Tillfälle gavs en sommardag 1677 då Nils var sysselsatt med slåtterarbete vid Hålegården (nuvarande folkskolan) i Vittsjö. Då kom en Svensk soldat ridande och frågade efter vägen mot Markaryd. Händelsen några år tidigare var i färskt minne och Nils rusade mot soldaten och fick tag i soldatens värja. Med flera hugg med värjan dödades soldaten och Nils passade på att plundra liket på vapen och kläder. Därefter flydde han från platsen. Övriga av slåtterfolket grävde en grav åt den svenske soldaten, någonstans mellan kyrkan och Bäckabro. Graven med soldaten har inte återfunnits.

Nils Tuasson var fredlös och helt naturligt försvann han från orten snarast möjlig och nästa anhalt blev som medlem i ett Snapphaneband med Oluf Pedersson som ledare. Möjligen var Nils även inblandad i ett annat mord vid sina hemtrakter. Nils höll på att bli infångad vid ett uppbåd av allmogen men lyckades fly utan vapen och kläder.

Efter hand upplöstes Snapphanebanden efter freden vid Lund 1679 och Nils var fortfarande fredlös. Nils flydde till Danmark men där var Snapphanarna illa sedda och Nils blev mer eller mindre utstött. Han kände sig ensam och längtade tillbaka till Sverige och Vittsjö. Nils lyckades förmå en Dansk medborgare att ro sig över till Helsingborg. Förmodligen lär han ha återsett sitt hem och släktingar samt sin 80-åriga moder.

Tidigt på våren år 1700 infångades Nils och ställdes inför tinget i Hässleholm, 21 år efter mordet. Där Nils erkände mordet på den Svenske soldaten. Han dömdes liksom tidigare många andra Snapphanar att mista livet genom halshuggning med yxa. Nils protesterade inte mot dödsdomen men mot halshuggning med yxa. Han hade dödat med svärd och vill då dö av svärd. Domen fastställdes av Göta Hovrätt och Nils avrättades på Galgbacken och kroppen lades på stegel till varning för andra brottslingar.

Sannolikt var Nils den siste Snapphanen som avrättades.