Kråkjakten
Far sysslade med jordgubbsodling på äldre dar. Utöver de sedvanliga odlingsproblemen som gödning, ogräsbekämpning, frost under blomningen med mera innebar det en ständig jakt på kråkor, som var notoriska bärtjuvar.
Han var egentligen ganska duktig på att känna igen olika fågelarter, men i vissa fall gällde den i trakten vedertagna klassificeringen ”ånkor, kraugor och pjoddar”, beroende på ungefärlig storlek. Det var som sagt ”kraugorna” som var jordgubbsodlarens stora problem. En och annan kaja, skata eller koltrast räknades säkert in i den kategorin, även om de sistnämnda var ett gränsfall.
Han var en klurig ”uppfinnarjocke” och konstruerade invecklade fällor och fågelskrämmor, men kråkfåglar är illmariga varelser som genomskådar det mesta. Det verkade som om de kunde känna igen honom också, för när han var utomhus var dom som bortblåsta. Mor och ett par andra plockare brydde de sig inte om, -kråkorna utförde sitt röveri ett par meter från dem, -hela tiden med en observatör i luften som kunde varna för ”gubben i vegamössan”.