När min mormor och morfar växte upp så var Sverige ett annat. Svälten drev människor på flykt, det var tillåtet att avskeda den kvinna som gifte sig och den som inte föddes i rätt familj hade ingen chans att plugga vidare efter folkskolan. Mormor, morfar och deras generation vägrade acceptera de förutsättningarna. De ville något annat. Och de lyckades. När de gick i pension lämnade de en välskött klädbutik efter sig. Och Sverige fanns med på listorna över världens rikaste länder.

Så står det då klart i kommun efter kommun, regeringens tillfälliga satsning i ökade anslag till kommunerna räcker inte. Om man först ökar trycket på det som tidigare kallades socialbidrag genom att sänka a-kassan, och sedan chocksänker skatten så ökar trycket på kommunernas ekonomi så mycket att man inte har mycket att sätta emot när krisverkningarna sköljer över oss. I statsbudgeten räknar man själv med att 60 000 välfärdsjobb försvinner inom de närmsta åren. Medan Borg säger att ekonomin har landat på fötterna så får lärare och sjuksköterskor sparken. Som om det vore smartare att betala människor för att vara arbetslösa än för att göra nytta.

En film för några år sedan hade en fantastisk underrubrik: ”Resan till den underbaraste platsen i universum: Hem.” För mig är det hem jag då och då reser till i Vittsjö och nu nås jag av nyheten att Vittsjö bibliotek ska läggas ner.

Jag blir på sätt och vis förvånad över att jag reagerar så starkt på den saken. Jag har nyligen gett ut en bok som handlar om att vi inte i den här krisen ska göra om de misstag vi gjorde i den förra krisen. Jag har rest runt i landet till en massa ställen där den offentliga servicen drabbas på olika sätt av krisen, där bibliotek, sjukhus, skolor och andra institutioner får minskade eller helt borttagna resurser.

En film för några år sedan hade en fantastisk underrubrik: "Resan till den underbaraste platsen i universum: Hem." För mig är det hem jag då och då reser till i Vittsjö och nu nås jag av nyheten att Vittsjö bibliotek ska läggas ner.

Jag blir på sätt och vis förvånad över att jag reagerar så starkt på den saken. Jag har nyligen gett ut en bok som handlar om att vi inte i den här krisen ska göra om de misstag vi gjorde i den förra krisen. Jag har rest runt i landet till en massa ställen där den offentliga servicen drabbas på olika sätt av krisen, där bibliotek, sjukhus, fritidsgårdar och andra institutioner får minskade eller helt borttagna resurser.

"Våra dagars ungdom uppträder ohövligt,
föraktar auktoriteter,
har ingen respekt för äldre människor
och pratar när den borde arbeta.
De unga reser sig inte längre upp
när äldre kommer in i ett rum.
De säger emot sina föräldrar,
glufsar i sig efterrätten vid matbordet,
lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare."

Den glömda budgetregeln
I dagarna kommer mitt bokslut över 90-talskrisen. Det är en ekonomisk bok om det samhälle som man använde den krisen till att tvinga fram, förklädd i en generationsbeskrivning. Förklädnaden har sin naturliga förklaring. När jag för två år sedan föreslog boken för Ordfront kom vi fram till att boken behövde en sådan. Då var det ju ingen som ville läsa om kriser, studera nedåtlutande linjediagram eller höra talas om stagnation. Även om både min förläggare och jag berömde oss för att ha hyfsad samhällsinsikt, en radikal världsuppfattning och viss ekonomisk kunskap så lyckades vi inbilla oss att nästa kris låg långt fram i tiden. Hjulen rullade för högvarv och man hade än en gång lyckats tuta i oss att det den här gången skulle vara för evigt.

Ibland är politiken märklig. 2004 satt jag i ett trångt rum på Miljöpartiets riksdagskansli och upplevde det som om tyngden av hela Västsverige vilade på mina axlar. Det var möte med partiets förhandlingsgrupp och General Motors hade påbörjat ett death race mellan sina industrier i Trollhättan och Rüssehlsheim. En god vän som jobbade vid svetsen på Saabfabriken ringde mig kvällen innan mötet och överträffat varenda billobbyist med ett argument som verkade helt oemotsägligt: "Nu hänger min framtid på er."