råg för 50 kronor ens … Mej också, svarade bonden, för på den här åkern har jag satt potatis! 

En av de fyra bröder, som jämte fadern, utgjorde första arbetsstyrkan vid Bjärnums slöjdfabrik, var Herman Persson, född 1904. Under sina 30 år som delägare i Slöjdfabriken, fick han vara med om dess olika utvecklingsskeden. 1947 startade han sitt eget företag, Bjärnums Järn-& Trämanufaktur AB.

Början företogs i en mindre verkstad intill hans boningshus vid Verumsvägen. Tillverkningen inriktades på trädgårds- och köksmöbler utförda i järn och trä. Första arbetsplatsen blev snart för trång. Innan planerad nybyggnad kunde förverkligas blev det en provisorisk lösning på lokalproblemet genom att den fabrik kunde hyras, som blivit ledig, sedan Oskar Svenssons Möbelfabrik upphört. Medan tillverkningen pågick i förhyrda lokaler uppförde Herman Persson en fabriksbyggnad på Industriområdet, som togs i bruk 1954. Tillverkningen, som successivt ökat, nådde i den nya lokalen den omfattningen, att ett 70-tal man var anställda i företaget, då den 1964 överflyttades till Tollarp.

Herman Persson

 Källa: Från slöjd och hantverk till Möbelfabriker i Göinge. Avskrivet av: Liselotte Svensson 16 nov -16

Bjärnum. Det hörde mer till vanligheten än till undantagen, att det fanns många munnar att mätta i de Göingska småbrukarehemmen i gången tid. Där en liten familj kunnat uppnå en dräglig försörjning, blev det, när barnaskaran växte, många gånger svårt att ge alla tillräckligt av dagligt bröd. Kunde jordens avkastning inte ökas, fick man fundera på andra utvägar. Det blev för småbrukaren att göra, vad hans gelikar i generationer före honom gjort: tillsammans med jordbruket ägna sig åt något hantverk.

I Norra Åkarp och omgivande socknar var det väl knappast någon småbonde, som inte samtidigt var yrkesman av något slag, som hade med träarbete att göra. Per Månsson – farfader till Eric Persson, som sedan 1923 är chef för Bjärnums Slöjdfabrik – var född i Gubbarp, Verum 1839. Längre fram bosatte han sig i Killeberg. Som hemslöjd bedrev han tillverkning av laggkärl – på folkmål nämndes en sådan yrkesman ”karamagare” Med tiden blev han också träskomakare, men sin färdighet däri tillämpade han mest till husbehov. Den egna familjen – han hade fyra barn – och närstående försåg han med detta slags fotbeklädnad. Han var vid sin död 83 år gammal.

En av Per Månssons söner var Sven Persson, född 1865 i Farabjär. Han blev grundaren av Bjärnums Slöjdfabrik. Ända sedan ungdomen hade han sysslat med träarbete av flerahanda slag. Under en följd av år var han bosatt i Killeberg och arbetade då upp en rätt omfattande tillverkning av lieskaft.

Grundaren Sven Persson

VITTSJÖ. Vittsjö är inte enbart en kulturell ort utan även en litterär ort. Det är få orter som har så stor utgåva av skrifter som Vittsjö socken är begåvad med. Det finns 180 registrerade verk där författaren kommer från Vittsjö eller verket handlar om Vittsjö. Dessutom kan det finnas andra litterära verk som kommit i skymundan eller som utgetts i mycket begränsad upplaga. Tyvärr finns det litteratur som ”är gömt i madrassen” där ägaren behåller ”fyndet” för sig själv.

Ernst Paulssons och Hilding Månssons verk som berättar om bygden.