BJÄRNUM. I mountainbikeorienterings-världen kallas en vanlig orienterare för markorienterare, en sådan som jag tillhör i vanliga fall. Själva intresset för att cykla mountainbike kom för några år sedan då jag insåg att det kunde vara en trevlig alternativ träning till löpningen.
Så för två år sedan köpte jag min Jordgubbe (som min jordgubbsfärgade mountainbike så passande har döpts till) och har sedan dess trampat runt på stigar i skogen lite då och då under den varmare delen av året.
En bild på orienteringskartan och Jordgubbe efter vår första tävling tillsammans.
Mountainbikeorientering (som förkortas MtbO) är inte speciellt vanligt i Sydsverige. Desto vanligare är det i Danmark. Därför var det inte förrän i höstas som jag kom på idén att testa på mountainbikeorientering när Lunds orienteringsklubb gick ut med att de skulle ha ett litet klubbmästerskap i Revinge där alla var välkomna att delta, även om en inte tillhörde deras klubb. Så jag anmälde mig i damklassen. Vid starten hade jag en minut på mig att få fast kartan i karthållaren, förstå kartan (som skiljer sig en del från markorientering) och tänka ut åt vilket håll jag skulle börja cykla. Denna minut var alldeles för kort för nybörjaren jag. Trots att orienteringen var relativt lätt fick jag hela tiden hålla koll på reglerna som sa var jag fick cykla och vad de olika tjocklekarna på stigarna betydde. Dessutom går det makalöst snabbt att cykla på stigar istället för att springa i skogen, så att hänga med på kartan i farten utan att cykla in i ett träd var ett helt projekt i sig. På denna tävling hamnade jag på sjätte plats av åtta startande. Helt okej tycker jag för att vara min första tävling någonsin.
