Elchocken
Varje år brukade far köpa ett par gödsvin som fick gå ute och rota i marken fram till hösten, då de blivit lagom slagfärdiga. Han hade byggt ett snyggt litet skjul cirka 75 meter från torpet och inhägnat ett område med elstängsel, det vill säga en tråd ett par decimeter från marken.

Grisarna brukade komma i kontakt med tråden redan när de var små och gick sedan aldrig nära den. Han hade skaffat sig en ny gårdshund, en svart schäfer som fått namnet Leka och som var ungefär årsgammal när han fick hem årets griskull.

Leika såg precis som alla andra schäfrar, respektingivande ut, men var i verkligheten oerhört snäll och vänlig mot alla. Som ett led i introduktionsprogrammet skulle hunden nu presenteras för torpets nya hyresgäster. Far och hunden gick bort till inhägnaden där grisarna höll på att göra sig hemmastadda.

VITTSJÖ. Julfirandet för drygt halvsekel sen hade andra former än dagens och gårdagens firande, Nu har pandemin satt sina spår. För ett par decennier sedan berättade ett par personer väl insatta i julfirandet på 1940 talet på de många pensionaten.

Så här tecknade A Steen julfirandet på Trobecks.

Då var det verkligt liv på järnvägsstationen kring jul-och nyårshelgerna. Det var i princip samma gäster som kom år efter år. Vid firande passade gästerna på att boka in sig till nästa år då platserna var attraktiva! Flera av pensionaten bokade in sängplatser i närliggande villor där gästerna fick sova medan maten intogs på pensionatet.

Julafton och ibland någon dag tidigare började gästerna komma med tåg. Pensionaten hade i god tid förberett anstormningen av gästerna med dignande julbord. Pensionatens vaktmästare hade det jäktigt värre. De skulle möta upp vid varje personförande tågs ankomst och ta hand om gästernas fullpackade väskor. Vid extrema fall kunde det vara upp emot ett hundra gäster som steg av på perrongen. Värst anstormning var det på söndagskvällen då många gäster skulle ta ”sista tåget” från Vittsjö. Även taxi hade bråda timmar då gästerna skulle till sitt pensionat om det var beläget ett avstånd från järnvägsstationen. Fanns pensionatet inom lagom gångavstånd kunde det vara hälsobringande att andas in den ozonrika Vittsjöluften under en promenad, annars blev det taxi till pensionatet.

BJÄRNUM. Så går Mattssons möbelfabrik i graven. Skopan plockar obarmhärtigt ner den tidigare fabriken som i sin glans dagar sysselsatte ett 20-tal Bjärnumsbor.

Att riva en så gammal byggnad är med dagens restriktioner inte helt lätt. En hel del eternit, -asbest fanns framförallt i taket. Detta har medfört strikta restriktioner för de som deltagit i rivningen av byggnaden. Sortering av allt material är regler som gäller i dag.

I Bjärnum drivs ett Leader-projekt under ledning av Torsten Enarsson med syfte bland annat att försköna ortens fasad för alla som dagligen passerar genom byn. Ett välkommet tillskott i denna ambition är rivningen av Mattssons gamla möbelfabrik. Lokalerna har stått orörda och därmed förfallit i många år.

BJÄRNUM. Det gäller korsningen väg 117 och Hågnarpsvägen i centrala Bjärnum. Vi är många som undrar vilka regler som gäller för olika trafikantkategorier i denna korsning, skriver Torsten Enarsson till vägverket.

Cyklister tror att de har företräde och tillbud uppstår dagligen

Det finns ingen skyltning om att det är ett övergångsställe, men alla gående är övertygade om det och beter sig därefter. Är det cykelöverfart, eller vad det kallas, (finns många varianter)? Alla cyklister anser att det är bara att cykla, bilisterna skall stanna! Eller är det bara en så kallad vägbula?
Incidenter inträffar dagligen, men lyckligtvis, ännu ingen allvarlig.

VERUM. Redaktören i Kristianstadsbladet Erik Melén hade en septemberdag 1956 tagit sig en biltur långt upp i Göingebygden för att träffa konstsmeden Einar Person i Brogården. Redaktören skriver: Jag besökte honom i hans smedja, som är sammanbyggd med hans lilla röda stuga i skogsbrynet, en dag då sommaren så smått började övergå i höst. Det var en lördagseftermiddag, då ”vanligt folk” vilade ut efter veckans arbete och vedermödor. Ur skorstenen till Einar Perssons smedja steg emellertid röken rakt opp mellan trädkronornas höstrodnande flätverk och inifrån smedjan hördes ut på byavägen slagen från smideshammaren.

Erik Melén (1910-1985)	Einar Persson (1904-1989)

Besöket i Verum utmynnade sedermera i en lång hyllningsartikel i ChristianstadsBygdens Jul 1956 under rubriken ”Fint konstsmide i Östskåne”. Lovorden är många och redaktörens slutrader lyder: Nu månaderna före jul, har han inte mycket tid över för beställningssmiden. Nu gör han ljusstakar i järn på löpande band, men det märkliga är att varenda ljusstake har sin särprägel – man ser genast, även om man är lekman, att de utgått från en konstsmidets mästarhand.