Kinas koder
SHANGHAI. Vi kände till att Kina har koder eftersom vi skulle ha fått en grön kod på CPH för att kunna flyga till Kina. Vi missade ju första försöket.
Efter att vi lämnat karantänhotellet tog vi oss direkt till en ”telefonaffär” för att skaffa SIM-kort. När vi såg att det var den kinesiska personalen som skulle sätta in SIM-korten i våra telefoner beslöt vi att skaffa en ”kinesisk telefon”. Bara kontant betalning gällde så en från personal tog oss till en bank för att ta ut pengar. En otrolig mängd information om oss skulle läggas in i telefonen. När köpen var avklarade och när Jessica, vår egen privata telefonhanterare, var klar med allt knappandet, så bar det i väg till hotellet.
Christer och Johan fick omedelbart grön kod, medan jag fick röd. Alltså kom jag inte in. Jag frågade om dom hade en soffa på kontoret, och fick ett jakande svar. Inget problem tyckte jag. Vi åkte och åt på en restaurang och på något vis fick Jessica in mig där. Efter avslutad måltid gick vi och blev testade. När jag såg kön tänkte jag här får vi stå länge, men ack vad jag bedrog mig. Efter en kort stund var vi framme vid boden där testen skulle tas.
Vi visade upp vår svarta kod och så blev testet taget. I Shanghai behöver man i princip bara testas var 3:e dag men alla tar för säkerhets skull test varannan dag. Tidsåtgång för testet ca. 1 min. Därefter tillbaka till hotellet. På något vis fick Jessica återigen in mig. Jag vet fortfarande inte hur hon bar sig åt.
Nästa dag arbetade vi på deras kontor och både chefen på förtaget och Jessica höll på med min telefon, men utan resultat. När vi gick hem på kvällen kunde jag få fram grön kod.