Ekorre, även känd som Röd Ekorre Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk. Undersidan är gräddvit.

Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun.

Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra. Utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen.

Ekorren är ganska oskygg för människor och därför är det ett av de skogsdjur vi ser oftast. Huvudfödan är växtföda, så som barrträdsfrön och -blommor, framförallt granens hanblommor. Den äter också ekollon, nötter, tallbark, svampar, bär och bladlöss.

Planera din semester med att köra vildmarksvägen från Vilhelmina till Trappstensforsen och Fattomakke kyrka.

Trappstegsforsen

Att hålla på parkeringen rakt framför forsen och höra hur vattnet brusar är helt magiskt. Sen fortsätter man lämpligen till Fattomakke lappkyrka med ett 80 tal lappkåtor för övernattning.

Övernattningskåtor

Den nuvarande kyrkan byggdes 1884 o den gamla kyrkan vilken inte finns kvar, byggdes 1781. I slutet av 1300 talet gick en kvinna till Skåne för att träffa kyrkofolk och vädja om att få en kyrka till Fatmomakke. När det blev en kyrka gick Svenskarna från Vilhelmina 12 mil i väglöst land för att vara med om en predikan.

TOREKOV. Under vintern råder lugnet och myset i det pittoreska lilla fiskesamhället. Man kan helt utan trängsel upptäcka en massa vackra sevärdheter.

Enligt legenden åsyftar ortnamnet Torekov på ”Sankt Tora", ett lokalt helgon som avbildas i Bjäre härads vapen. Egentligen avser namnet, som skrevs nästan likadant (Torekow) redan 1489, den lilla bukt vid vilken orten ligger. Thora tolkas som ’höjd’ och kove är ett dialektalt ord av gammalgermanskt ursprung med betydelsen ’koja’. Samma betydelse återfinns i det engelska ordet ’cove'.

Torekov ligger i ett öppet landskap som hävdats i tusentals år och som en gång var centrum för en bronsålderskultur. I trakten finns mängder med fornlämningar, mest monumental är Dagshög.

En kall vind från havet gör att det biter en aning i ansiktet just denna dag. Är man bara rätt klädd är det lätt att helt ostörd vandra i timmar i det lilla samhället och dess omgivningar. Har man dessutom kameran i handen och hunden vid sidan och kaffetermosen i ryggsäcken är livet toppen och vandringen kan bli lång.

FARSTORP. Flera föreningar i Farstorp har fått ekonomiska bidrag från en person, som vill vara helt anonym. Pengarna har skänkts till ett antal föreningar på orten.

Donatorn har anknytning till Farstorp och vill på detta sätt gynna bygden.

Farstorps församling består av 24 olika byar och har i dag cirka 650 invånare i alla åldrar. Orten har fått behålla sin skola, bank, bygdegård, idrottsförening, kyrka och sitt församlingshem med mera. Under gröna vågen hade Farstorp drygt 800 invånare, men sedan har viss utflyttning skett. Föreningslivet är fortfarande ganska rikt. Detta vill nu donatorn gynna.

- Det här betyder mycket för oss, säger en nöjd föreningsmedlem till vittsjobjarnum.nu. Ett mycket fint initiativ som gynnar hela bygden...

 Vintergäck (Eranthis hyemalis, ibland stavat Eranthis hiemalis) är en ört tillhörande familjen ranunkelväxter. Sveriges tidigaste två-hjärtbladiga växt.

Roten är en liten svartbrun knöl. Vintergäcken blommar mars – april. Plantan blir 8–16 cm hög. Blommans bräm blir 3–4 cm i diameter och består av sex gula hylleblad (ombildade foderblad) placerade ovanför en krans av gröna stödblad. Innanför de gula hyllebladen finns sex små rörlika kronblad samt 30–40 ståndare.

Redan under slutet av våren har arten blommat klart och bildar då frukt i form av sex baljkapslar. Dessa självsår sig, varvid stora bestånd bildas, en hel matta. Vintergäck föredrar något fuktig jord med högt pH-värde, gärna under lövträd. Den trivs inte i tätt gräs, men bildar gärna stora bestånd under buskar och träd som skuggar marken, så att gräs inte trivs. Relativt vanlig i trädgårdar och förvildad i närheten av bebyggelse. Tillsammans med Snödroppe, ett av våra första blommande vårtecken.