Lördagskåseri...

En hönas himlafärd

Under min uppväxt under andra världskriget på ett litet torp hade vi höns. De utgjorde en viktig del i familjeförsörjningen eftersom det var ransoneringstider, dessutom tillhörde äggapengarna enligt gammal hävd hemmafrun.

Frigående höns utvecklar individuella beteenden precis som människor. Den här egenskapen försvinner i stor utsträckning när individerna föses samman i burar eller för människor i tätorter, stora arbetsplatser, skolor eller dylikt. Där gäller det att anpassa sig och göra som alla andra. Det är väl därför som alla original tillhör gången tid.

Den här berättelsen handlar om en speciell höna. Det var omöjligt att hålla henne instängd i hönsgården. På något sätt tog hon sig alltid ut. Vi hittade inga hål eller glipor i nätet trots upprepade kontroller. Vingfjädrarna var hårt klippta på ena vingen för att undvika flykt över nätet - sådana försök resulterade i en kraschlandning efter okontrollerad looping eller roll. Hon tog sig emellertid trots detta ut och in när hon själv bestämde. Hon verkar känna på sig när hon var bevakad för då gick hon snällt omkring bland de andra hönsen, men tittade man bort ett litet ögonblick så - vips var hon ute. När det vankades något gott inne i hönsgården då fanns hon där och i god tid före ”läggdags” så var hon också på plats och bevakade den bästa platsen på sovpinnen, nära tuppen. Hans ”hårdhänta” uppvaktning utsattes hon för oftare än de andra hönsen så hon hade en framstående plats bland våra värphönor.

Paragrafrytteri

Regementsinstruktionen (Reg I) styrde mycket av de dagliga rutinerna vid P2. Arbetstider, öppethållningstider på olika serviceinrättningar, bevakningsrutiner, klädselbestämmelser m.m. allt var reglerat i detalj och bestämmelserna var heliga.

Den militära hierarkin klarade ofta inte av att göra avsteg ens i solklara fall.

Av Reg I framgick bland annat när det var vinter. Detta hade ingenting med vädret att göra. Vid ett fastställt datum i oktober var det vinter. Vilket datum det var har fallit mig ur minnet efter alla år, men från denna tidpunkt skulle vinterutrustning bäras.

Det var uniformstvång på den tiden och permissionsuniformen bestod av uniform m/39 med långbyxor (av kommisstyg), skjorta perm, slips, lågskor och båtmössa. Den tjocka kommissuniformen kunde vara nog så varm under heta sommardagar men något alternativ med enbart skjorta och slips tilläts inte utomhus.

Gårdshunden Tussi.

Hon anlände till byn som fraktgods på Skåne/Smålandsjärnvägen i en ganska rymlig pappkartong med sugande tidningspapper på botten och med en rejäl vattenskål som färdkost. Det hade säkert varit en skräckfärd från kenneln i Västergötland i den skramlande godsvagnen och det var troligen därför som hon livet igenom var fruktansvärt rädd för buller.

Jag hämtade henne på järnvägsstationen och hon tjöt av lycka när jag tog upp henne ur kartongen. Under hela hemfärden slickade hon mig oavbrutet i ansiktet där hon satt nerstoppad under skjortan. För att ytterligare markera sin glädje kissade hon ner mig två gånger. Det värmde i hjärttrakten att känna sig så uppskattad.

Hon artade sig emellertid väl på det lilla torpet och tilldelades en gårdshunds vanliga arbetsuppgifter under fars sakkunniga ledning. Ett par yngre systrar svarade för lek, bus och kel i väl avvägda proportioner. Själv hade jag flyttat hemifrån och dök bara upp lite då och då under veckosluten men hon verkade inte ha glömt sin välgörare som frälst henne från isoleringscellen vid ankomsten.

Emmaljungas vackraste julgran?
I julens elfte timma kom snön och lade ett vackert täcke över gamla löv och nedfallna kvistar. Här på Hultahusvägen har "Mysan" med familj en verkligt vacker gran där även snön hjälpt till med smyckandet.

På onsdag ska julens dansas ut men det blir nog inte mycket av med det! De granar som hela tiden varit ute kommer säkert att glädja många länge än. Upp till bevis, men visst kommer kommer "Mysans" gran att beundras.

Vaggan.
Min vagga är mycket enkel, inga krusiduller och utsirningar, men den kan ha haft en lång historia innan jag och mina syskon föddes. Att min far vaggats i den med början den tjugotredje september 1912 är vidimerat av hans äldre systrar, som också vyssjats till sömns i den. Då min släkt på fars sida bodde i Norge på den tiden och var av vallonsläkte, så trots sin enkelhet kan vaggan härstamma från Belgien och ha hamnat i Norge så småningom. 

I början av 1920 talet flyttade familjen till Sverige och köpte då gården som senare skulle bli mitt föräldrahem. 1943 tog mina föräldrar över gården med vagga och allt, så det är bara min yngsta syster född 1947 som är vaggad i den. Men vaggan blev min först när mina föräldrar bestämde sig för att avsluta sitt jordbruk och auktionera bort mycket av maskiner och möbler. Då dök vaggan upp och tyvärr fanns det ytterligare en spekulant, så jag backade ur, men köpte den efteråt med visst tillägg. Mina barn hade växt ur vaggåldern för längesen, men den har sedan givit plats för kaktusodling och på senare tid för danske Ernst som oftast druckit lite väl mycket öl.

Kanske är han bara lite ”klumpigt vaggad ” som man sa om sådana som inte hängde med alltid. Vaggan pryder i alla fall vårt hem, med minnen och som sängplats åt Ernst.