Nu när slutet på året närmar sig med stormsteg, och det bara återstår ett par timmar av 2010, är det dags för mig att sammanfatta de 365 dagar som gått.

2010 för mig har varit på både gott och ont. Det har varit kämpigt – känslomässigt och ekonomiskt – lärorikt, spännande och ett sjuhelvetes till äventyr. 2010 för mig har varit Kristianstadsbladet, arbetslöshet, ångest, Göteborg, intåg på arbetsmarknaden, nya vänner, nya bekantskaper och nya förälskelser.

Julhelgens väder har varit, utan att någon egentligen sagt emot, extremt tuff, både köldmässigt och i mängden snö. SJ har haft problem att få fram sina tåg i tid, större landsvägar har stängts av. Allt detta har växt fram under bara ett par dagar. Folk är förbannade, frustrerade, irriterade och visst, jag förstår dem.

När jag flyttade till Piteå blev jag förvånad av hur lite påhopp jag, som skåning, fick på grund av mitt påbrå. Danmarksskämten lös i sin frånvaro, folk förstod det jag sa. Ett fåtal hånade mig för mina skorrande ”r”. På västkusten är det andra bullar.

Sedan jag lämnade Skåne för ett nytt liv i Göteborg, har förolämpningarna, skämten och ordvitsarna om skåningarna haglat. Om det beror på att folk här i stan är drygare än i Norrland, det låter jag vara osagt. En sak är dock säker. Ingen ”halvdansk” går säker.

Göteborg. Jag har alltid proklamerat mig som nörd. Jag är en person som älskar att nischa in mig i olika ämnen. Närmast hjärtat står kulturscenen. Böcker, film, musik, teater, konst. Jag tuggar det noga, rullar runt tungan i geggan och letar efter nyanser. Gillar jag det inte, då spottar jag ut genast. Är det i min stil, då får det gärna gå runt ett varv till innan jag sväljer det med stor belåtenhet och smackar.

Ute blåser vinden kallt. Människor står tätt intill varandra och huttrar. De är alla där av en anledning. Alla väntar de på spårvagnen som, inom några minuter, ska rulla in på stationen. Bilden är obehagligt lik den man kan skåda på Hässleholms Centralstation. Samma situation, samma typ av människor, olika slags fordon.

GÖTEBORG. Det är snart fem månader sedan jag åter igen packade mina väskor och flyttade norrut. Destinationen denna gången var Göteborg. Storstaden i Väst. Lilla London. Stockholms lillebror. Malmös storebror.

Göteborg är en trivsam stad med mycket att titta på, göra, förkovra sig i och utforska. Speciellt när man, som jag, flyttat hit från en liten ort som Vittsjö. Allt är större, utbudet bredare, människorna fler.

Göteborg är intressant ur många aspekter. Dels det pågående tjafset om vilken stad i Sverige som är ”grejen”. Göteborgarna lider av ett slags mindervärdeskomplex. Det gäller att hävda sig. Huvudstaden må vara större men, för att citera en kollega till mig: ”Saknar all Göteborgs charm”.

Jag hade tänkt skriva om min resa hem. Om hur mycket jag avskyr SJ. För ja, efter flertal förseningar på sträckan Luleå – Stockholm, har jag konstaterat: SJ suger.
Jag kanske skulle skriva en rad om den skumpiga resan i sällskap med två smålänningar. Om japanerna som kommenterade min Resident Evil 5-tshirt. Om den skakiga natten i liggvagnen, om min fascination över Hässleholms stations nya stora Pressbyrå. Men jag väljer att inte skriva om dessa händelser i detalj. Den som undrar kan alltid fråga.

Tiden går alldeles för snabbt. Det smärtar att säga det men jag har faktiskt ingen större lust att flytta hem igen. Som den ultraskånska patriot jag faktiskt är, så gör det ont att säga det men jag trivs förbannat bra i norrland. Jag tycker att tiden gått alldeles för snabbt, jag minns fortfarande när jag satte mig på tåget, åkte norrut och inte hade den blekaste aning om vad som väntade mig. Det känns faktiskt som igår.

Vi kulturarbetare har det inte lätt. Dels står vi inför ett gigantiskt hot - en generation "pirater" som till stora drag består av bortskämda slynglar som inte inser hur mycket jobb som ligger bakom det som de "tankar" ned via Torrents. Sen har vi den återkommande trenden att man först blir erkänd när man är död.

Det är lätt att samla på sig mycket saker - en del kommer till användning, medan andra får trängas på hyllor långt inne i skåp och garderober bara för att man inte har hjärta att kasta det. Ett av mina vanligaste argument för att behålla "skrot" är det sedvanliga, ja, ni lär ha hört den innan, den är inte ny på något sätt: "Man vet aldrig om man kan behöva det någon gång".

När den svenska sommaren gör vad den svenska sommaren gör bäst - regnar bort - så kurar de flesta ihop sig i sina små stugor runt om i landet. En sådan här typisk "sitta inne dag" är perfekt för slötittande framför dumburken. Vad gör sig inte bättre, en vädermässigt dålig dag, än en bra film?

Det är dags igen. Vid denna tid på året så släpps gymnasieungdomarna lös, ut i vuxenlivet. Det ska givetvis firas rejält, gärna i fabulösa mängder skumpa och andra alkoholhaltiga drycker.

"Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. Du tysta, du glädjerika sköna". Denna vackra rad kommer sjungas av många män och kvinnor på lördag. Vissa i skönsång, andra i falsksång. 6:e juni är den enda dagen på året som man som svensk får vara stolt. Ja, enda gången förutom hockey VM, fotbolls VM, fotbolls EM, Schlager EM och en rad andra mästerskap där vi ändå aldrig vinner.

Jag lever i konstant stress. Skolarbeten ska lämnas in, uppsatsen ska upp till seminariet och snart stundar en flytt.

Varje år, i augusti, söker sig en stor drös med nya människor till Piteå. Det är nya studenter som sökt någon av de utbildningar inom musik, dans och media som Musikhögskolan erbjuder. Fulla av förväntan samlas de alla i skolans aula för introduktion och upprop. Vad de inte vet är att det är just denna dag som den, i Piteå, ökända "Nolleperioden" inleds - även kallat Nolle-P.

Snart vankas det sommar. Alla skolungdomar tar lov - vissa för att återvända till hösten, andra för att klä sig propert med en skärmmössa på skallen.
Sommar innebär för de flesta sol, bad och kanske ett kneg för att generera pengar, då farbror staten inte vill betala för semesteruppehället.

Regnet smattrade ljudligt mot fönstret. Andreas lyfte huvudet från boken och kisade ut.
Ännu en regnig dag. Han suckade för sig själv och lyfte den vita kaffemuggen med texten "Världens bästa storebror" ingraverat i kulörta färger, tog en liten klunk och bläddrade till nästa sida. SMHI hade tidigare på dagen, i en radiorapportering, lovat solsken och blå himmel.
Skitsnack, de håller aldrig vad de lovar. Han muttrade och slog igen boken.

Som student så krävs det att man behärskar konsten att säga så lite som möjligt med så många ord som möjligt. Vissa kallar det för att "ordbajsa" medan de mer akademiskt lagda använder termen "verbal inkontinens".
Jag och en tjej i min klass håller på att skriva vårt examensarbete. C-uppsatsen (som det så fint heter) är slutprodukten av tre års hårda studier. Vi skriver en uppsats som handlar om Piteå-Tidningens barnsatsning och dess maskot "Pelle Tott".

Just nu är Norrbotten som fulast. I april beter sig vädret som en PMS-kärring på steroider - ena stunden tillmötesgående och vacker, för att i nästa sekund - i grovt vredesmål - slå ned en brutalt och stampa sönder genitalierna.
Solen har värmt mig, regnet har blött ned mig och snön har färgat marken vit. Ibland undrar man om man verkligen ska ta på sig sin nya fina vårjacka, eller om det faktiskt inte är smartare att kasta på sig dunjackan.

Jag har nu under två veckors tid skrivit två texter om den norrländska matkulturen. Jag har nämnt och hyllat Piteås nationalrätt och jag har sågat rutten fisk på burk. Dock så sträcker mina kunskaper om Norrbottens kulinariska arv inte mycket längre än så här. Därför tänker jag knyta ihop denna korta resa med en sista och avslutande matkrönika.