För det första:
Jag har aldrig haft "äran" att smaka på denna tillstyggelse och för att vara helt ärlig: det är inget jag planerar att göra. Att äta något som luktar värre än otvättade fotbollsstrumpor och babystjärt är inget som nämnvärt lockar mig.

Med denna krönika tänker jag inleda en kort krönikeserie om matkultur. Jag ska guida er genom ett myller av renskav, svamp, palt, pölsa och annan husmanskostrelaterad föda.
Piteå har en egen nationalrätt som man så öppet stoltserar med. En rätt bestående av potatisdeg som är format som en bulle. I bullen finns en klump med fläsk. Denna skapelse förtärs med god aptit av piteborna med lingonsylt och smör. Tillredningen kallas kort och gott palt. Eller som man säger i Piteå: Pitepalt.

Om en vecka smäller det - dagen som alla studenter går och väntar på. Studenternas måntliga julafton där fabror staten kommer med en säck full av drömmar.
Den 25e varje månad (med reservation för undantagsfall) dimper det ned en fin summa pengar från myndigheten vi studenter älskar: CSN.
För min del innebär detta magiska datum en befrielse från diverse spannmålprodukter, varor från euro-shopper och annat äckligt som man stoppar i sig veckan innan kontopåfyllning. 
Det är väl inget nytt att hänga i granen när man hör att studenter är fattiga. Det är ett faktum. Det konstiga är att våra folkvalda inte fattat det än.

Det är väl allmänt känt att Norrbotten består av ett fåtal städer och en ofantlig samling av små hålor. När jag flyttade upp så var jag först bosatt i en by kallad Öjebyn. Jag fick tag på ett rum i en studentkorridor på gamla "Psyket" då beskedet om flytt kom så plötsligt. Jag hade inte hunnit hitta en vettig bostad.

Våren försvann lika snabbt som den kom. Termometern som tidigare visade -5, visar nu dömande -17.
En snabb svepning med blicken ut genom fönstret och jag kan konstatera följande:
*Det har inte slutat snöa
*Det kommer inte sluta snöa på ett tag
*Snön kommer nog ligga kvar en månad till, minst.

Den som säger att alla svenskar är lika snackar bara ren dynga. Mentaliteten hos folk är olika vart man än åker. Längst ned i landet har vi de gemytliga skåningarna. Ett genomtrevligt folk med danska anor och en livsinställning som enklast kan beskrivas som ”röka, kröka – leva kort men gott”.

Jag har varit bland renar och samer på Jokkmokks marknad. Här är mina intryck.

"Mitt namn är Göransson. Andreas Göransson."

Det är kallt här. Jag fryser. Det är mörkt och jag är rädd. Skotrarnas ensliga klagan hörs fortfarande över fälten, som spöken i natten. Renarna stirrar genom granriset. Björnen fäller sin päls. Det är... en norrlandsnatt.