Jag tänker nu berätta en liten uppdiktad berättelse om hur det kunde se ut en normal jul i hos en fattig bonde utanför Farstorp 1749.

Det är en kväll som börjar redan vid skymningen. Skaren på snön lyser blåvit, och vinden river i de nakna grenarna. Vi vandrar norrut från Farstorps kyrka till Tågarp.
Här bor bonden Åke Jöransson med sin hustru Elna Nilsdotter och deras 7 barn, den äldsta, Bengta är nu 17 år medans det yngsta, Inger endast är knappt 2 år.
Där inne i torpet flämtar ett talgljus i fönstersmygen; det luktar tungt och animaliskt, men ger ett mjukt sken över bänken och den svarta härden.
Vedträn sprakar långsamt. Röken tar tid att hitta ut genom spjället och lägger sig som en tunn slöja under taket.
Mor Elna rör i grytan med gröt, en stadig hand som vet när det är nog, och strör den sista sparade kanelen—bara en nypa, men tillräckligt för att göra kvällen särskild.
En skiva saltat fläsk är sparad till juldagsmorgonen; den hänger vid spisen som ett löfte om något bättre i gryningen.
Far sitter på bänken, lagar en sliten sko med grov tråd, blicken lika noggrann som om den vore ett dyrt arbete, fast det bara är läder som ska räcka en vinter till.
Barnen drar halm över golvet, försöker att göra det prydligt, som om halmen vore ett golv av sammet.
På bordet ligger en bibel, dess sidor mjuka av händer, och mor Elna läser ur evangeliet om barnet som föds i en krubba. Orden känns jordnära här: halm, stall, kyla—de vet hur det luktar och känns. När hon läser om änglarna sänker far huvudet, inte som inför något avlägset, utan som inför något som är möjligt just här: frid i en skör värld. Barnen lyssnar, fingrarna stilla mot träet, och det där sköra blir som ett tunt glas som ändå bär.