Historia Verum

VERUM. Höstterminen 1921 anställdes i Verums skola två unga nygifta lärare som utexaminerats från Lunds lärarseminarium. De hade vigts i Brågarps församling den 4 januari 1920 och då var Ruth Hasselgren redan anställd som ordinarie lärarinna i Hörlinge mindre folkskola. Hennes make Hilding Nilsson var vikarierande lärare vid Alnarps folkskola, men hösten 1921 fick bägge makarna Hilding och Ruth anställning i Verums folkskola, Ruth som småskollärare och Hilding som folkskollärare. Ruths far Edvard Hasselgren var folkskollärare i Brågarp vid Malmö.

Förlovningsporträttet av Ruth Hasselgren och Hilding Nilsson från juni 1919 togs av den legendariske fotografen Per Bagge i Lund.

Makarna tjänstgjorde därefter i Verum under hela 1920-talet och de fick sönerna Håkan 1922 och Bertil 1925. Hilding Nilsson avled 1933 blott 34 år gammal i akut bukspottskörtelinflammation. Eftersom maken avled i Verums socken och bägge sönerna föddes där har Verums församling fått en särskild plats i Ruths liv trots att hon tillbringade sina återstående 60 levnadsår på annat håll. Hon har fått sin gravplats tillsammans med Hilding Nilsson vid Verums kyrkas långskepp. Där vilar också konstnären Carl Fredrik ”Figge” Holmgren, som var sambo med Ruth Hasselgren-Nilsson från sin skilsmässa 1954 och fram till sin död 1969. Figge var då han avled i Helsingborg 94 år gammal.

VERUM. Av en tillfällighet har ogifta torpardottern Bengta Jönsdotter (1868-1947) från Gubbarp i Verums socken kommit med på denna kulturhistoriska bild från 1938.

Hon var då 70 år gammal och hade nio år kvar att leva. Hennes syster Kristina Jönsdotter (1873-1949) var hustru till snickaren Janne Tuvesson i Brogården och henne minns jag som trevlig grann-gumma från min barndom.

Bengtas och Kristinas övriga syskon var mer eller mindre ”amerikaniserade”. Två av bröderna var i Amerika och en bror gifte sig med Nilla från Bjäret i Verum, vilken hade tre brorsöner i Amerika. En syster gifte sig 1906 med Per Nilsson som då återkom till Verum efter att ha vistats i Amerika sedan 1884.

Fotografen och museiamanuensen Affe Kahnberg (1911-2002) reste i slutet av 1930-talet flitigt omkring i norra Skåne för att dokumentera föremål med anknytning till folklivet i äldre tider. Han blev sedermera folkskollärare, seminarielärare och slutligen skolboksredaktör och lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

VERUM. I oktober 1897 hade Sydsvenska Dagbladet snappat upp en nyhet från högertidningen Kristianstads Läns Tidning att en ny järnvägslinje skulle dras mellan Örkelljunga och Osby. Det betonas att det inte var meningen att linjen skulle passera Vittsjö utan dras över Bjärnum, Verum och Skeinge till den sedan länge befintliga stambanan i Osby. Som viktiga naturtillgångar längs den tilltänkta sträckningen nämns granit och skog. Det blev dock inget av detta projekt.

Projektet 1897 Örkelljunga-Osby över Verum/Skeinge

Skam den som ger sig! År 1905 startades planering för ett annat projekt som kallades Hästveda-Traheryds banlinje. Den skulle passera kommunerna/socknarna Hästveda, Verum och Visseltofta i Göinge och därefter Hallaryd, Göteryd och Traryd i Kronobergs län.

Reflektioner efter läsning av ny bok om Elsa Gullberg ”Ett liv i textil” (2019) av Elisabet Stavenow-Hidemark.

VERUM. Jag har själv några minnen av att umgås med denna begåvade konstväverska från min barndoms Verum. Hon var en frimodig och ungdomlig kvinna med klurig blick och ett utpräglat sinne för humor. Agnes Brodd hade även varit aktiv som amatörskådespelerska i de lokala revyer som uppfördes i Verums bygdegård. Hon bodde i Jakobstorp i Magnarp som ses på en bild från 1950-talet. Vävateljen låg i vinkelbyggnaden som skymtar bakom bostadshuset.

I samband med den s.k. Ryttarolympiaden i Stockholm besöktes hennes hem i Magnarp av ett par tyska ryttarinnor på försommaren 1956. Vi var ett några ungdomar som cyklade dit för att vara med om denna ovanliga begivenhet med internationellt stuk. Kvinnorna och deras hästar gjorde en dags anhalt hos Agnes Brodd under sin färd ”ridledes” hela vägen till Stockholm. (Ridsport vid olympiska sommarspelen 1956 avgjordes i Stockholm i Sverige. Detta var på grund av Australiens dåvarande karantänregler, och tävlingarna bestod av dressyr, fälttävlan och banhoppning. Alla inriktningar hade individuell tävlan och lagtävling. Tävlingarna avgjordes 11–17 juni 1956 på Stockholms stadion. Citat från Wikipedia.)

VERUM. I en protokollsbok över Verums sockens fattigvård kan man läsa om ett ärende som behandlades den 23 mars 1881. Fattighjonet och änklingen Per Bengtsson hade mist sin hustru 1874. Hon var blott 36 år gammal och efter hennes bortgång blev Per ensam i sin backstuga med fem barn. Fadern vädjade till sockenmännen att den elvaårige sonen Håkan Anton skulle få använda sitt modersarv på 30 kronor för en resa till Amerika.

Det kan inte utläsas om han av kommunalstämman tilläts disponera sitt morsarv, men han är den 8 april 1881 noterad som utflyttad från Tågarps by i Verums socken. Backstugan låg nära gränsen mot Brogårdens by.

Antons yngste bror hade avlidit fem år gammal 1878. Hans två andra bröder tjänade på drängplatser först i Hörlinge och Hovgården och sedan i Brogården. Bägge kom senare efter till Amerika, Nils Bernhard år 1883 och Anders Edvard år 1883. Systern Tilda, som var född 1864, fick senare två utomäktenskapliga barn. Den yngste, född 1891, blev skeppsgosse i Karlskrona men rymde 1911 efter ett par bestraffningar, den äldste, född 1886, reste till Amerika 1906. Tilda blev understödstagare i Verums socken, men står även noterad som sömmerska. Hon dog 1925.

VERUM. Tidigare denna månad publicerade jag en repris av en tidigare artikel här. Samtidigt som jag beklagar detta vill jag förklara mig med att corona-pandemin så totalt dominerar alla massmedier att jag lockades sätta in ordet ”SMITTA” i den tidigare artikelns rubrik. Det handlade om hur villoläror spreds i Verum på 1850-talet. Av samma anledning har jag nu lockats att berätta om en annan ”smitta” som slog till i socknen hösten 1850. I tidningen ”Hvad Nytt?” rapporterades den 15 november 1850 om hur djurläkaren Jöns Magnus Sjöbäck (1801-1852) fick göra en utryckning till socknen. Det blev ganska dramatiskt och många kreatur fick slaktas. Nästan 40 år senare var skräcken för en upprepning ännu levande i bygden. Ett alarm om svinpest i Verum - som dock snart avfärdades - cirkulerade i några tidningsartiklar 1888.

Vi vet att man i Kristianstads län sedan långt tillbaka haft stor skräck för boskapssjuka. Den kände lärdomshistorikern och reseskildraren Johan Hinric Lidén genomförde 1768 en undersökningsresa genom södra Sverige. I hans dagboksanteckningar om Blekinge och Skåne, som publicerades 1903 i Historisk tidskrift för Skåneland (häfte 5-6), berättas om en bedrövlig händelse som orsakades av djursjukan.

VERUM. Stationsinspektoren Helge Thorssell (1859-1945) var det första i Verums socken födda barn som föräldrarna av religiösa skäl vägrade låta prästen döpa då frikyrkliga rörelser började växa fram vid mitten av 1800-talet.

Denne man och hans slingriga livsöde har skildrats mer utförligt i släktforskarnas tidskrift ”Gydhingen” 2019 nr 2.

I kyrkoböckerna för Verums socken för åren 1856-1867 hittar man ett tiotal personer som hade bekänt sig till den tidens s. k. villoläror ”Baptismen” och ”Mormonläran”. Några hade även vägrat att låta döpa sina barn. De flesta av dessa emigrerade sedermera till Nordamerika, men några av dem lyckades prästerskapet med ”lock och pock” några år senare förmå att återgå till den officiella statskyrkan.

Det tidigaste i Verums socken födda barn som föräldrar vägrade låta döpas var Helge Leopold som föddes i Hästberga den 25 augusti 1859. För honom saknas notis i födelseboken, men han infördes i husförhörslängden på en rad under föräldrarna Pehr Nilsson och Hanna Åkesdotter med anmärkningen: Icke döpt och om fadern skrev prästen: Hyllande Baptis. Villomeningar. De äldre syskonen Elise (f. 1851), Anna (f. 1853), Johannes (f. 1855) och Nils (f. 1856) hade alla döpts. Helge blev sedermera en studerad karl och var järnvägstjänsteman. Han tog sig namnet Thorssell och var stationsinpektor i Alvesta 1912-1924. Han avled i Osby 1945. Det var sedan han vunnit inträde i Kristianstads läroverk som de ledande personerna i staden såg till att den begåvade pojken återfördes till statskyrkan.

VERUM. Under året 1920 förlöstes 19 mödrar med 20 barn i Verums socken. Den flicka som dog i samband med tvillingfödseln den 14 januari var min mors syster och hann aldrig få något namn. Av de 19 ”levande” födda barnen var 9 flickor och 10 pojkar. Av barnen nådde 17 vuxen ålder, eftersom en pojke från Tulatorp dog före ett årsåldern och en flicka från Stafshult dog vid 8 års ålder.

På detta klipp ur ett skolfoto från 1932 ses Folke Bengtsson (född 4 juni 1920) längst t.v. och Ruben Larsson (född 3 maj 1920) längst t.h.

Det var fyra personer ur årskullen som nådde en levnadsålder på över 90 år, två kvinnor och två män. Dessa två var de enda av pojkarna i årskullen som kom att stanna kvar i sin födelsesocken hela livet. Endast en av de 9 flickorna blev kvar i Verums socken livet ut.

Äldst av alla i årskullen blev Irma Johannesson, vilken föddes på Assaretorp i april månad. Hon avled i Eslöv den 31 augusti 2019, blott åtta månader före sin hundraårsdag.

VERUM. De senaste månaderna har vi med fasa fått ta del av nyheter om våldsamma bränder som rasat längs kusten mellan de australiska storstäderna Sydney och Brisbane. Det är enorma skogsarealer som utplånats där.

Med 120 års mellanrum har stora skogseldar drabbat myrmarkerna i de sydligaste delarna av Verums socken. För nu snart ett år sedan blev den förödande skogsbranden som startade på Åbuamossen riksbekant. En ensamliggande gård i Tulatorp utplånades och ett femtiotal boende i byarna Tulatorp, Hagnarp, Skeinge och Björkeberga i Verums socken fick evakueras. Det brann i ett två kilometer långt och 800 meter brett område, beräknat till omkring 160 hektar.

En annan nästan lika stor skogsbrand drabbade de sydliga delarna av Verums socken år 1899. Med ledning av uppgifterna om brandområdets storlek kan man bedöma den ödelagda arealen till uppemot 130 hektar.

VERUM. Cornetten och baronen Axel Ulrich Wrangel von Brehmer – 7 år gammal – från Skeinge gård omkom den 10 augusti 1783. Denne ädling blev vid fem års ålder av Kongl Majt utnämnd till kornett vid Lif-Dragon-Regementet (i maj 1781). Hans äldre bror Voldemar Vilhelm Wrangel von Brehmer (1774-1829), som hade blivit fänrik vid sju års ålder, avancerade till överstelöjtnant i Kronobergs regemente och utnämndes till hovmarskalk 1815. Noteringen i begravningsboken om Axel Ulrich Wrangel von Brehmers död lyder:

Den 16. Aug: Begrofs uti Werums Kyrka och nedsattes i Herrskapsgrafwen Högwälborne Herr Baronens, Öfwerste Lieutenantens och Riddarens Wrangel von Brehmers unga Son Cornetten Högwälborne Herr Baron Axel Ulrich Wrangel von Brehmer, som den 10. Augusti Kl: litet öfwer 2 straxt efter middagsmåltiden, då han af barnslighet i förmaket fattade med händerna i en lös Camin sten öfwer 8 punds wigt, och slog fötterna up i spisen, hwilket han ofta tilförene ja äfwen samma dag utan skada gjordt, drog stenen uppå sig, så at han med den samma föll genast på golfwet, på ryggen, hwilken sten genast krossade hans skiöna ansickte, så at bloden och hjernan flöt ut; Han dog genast utan at gifwa något skrik el: minsta teckn til lif ifrå sig, sedan han lefwat i denna tåredalen

VERUM. I boken ”Verum förr och senare” (utgiven 2006) återges en berättelse av Ester Olsson (1895-1972) om folk som hon träffade under barndomstiden i Brogården.Ester berättar därom Ola Bengtsson och hans hustru Helena Sjölin. De bodde i en backstuga i Tågarp och hade fostrat fyra döttrar födda mellan 1876 och 1888. Alla dessa fyra flickor reste snart efter sin konfirmation till Amerika.De bodde alla först i staden Akron i Ohio dit även modern sedermera som änka emigrerade 1921.

VERUM. I en av begravningsböckerna för Verums församling noteras den 15 april 1770 följande om en knekt med erfarenheter från kända fältslag och belägringar i Europa: 4 de dag Påsk Begrofs gamle Jacob Möller ifrå Skeinge gård, hwaräst han i 15 års tid warit och af Högwälborne Herrskapet niötet nådebröd och underhåll, någon swår siukdom förmärktes intet hos honom annat än ålderdoms skröplighet, hwaraf han dödde Påskedagen. Effter dess medförda attest ifrå Hästweda Sockn skulle han wara 98 år gammal.

Denne gamle knekt var född 1674 i den svenska besittningen Wollin i Pommern. De två öarna Usedom och Wollin, som tilldelades Sverige vid Westfaliska freden år 1648, avträddes till Preussen 1720. Den svenska stormaktstiden brukar betraktas som oåterkalleligen slut efter freden i Nystad året därefter.

Jacob Möller tjänade först i de preussiska trupperna och var sedan mitten av 1690-talet soldat i Sachsen och Polen där August den starke (1670-1733) då härskade. Jacob Möller blev sårad och infångad vid Kliszów 1702. Han blev frisläppt under färden till Danzig, men kom på nytt i fångenskap vid Toruń (Thorn) i Polen 1703. Därefter överfördes han till Sverige och var under några år soldat i det Hamiltonska regementet. Möller flyttade till Skeinge gård från Åbuen i Hästveda socken 1754.

VERUM. Ett hundrafemtioårsminne av när svält och hungersnöd plågade våra bygder i slutet av 1860-talet.

Två pigor från Verums socken - Pernilla Persdotter och Helena Bengtsdotter - trädde i april 1870 fram till försvar för majoren von Gersdorff vid Hässleholms gård. Han och Gustaf von Schultz i Osby hade fått ta emot hårda angrepp för sitt arbete som arbetskraftsagenter. Pigorna hade sommaren och hösten 1869 nappat på en av de annonser som majoren von Gersdorff hade låtit införa i ortstidningarna.

Helena var dotter till Bengt Olsson, vilken kallade Kru-Bengten eftersom fadern Ola Haraldsson bedrivit en mer eller mindre laglig krog på Sågbacken i Verums kyrkby. Helenas föräldrar noterades som utfattiga redan i början av 1860-talet. När Helena avled blott 34 år gammal efterlämnade hon sin 11-åriga dotter Josefina Bernhardina Carlsdotter, som var född i mars 1877. Dotterns födelse inträffade en månad efter moderns hemkomst från en arbetsvistelse i Stockholm åren 1874 - 1877. Den föräldralösa fickan omhändertogs efter Helenas död av en moster som var gift med Jöns Kronvall i Brogården.

VERUM. Stationsinspektoren Helge Leopols Thorssell (1859-1945) var det första i Verums socken födda barn som föräldrarna av religiösa skäl vägrade låta prästen döpa. Om fadern Pehr Nilsson skrev en präst: Hyllande Baptis. Villomeningar.

Denne man och hans slingriga livsöde skildras i det senaste numret av släktforskarnas tidskrift ”Gydhingen” 2019 nr 2.

I kyrkoböckerna för Verums socken för åren 1856-1867 hittar man ett tiotal personer som hade bekänt sig till den tidens villoläror ”Baptismen” och ”Mormonläran” och även vägrat att låta döpa sina barn. De flesta av dessa emigrerade sedermera till Nordamerika, men några av dem lyckades prästerskapet några år senare förmå att återgå till den officiella statskyrkan kyrkan.

Det tidigaste i Verums socken födda barn som föräldrar vägrade låta döpas var Helge som föddes i Hästberga den 25 augusti 1859. För honom saknas notis i födelseboken, men han infördes i husförhörslängden på en rad under föräldrarna Pehr Nilsson och Hanna Åkesdotter med anmärkningen: Icke döpt. Hans äldre syskon Elise (1851, död 1861), Anna (1853), Johannes (1855), Nils (1856, död 1870) hade alla döpts. Helge blev en studerad karl och var järnvägstjänsteman. Han tog sig namnet Thorssell och var stationsinpektor i Alvesta 1912-1924. Han avled i Osby 1945. Sedan han vunnit inträde i Kristianstads läroverk såg de ledande personerna i staden till att den begåvade pojken återfördes till statskyrkan.

VERUM. I mitten av augusti berättade jag om de tretton ”äldsta” verumsbor som jag träffat. I listan saknades tyvärr korgmakaren och allehandakunnige Ola Nilsson. Han var född den 24 augusti 1862 i en jordstuga i Gubbarps utmark. Anledningen till att han inte kom med i min lista var att han vid sin bortgång i augusti 1961 bodde i Skånes Fagerhult dit han hade flyttat från Länekärr i Farstorps socken 1959. Han avled 14 dagar innan sin nittionionde födelsedag.

Ola Nilsson (t.v. med korgen) fotograferad vid 93-årsdagen 1955 av lokalreportern Malte Björk. Korgmakaren samspråkar med Thorvald Jönsson (1903-1977) från Magnarp. Denne var en mycket intresserad bygdeforskare och god berättare.

Olas föräldrar var Nils Niklasson och Johanna Lindskog. Vid mitten av 1860-talet noterades de som utfattiga och befriade från skatt. Familjen drabbades hårt av svältåren och Ola har berättat om de svåra nödåren i slutet av 1860-talet långt ute i kanten av myren.

VERUM. Maija-Liisas brev från 1947 dyker upp i en skrivbordslåda. Alltsedan barnaåren - jag är född 1943 - har jag hört talas om min mors extrasyster Maija-Liisa. Hon var finlandsbarn i mina morföräldrars hem i Ekeröd i Verums socken under några år i början av 1940-talet och hon förekommer på en del bilder i släktens fotoalbum. För några år sedan fann jag i en skrivbordslåda ett brev avsänt den 9 december 1947 till min mor Margit från finlandsflickan Maija-Liisa Ivonen (född 1933). Hon var då bosatt hos sin pappa i Riihimäki i Södra Finland knappa tio mil norr om Helsingfors. Brevet inleds: Hej, hej Margit! Nu skriver jag lite till dig. Du får förlåta mig för att jag inte har skrivit förr. Hur mår ni nu där, jag mår bra. Jag får hoppas att Mats också mår bra! ..... Hon skriver vidare: .... denna jul får jag inte vara med i Sverige och det tycker jag inte riktigt om. Nu får jag se huru dan jul här i Finland är, men det blir nog inte detsamma som där i Sverige, för här finns inte så mycket gott.....

VERUM. Nyligen fick jag se en krönika där författaren Per Wästberg berättar om några avlidna personer som han träffat i sin ungdom. Han skriver att han gärna har umgåtts med gamla människor och namnger några bekanta som var födda vid 1800-talets mitt.

Nilla Persson (1857-1957)

Omständigheterna under min egen barndomstid gjorde att även jag kom i kontakt med några personer som var födda vid mitten av 1800-talet, visserligen inte tillhörande de kulturella kretsar som akademiledamoten Wästberg rörde sig i, men dock inte mindre intressanta. De tretton som jag räknar upp här och som jag träffade i unga år var alla födda före 1880 och alla - utom Charlotta Söderlund - var födda i Verums socken.

Nilla Persson (1857-1957), Karl Hasselberg (1861-1951), Charlotta Söderlund (1863-1957), Olof Persson (1863-1964), Alfred Henriksson (1872-1955), Kristina Tuvesson (1873-1949), Lars Nilsson (1874-1956), Hilma Jönsson (1875-1964), Nils Viberg (1877-1957), Nils Jönsson (1877-1954), Karl E. Nilsson (1878-1959), Anton Hörlén (1879-1956) och den yngste av dessa Josef Kristensson (1879-1959).

Förre landstingspolitikern och lantbrukaren i Boa Åke Lind har avlidit i en ålder av 90 år.

Författaren av dessa rader hade under några år på 1980-talet förmånen att umgås med denne rättrådige centerpolitiker i hans egenskap som ledamot och vice ordförande i styrelsen för Högskolan i Kristianstad. När han utsågs till denna funktion var han landstingsråd i Kristianstads läns landsting.


Åke Lind och Mats Pettersson i samspråk

VERUM. Kjell Tånnander föddes 1927 i Långaröd vid Sjöbo. Han avlade sin studentexamen i Ystad 1946 och tog folkskollärareexamen i Helsingborg 1948. Efter värnplikt och reservofficersutbildning i Ystad blev han lärare i Jägersborgs skola i Verums socken. Han hade tjänsten åren 1949-1952 och bodde då i lärarebostaden intill skolan. Kjell Tånnander flyttade till Malmö 1952 och gifte sig med Irene Warnecke i juni 1954. I början av 1960-talet tog han fil mag-examen och blev därefter adjunkt på Söderkullaskolan i Malmö. Under tiden som lärare i Jägersborg tog han 1951 sitt andra SM-guld i tiokamp och blev samma år nordisk mästare.

Sommaren 2017 hade Sydsvenska Dagbladet en hyllningsartikel med anledning av att den kände mångkamparen Kjell Tånnander skulle fylla 90 år. Rubriken var: ”OS-legendar lägger av med tränargärningen”. Tidningen skrev vidare: Han var med och tävlade i tiokamp redan i London-OS 1948. Nu när han fyller 90 år känner han dock att det är dags att dra sig tillbaka från idrotten med ålderns rätt. Den 25:e juni har Kjell Tånnander bemärkelsedag.

VERUM. 

Den reslige mannen med hatt och fluga är målaremästaren Frans Gustaf Leikell från Bjärnum. Hans porträtt ur minnesskrift 1985 t.h.

Herman Andersson (1896-1970) från Malseröd, sedermera med namnet Malve, hade redan i unga år inlett sin bana som aktiv nykterhetsman och flitig radskrivare i olika tidningar, särskilt nykterhetsrörelsens blad.

VERUM. Våren 1886 publicerade några svenska dagstidningar den ”kluriga” texten på ett kuvert som en avsändare hade skickat till Otto Ståhl som då bodde i Brogården i Verums församling. Brevets mottagare var vid detta laget 20 år gammal och det kan misstänkas att brevets avsändare var hans några år yngre bror August Ståhl, vilken sedermera blev lärare.

Den första tidning som publicerade den ovanliga adressen var Skånska Aftonbladet. Därefter kopierades texten i såväl Nerikes Allehanda som Östgöta Correspondenten den 24 resp. 29 maj 1886. Den som skrivit adressen har avslöjat sin lokalkännedom genom formuleringen ”Men sjelf från Werum bär han brefvet hem”, ty vid den tiden sköttes postkontoret av folkskolläraren Per-Alfred Berglund med expeditionen i skolhuset på Verums kyrkbacke. Ester Olsson skriver i en berättelse som återgivits av Thore Brogårdh: Berglund var även postmästare, och med den sysslan fick väl hans hustru Ingrid hjälpa till så gott hon kunde. Att de måste ha haft det trångt i skolhuset, som då endast hade en våning, kan man lätt förstå. De hade ett stort rum, och dit in gick folk för att hämta posten. Dessutom fanns det ett mindre, rum och ett kök, och där bodde Berglunds med sina sex barn.

VERUM. I tidningen Kvällsstundens senaste nummer presenteras Enoch Thulins ödesdigra flygtur den 14 maj 1919 vid hamnen i Landskrona. Thulin omkom 37 år gammal vid störningen för 100 år sedan och inte långt därefter avvecklades AB Enoch Thulins Aroplanfabrik.

Denne nyskapare var son till pastor Andreas Thulin, vilken föddes på en gård i Mejarp, Verums socken år 1824. Efter studier på läroverket i Kristianstad och avlagd mogenhetsexamen där blev Andreas inskriven vid Lunds universitet 1853. Han blev prästvigd 1857 och tjänstgjorde fram till sin död 1890 som obefordrad präst. Andreas Thulin hade vid 55 års ålder - i juni 1879 - gift sig med den nyss 28 år fyllda bonddottern från Ö. Ingelstad. Ingrid hade varit Andreas Thulins konfirmand många år tidigare. Vid familjefaderns död bodde de i Simris socken. Modern var kvar där med sina sex barn till 1894, då familjen flyttade till Lund. Släktingar har berättat att fattigdomen var så stor att barnen fick vandra barfota med skorna i händerna för att spara skosulorna. Men änkan hade föresatt sig att trots fattigdomen förskaffa sönerna mogenhetsexamen och alla fem uppfyllde moderns mål att avlägga mogenhetsexamen.

VERUM. Underlydande bönder förfördes av kungen "till buller och galenskap"

Under nödåren på 1770-talet genomförde Gustav III statsvälvningen som riktade sig mot partiväldet och som gjorde kungen till "herre över riksdag och råd". Revolutionen iscensattes i Kristianstad den 12 augusti 1772 av ditsände ”intrigören” J. C. Toll och fullbordades av kungen själv den 19 augusti i huvudstaden.

Detalj av C.G. Pilos målning ”Gustaf III:s kröning Johan Christopher Toll 


Dagen därpå antog ständerna en ny statsförfattning och ett par dagar senare höll Gustav III sitt berömda kungatal. Historikern Ingvar Andersson har betecknat talet som det mest lysande, klassiskt i svensk politisk retorik. Men Enoch Ingers skriver i sin bondehistorik att talet fick en effekt: som dess författare icke räknat med och som blev för honom ganska ovälkommen. Förtryckta frälsebönder började på olika håll sammangadda sig mot sina herrar och vända sig till kungen för att utverka lindrigare villkor och en mera mänsklig behandling.

VERUM. Det är lockande - vilket framgår av rubriken på denna text - att beträffande skolan i Sjötorpet travestera ett klassiskt uttalande av Ulf Lundell. Första ledet i hans välkända mening lyder: En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Sålunda utgår den lätt vitsiga rubriken på denna berättelse från ett liknande uttryck, nämligen: En obildad lantbruksskola är en lantbruksskola det också – eftersom det väcker en del frågor…

I slutet av 1800-talet hade Johan Andersén - en man med ett ovanligt livsöde - bosatt sig på en tämligen förfallen gård i Sjötorpet i Verums socken. Gårdsbyggnaderna låg vid Bodarpasjöns södra strand. Den genom ekonomiska svårigheter tämligen tilltufsade mannen som kom dit 1875 kallades av ortsbefolkningen ”Danske Gubben”. Han var då 68 år gammal och åtföljdes dels av sin 20 år yngre danskfödda hustru Maria Lovisa, dels av sin då 37-årige son Johan Wathier Casimir Andersén. Makarna Andersén hade bott på en gård i Hästberga sedan 1871, dit de då anlänt från ön Ven.

I april 1877 infördes nedanstående annons i ett par skånska dagstidningar. Andersén hade haft sin första annons om skolan i Kristianstadstidningen Skånska Posten den 3 februari samma år.

 

”Danske Gubben” hade genomgått en säregen karriär som först inspektor på Huseby gods i Småland och därefter ägare av stora jordegendomar samt slutligen helt blottställd i samband med den ”Hamiltonska konkursen”. Hans livsöde har presenterats på denna hemsida den 30 september 2013 under rubriken: ”Danska Gubben” i Verum 1871 - 1886, en ruinerad godsägare med ett brokigt liv"

VERUM. De var skönt att höra en lättnadens suck från landets prästerskap sedan de från Strängnäs stulna riksregalierna återfunnits i en soptunna vid Åkersberga. Men i Verums församling hördes ingen sådan ”lättnadens suck” för tvåhundra år sedan. I kyrkans räkenskaper för år 1818 - skrivna 2019 - kan man i stället läsa följande sorgliga anteckning:
Den kalk och patén, som kyrkan förr ägt och förvarade hos annexåboen i Werum by Pehr Johnsson förlorades jemte större delen af hans egna effekter, vid en nattetid utbruten eldsvåda som lade hela hans gård i aska.

Kyrkans två mest värdefulla gamla dyrgripar förlorades alltså i en gårdsbrand hösten 1818. En ny silverkalk och även en ny paté (oblattallrik) i silver - som ersättning för förlusten - skänktes sedermera till kyrkan 1824 av två bönder från Malseröd och en ny brudkrona skänktes sedermera 1948 av Karin Keller (1889-1965), som var född i Maglaröd och avled i Kalifornien.

Brudsilver tillverkat av Kristianstadsmästaren Olof Diedrich Rooth

Minnessakerna som försvann
Det var under några förfärliga år i början av 1800-talet som Verums kyrka blev av med sina gamla dyrgripar. Då förlorades silverföremål som i hundra år ägts av Verums församling. Hösten 1818 blev kyrkans nattvardskalk och en tillhörande patén (dvs oblattallrik), båda av silver, förstörda då två gårdar på kyrkbacken utplånades natten till den 23 oktober och under det följande decenniet såldes dessutom brudkronan som kyrkan haft sedan 1709.

VERUM. Fortfarande vid mitten på 1900-talet såldes i livsmedelsbutikerna nästan uteslutande omalet kaffe, som på begäran maldes i butikens kvarn. Detta gjordes medan kunden väntade och det var en hederssak för lanthandlaren att veta vilken malning som gällde för olika familjer. Detta faktum vållade mig stort huvudbry när jag som gymnasist vikarierade som expedit i vår butik under sommarloven. I några familjer hade man fortfarande på den tiden kokkaffe, vilket nuförtiden mest förekommer norröver i landet.

Solo-Kaffe rostades och såldes av AB Malmö Kaffekompani som var grundat 1898

Fortfarande då kaffet mot slutet av 1800-talet blivit en folklig nödvändighet ansågs rostade bönor som en lyxvara. Kaffet salufördes på den tiden i form av orostade (d.v.s. vita) kaffebönor. Därefter rostades bönorna i hemmen och förvarades i särskilda täta bleckburkar som skulle bevara aromen.

ICA-handlarna, som då tillhörde Hakon och EOL-bolagen, hade under krigsåren på 1940-talet utvecklat ett eget märke av kaffeersättning som hette ICAfé. När sedan efterfrågan på kaffe i det närmaste exploderade efter kriget övergick alla inköpscentraler som var knutna till ICA till en gemensam kaffesort som hette Luxus. Sedan detta genomförts 1952 försvann de flesta billigare kaffesorterna från marknaden.

VERUM. På en kommunalstämma den 19 november 1871 svarade de då församlade sockenborna enhälligt ”Ja!” på frågan om det skulle vara ändamålsenligt att inom församlingen bilda en bank.

Tidningsnotis från december 1893 om den räddade banken efter det allvarliga bedrägeriet.

Efter några månaders överläggningar beslutades under det följande året att ”Verums sockens sparbank” skulle börja sin verksamhet och den 2 oktober 1872 bokfördes en grundfond uppgående till 975 riksdaler riksmynt.

Den första direktionen bestod av Lars Andersson i Mölleröd, Per Svensson i Brogården, Svante Jönsson i Maglaröd, Ola Persson i Hovgården, Håkan Olsson i Maltseröd och Anders Nilsson i Bolberöd.

Verums egen ”sockensparbank” ägde därefter – trots det dramatiska, men ej fullföljda nedläggningsbeslutet 1893 – fortsatt bestånd som självständig bank ända fram till 1977 då banken tillsammans med många andra sockenbanker bildade Sparbanken Göinge. Denna bank var därefter verksam fram till 1984 och är numera en del av Sparbanken Skåne.

VERUM. (Kortversion av artikel i Gydhingen 2018, nr 2)
Han var den förste i den akademiska världen som var född i Verums socken. Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, blev på 1840-talet betrodd slottsbetjänt hos kammarherren T. W. Ankarcrona på Runsa i Eds socken. Han fick därefter tjänsten som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet. Detta var på sin tid ett mycket respekterat yrke inom universitetsvärlden.

Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria och sonen Sven.

Nils Ljunggren hade tre syskon: Jöns Petter, som var född 1807, då fadern var bosatt i Kristianstad, och de två verumsfödda barnen John (1810) och Maria (1816). Brodern Jöns Petter blev torpare på Ledstorp vid Hanaskog och John blev torpare i Gundrastorp. Maria blev först åbohustru i Färlöv men for till Amerika 1870 med maken Pehr Månsson och 11-årige sonen Sven. De bodde i Swea City i Iowa och var medlemmar av Zion Lutheran Church åren 1876- 1881. Maria dog där den 15 maj 1898. Makarna var det enda par som hade betyget A i kristendomskunskap, vilket framgår av detta klipp ur kyrkboken för Swea City.

VERUM. Natten till julafton 1955 stals mer än 300 värdefulla armbands- och fickur från Bengtssons Uraffär vid Gustaf Adolfs torg i Malmö. Hela stöldgodset togs i beslag av Köpenhamnstullen redan på kvällen dagen därpå, men förövarna lyckades smita. Firmans grundare Peter Bengtsson var född på ”Tillys” i Tågarp.

Urmakaremästare Peter (Per) Bengtsson (1875-1966)

I september 1966 hade Svenska Dagbladet en dödsruna över urmakaremästaren Peter Bengtsson i Malmö med dessa inledande rader: Han var född 1875 i Verum. I yrket började han som 16-åring. I fyra år utbildade han sig hos en urmakare i Vittsjö, kom sedan till Eslöv för att 1909 flytta till Malmö, där han startade egen rörelse, som han 1948 överlämnade till sonen. […] Han har deltagit i ett total utställningar, bl. a. Baltiska utställningen 1914. Till 90-årsdagen var han sysselsatt med att tillverka golvståndur på helt hantverksmässiga grunder, praktverk av noggrannhet.

• Vid 1948 års början var folkmängden 2 764, en minskning med 48. Detta enligt uppgift från Pastorsämbetet.

• Anbud på mjölkskjutsar infordras från mejeriet. På grund av vägförhållanden kan endast hästskjuts åberopas på Hässlebergalinjen.

• Helårs prenumeration på Norra Skåne kostade nu 20 kronor med utgivning tre dagar per vecka.

• Från och med nästa läsår skall 7:e klassens elever från byskolorna centraliseras till Vittsjö folkskola. Utrymmet i skolan var minimalt. Därför hyrdes missionshuset till skolsal.

• 30 ungdomar från GIK deltog i slädparti via Holmarna- Lehult och Västanskogen. En vecka senare arrangerade JUF och NTO kortare slädtur.

• JUF köpte egen gård i Holmarna. Avsikten var att ungdomarna skulle få kunskap om skogsplantering på de 40 tunnland skog.

• Föreläsningsföreningens verksamhet återupptogs.

• Konsul Sven Wennert, Malmö planerade omfattande odling av allehanda frukter i Gundrastorp. De uppfördes det så kallade körsbärshuset!

I landsarkivet i Lund förvaras i depå: Magasin B (LLA) ca 2½ hyllmeter med material från den tid i historien då Verums socken utgjorde en ”polisiär” indelningsgrund. Arkivbildaren har beteckningen: Landsfiskalen i Verums distrikt. Handlingarna avser åren 1917 – 1951 och tillhör kategorin ”Statlig myndighet”. Årtalet 1917 utvisar att man just detta år införde titeln landsfiskal. Denne var en statlig tjänsteman, som fungerade som åklagare, polismästare och utmätningsman. Landsfiskalsdistriktet, som låg under länsstyrelsen, trädde i kraft den 1 januari 1918 och bestod då av följande fem landskommuner (och socknar) i Västra Göinge härad: Farstorp, Norra Åkarp, Verum, Visseltofta och Vittsjö.

Verums landsfiskalsdistrikt

VERUM. För etthundra år sedan fördunklades livet i många familjer i våra bygder. En av de socknar som drabbades särskilt hårt av den pandemi som gick under namnet ”Spanska sjukan” var Verum, som är min egen födelseförsamling.

Den största med Spanska sjukan jämförbara farsot som veterligen drabbat Verums socken - möjligen bortsett från digerdöden på 1300-talet - är en rötfeberepidemi 1785, då sammanlagt 34 dödsoffer skall ha skördats under året. Enbart i den lilla byn Hästberga dog fem personer.

Tidningen Norra Skåne lämnade hösten 1918 dagliga rapporter om antalet nya sjukdomsfall.

I november för fem år sedan erinrade tidningen Norra Skåne sina läsare om de många liv som dödens lieman skördade i Verums församling 1918. Notisen från den 4 november 2013 hade denna formulering: Det var 95 år sedan som den spanska sjukan svepte in som ett dödsmoln över Sverige. Tusentals själars lågor släcktes och trakterna kring Verum var långt ifrån förskonade. En av de drabbade familjerna var mjölnare Oskar Bengtssons från Mölleröd som tillsammans med sin maka Alma hade nio barn.

Från och med augusti månad 1918 avrapporteras sjukdomens härjningar i tidningen Norra Skåne varje dag under rubriken ”Spanska sjukan”. Fram till den 6 augusti hade 33 sjukdomsfall konstaterats i Kristianstads län: 7 i Kristianstad, 6 i Åhus, 8 i Rinkaby, 4 i Villands Vånga, 5 i Klippan, 2 i Simrishamn och ett fall i Norra Åsum.

Den 8 augusti meddelar tidningen att ett tiotal personer har insjuknat i Hässleholm och den 10 augusti rapporteras ett 20-tal fall i Sösdala och i Vinslöv tre fall. Redan den 13 augusti meddelas att två sjukdomsfall har upptäckts bland Skånska trängkårens värnpliktiga. Längre fram i augusti rapporteras att sjukdomen är på retur i Hässleholm med undantag av Skånska trängkåren där 47 värnpliktiga var ”angripna” den 28 augusti.

 Det blev namnet på den första möbelfabrik, som Oscar Findahl var innehavare av, då han 1911 övertog Nilsson & Bengtssons rörelse. Men den skulle komma att följas av flera under den långa tid han var verksam industriidkare i Bjärnum.

VERUM. På gården Korröd i Torstorp vid Jägersborg drev bröderna Hilding, Folke och Ture Persson i många år en leksaksfabrik med leveranser till BRIO i Osby. I slutet av 1940-talet hade de uppfört en modern fabrik utrustad med förstklassig maskinpark.

Under 1950-talet tillverkades där tusentals exemplar av den s.k. BRIO-taxen och en stor mängd skulpterade exotiska djur i trä. I god tid före julhelgen hade lokalreportern Malte Björk besökt fabriken och berättade om tillverkningen som i huvudsak gjordes för leveranser till Bröderna Ivarssons i Osby. Bröderna säger att det endast är själva träarbetet som utförs i fabriken och först när dessa detaljer levererats till Osby får leksakerna sin slutliga montering och målas i de klassiska glada färgerna. (Reportaget finns att läsa i boken ”Även den minsta varelse – Malte Björks reportage och bilder.” 2007

VERUM. Om Hornstedt, Tretow och Thordarson

Trots att det aldrig funnits någon prästgård i Verums socken har folkets umgänge med sin - fram till 1961 - i Visseltofta bosatte kyrkoherde ofta varit konfliktfyllda. De flesta av dessa svårigheter har haft med urspårat brännvinsbruk att göra – några gånger på prästens sida men mestadels bland folket.

Jag har förut - här på ViBj.nu - berättat om tiden då Verumsborna var kända för ”röfvarlif” och osedlighet. En vändpunkt beträffande kyrkoherde Tretows egen inställning till ”absolutisterna” lär ha inträffat vid ett nykterhetsmöte under juldagarna 1887. August Theodor Peterson Tretow (1840 - 1924) var kyrkoherde i Visseltofta och Verums pastorat under åren 1879 - 1889.

A. T. Tretow

Kyrkoherdens sinnesförändring uppmärksammades tio år senare i nykterhetsrörelsens tidning Reformatorn. Då hade Tretow tillträtt ny tjänst i Karlshamn. Artikeln från 1897 inleddes: Nyligen läste vi i tidningarne, att vid den middag som kyrkoherden Tretow i Karlshamn gaf vid sin installation, inga spritdrycker serverades, och att kyrkoherden sålunda numera är absolutist.

Texten som hade rubriken ”Huru kyrkoherden Tretow blef absolutist” beskriver omvändelsen och avslutas med orden: Orsaken hvarför han var motståndare till godtemplarne var nog den att inom Verum fanns vid denna tid en godtemplareloge, hvilken tog sitt nykterhetsarbete som en lättsinnig lek. […] Emellertid lyckades det för en af socknens dåvarande skollärare, hvilken var absolutist, jämte en af ortens mera ansedda nykterhetsvänner att hos kyrkoherden utverka tillstånd för ena skolsalens öppnande för ett nykterhetsföredrag, hvilket kyrkoherden lofvade att själf komma och åhöra, något som han också gjorde. Från den dagen började T. få andra tankar om nykterhetsvännerna och deras sak, och nu är han själf nykterhetsvän.

VERUM. En del yngre personer behöver måhända söka sig till någon dialektordbok för att riktigt fatta vad som menas med första ordet i rubriken.

Hembygdsskribenten Albin Sjöberg har i en trevlig artikel om Näshults diversehandel vid Vetlanda förklarat begreppet såhär (Barometern 1950): Där har jag tillbringat många angenäma timmar under årens lopp som bodhängare. Detta är den vedertagna benämningen på dem, som gärna vilar sig där en eller annan timme emellanåt för att träffa folk och höra nyheter. Där får man spörja vad som händer i bygden. Fredags och lördagseftermiddagar är trafiken särskilt livlig.

En annan skribent gjorde tillägget: Som regel hölls handelsbodarna öppna från klockan åtta om morgnarna till niotiden om kvällarna, men eftersom butikerna ju också var samlingsplatser för folk utan köpkraft, s.k. bodhängare, så kunde det hända att snacket pågick långt efter den ordinarie stängningstiden, ja, ibland fram till midnatt. Man körde nämligen inte ut några kunder, utan väntade beskedligt på att de självmant och utan påtryckningar skulle avlägsna sig.

Folke Svensson under intagande av en prilla (t.v.) Oskar Olofsson på cykeltur i Verum en kall vinterdag (t.h.)

Eftersom jag är uppvuxen i lanthandelsmiljö har jag rätt stor erfarenhet av bodhängarnas stil och speciella egenskaper. Det fanns några olika sorters bodhängare som brukade hålla till i bygdens butiker. Det kunde vara ogifta dagsverksarbetare med ojämn tillgång på arbete och som ofta hade miserabla bostäder eller duktiga kroppsarbetare som emellanåt unnade sig några friveckor för att ”festa om”.

VERUM. På Nillagården, som syns i bakgrunden, bodde då makarna Axel och Nilla Pettersson, senare kända som bygdens donatorer.

På platsen där tre soldater har grupperat sin ”20 mm automatkanon m/40 i en luftvärnslavett” byggde sedermera folkskolläraren Arvid Andersson och hustrun Amanda, född Wihlborg sin villa. Efter den framrusande bilen syns det då sedvanliga vägdammet virvla runt. Bild från Kungl. Wendes artilleriregementes historia 1794 - 1994 (s. 270).

Under rubriken ”Svensk kanonstridsvagn passerar vattendrag” publicerades denna bild från Verum i häftet ”Det moderna pansarvapnet” (1941 s. 21).

VERUM. I Lunds Weckoblad meddelades den 26 februari 1817 genom nedan inklippta notis att ”Coopvardie Capitainen E. G. Bohman” hade avlidit i Hovgården i Verums socken den 1 februari samma år.

Som gammal kalenderbitare på ”Verumiana” kan jag inte motstå utmaningen att utreda hur det kom sig att en sjökapten inom handelsflottan befann sig i Hovgården i början av 1800-talet. (Se slutnoten!).

Kapten Bohman var född 1784 som äldste son till kvartermästaren och gästgivaren i Kävlinge Anders Bohman, vilken under några år fram till 1822 tillsammans med hustrun Ingrid Casseur och deras ogifta dotter mademoisellen Petronella Bohman bodde och var mantalsskrivna i Hovgården i Verums socken. Anders Bohman hade i många år drivit i Kävlinge gästgivaregård och var ägare av jordegendomar i Kävlinge (bl a Anderstorp och Bohmansro) och i angränsande V. Karaby socken.

Några varumärkesreflektioner från Verums horisont
En skribent på nätet har skrivit följande om begreppet Retro: För oss som har hunnit upp i åldern när man har barnbarn, kan en fras som "två lösa Bill" vara precis tillräckligt för att slå an strängen Retro. Yngre förmågor kanske inte ens vet vad det betyder. Det är dock en ouppklarad finess oss etnologer emellan ifall det heter ”två lösa Bill” eller ”två lösa Boy”. Retro-samlaren Lasse Åberg kallar sin bok från 1981 för ”Två lösa Boy och Rekordmagasinet” medan Olle Adolphson i visan ”Min allra bästa tid” från 1965 skrev: ”En fika och två lösa Bill”. Internet har ju ofta svaret på sådana saker. Två lösa Boy får 678 träffar och Två lösa Bill får bara 119 träffar, men övervikten för Boy beror till viss del på att det är en boktitel och på ”Antikvariat.net” finns 25 av den boken utannonserade till salu. Men begreppet ”Två lösa John Silver” som bara får nio träffar har ingen chans att konkurrera.

Jag lutar ändå mot att Boy är originalet i detta talesätt även om Bill har lägre produktnummer och kom före Boy i handeln. Jag tror också att Boy var billigare än Bill. Men det var märket Bill som 1958 slog undan benen för försäljningen av lösa cigaretter genom att introducera 10-pack.

Läs mer. Två lösa Bill och Ettans röda snus i strut

VERUM. Den fattige och avskedade soldaten Per Andersson Qvick blev i oktober 1868 - för fjärde gången - instämd till rätten för att stå till svars för olovlig brännvinsförsäljning. Händelsen blev omskriven i tidningen Kristianstadsbladet och episoden kan illustrera hur samhället, just i detta fall kommungubbarna i Verum, med början 1855 och fram till nykterhetsrörelsens framväxt på 1880-talet hade försökt få bukt med spritens fria flödande i bygden.

Bakgrunden till hur man i socknen tog itu med att reglera brännvinsförsäljningen finns i den förordning som Oskar I beslutade om 1855: Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående wilkoren för försäljning af bränwin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

Och i § 6 står: Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränwin må ej tilldelas annan än den, som har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet, kan förswarligt skrifwa och räkna samt pröfwas i öfrigt tjenlig wara.

Verums sockenmän tog inte itu med frågan förrän 1857 och de godkände då två av de tre personer som ansökt om utminuteringstillstånd enligt § 6. Ett av dem ett låg i Skeinge och ett i Bolberöd. Därefter tilläts under många år utminutering från en plats i Brogården, vilket antagligen är upphovet till namnet Tappavett.

VERUM. Studentkarnevalen 2018, som i år firas under veckoslutet 18-20 maj, har sitt ursprung ur en gammal lundensisk festsed som gick ut på att hälsa vårens ankomst. Man brukar anse att den första karnevalen var ”det småländska bondbröllopet” då Smålands nations studenter år 1849 utstyrda tågade från krogen Finkelborg till brunnssalongen i Lilla Råby. Men enligt mina undersökningar spelade en verumsfödd präststudent en viktig roll i ett ännu tidigare karnevalsliknande spektakel 1844. Sedan 1946 äger Lundakarneval rum vart fjärde år och den student som - i likhet med mig - upplevt tre karnevaler brukar kallas ”överliggare”.

Två verumiter i den akademiska världen.

Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, och Börje Magnus Möller, som föddes i en ladufogdefamilj i Skeinge 1820 var de två första i Verums socken födda personer som kom att vara verksamma inom den akademiska världen.

Soldatsonen Ljunggrens märkliga karriär fram till positionen som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet kommer jag att behandla i en senare berättelse. Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria (1851-1902) och sonen Sven (1852-1929).

Ladufogdesonen Börje Magnus Möller föddes i Skeinge.

Här kommer några av den odygdige teologistudenten och sedermera pastorsadjunkten Möllers bravader att skildras. En mera utförlig berättelse om Möller och hans kamraters busliv på krogarna mellan Lund och Malmö finns att läsa i min artikel ”Brännvinssupande prästämnen på Fatters och andra krogar mellan Lund och Malmö” i Byahornet 2015 nr 1.

VERUM. Nykterhetslogen nr 1186 Vårblomman i Verum som fanns åren 1907 till 1919 var inte det första försöket att uppfostra befolkningen i Verums socken till nykterhet och ett sedesamt leverne. Redan på 1880-talet gjordes ett försök i den riktningen. Den nykterhetsloge som då gjorde tappra försök att disciplinera de vilda verumsborna hette ”Höstplantan”.

Under sommaren 1887 anordnade nykterhetslogen Höstplantan en ”Stor fest” i Verum med föredrag av skolläraren Roosvall från Hässleholm. Logen hade redan i april 1885 anordnat en goodtemplarfest som resulterade i att man fick 16 nya medlemmar, bland dem åtskilliga ”inom församlingen ansedde män”.

Kristianstadsbladet 1885 Kristianstadsbladet 1887 

Folknykterheten har dock inte alltid varit satt i centrum i Verum, vilket måhända kan illustreras av en artikel från januari 1888 där det framgår att logen då hade två medlemmar. De hade beslutat att upplösa logen, men vid ett möte i Mejarp före jul - då en bokad föredragshållare uteblev - uppkom en livlig diskussion bland den församlade publiken som ledde till att logen fick sex nya medlemmar - bland dem en skollärare från byn (Johan August Berglund, sedermera känd som dr. John Berglund i Portland, USA – se sid 239-244 i boken ”Ett annat Verum”) och även några utsocknes som letat sig dit främst från det mer sedesamma Vittsjö.

VERUM. Denna artikel avslutar serien av valda glimtar med anknytning till boken om emigrationen från Verums socken 1850 - 1925 som Verums Bygdelag utger med boksläpp den 22 april 2018. Boken har titeln: Ett annat Verum ”der borta på andra sidan hafven”

Boken om emigrationen kommer främst att beröra emigranter som var födda i socknen eller som när de utvandrade var bosatta där. Därför är Bror Erik Fribergs levnadsöde inte med i boken.

Fribergs roll i kolonialiseringen av östra delen av ”Nordön” i Nya Zeeland har skildrats, dels av Margit Brew i ”Scandinavian Footprints, a history of Scandinavia settling in New Zealand (2007), dels av mig i skriften Släkt och Hävd 2015:4. (Bror Erik Friberg – emigrantagent på Nya Zeeland med rötter i Skåne). Se även denna webbtidnings arkiv: http://www.vittsjobjarnum.nu/artiklar/historia/verum/4743-2015-08-06-14-45-42.html

 

 

 

Bror Erik Friberg (1839 - 1878) Gården i Grantorpet där Fribergs morfars far Mårten Sonesson föddes 1768.


Sammanfattningsvis kan nämnas att Bror Erik Friberg, som föddes i Kristianstad 1839, under 1870-talet verkade som emigrationsagent för att skaffa skandinaviska nybyggare till Norsewood och Dannevirke på Nordön. Han fick i uppdrag av regeringen i Nya Zeeland att rekrytera skogsvant folk för att bygga vägar och järnvägar på östra delen av Nordön. Att rekryteringen främst omfattade norska utvandrare berodde på att regeringarna i Sverige och Danmark, under intryck av missförhållanden kring fattigemigrationen till Nordtyskland, beslutat om strängare regler för agenterna.

VERUM. I en tidningsartikel från hösten 1955 kan man läsa en berättelse av en person som under den gångna sommaren hade hamnat i ett sällskap med ”typer” (=typografer) som badade i Skeingesjön. Då jag läser denna text erinrar jag mig från de egna ungdomsåren att ”ursprungsbefolkningen” i denna östliga del av Verums socken som omger Skeingesjön ibland ondgjorde sig över att så kallade ”typer” gått omkring i trädgårdstäpporna och plockat jordgubbar och hallon. De var ju stadsbor och ansågs av folket i Verum inte klara av att skilja mellan smultron och jordgubbar eller mellan vilda och odlade hallon.

”Typerna” var en tämligen speciell kategori av sommarlediga storstadsmänniskor som var inlogerade på ett semesterhem i Björkeberga. Anläggningen hade skapats 1946, då föreningen ”Malmö Typografers Vilohem” köpte ett markområde på Algot Nilssons hemman för där att bygga en semesteranläggning för medlemmarna. Föreningen utökade sitt område genom nya markköp 1948 och 1964 och namnet ändrades sedermera till Grafikernas semesterhem. Anläggningen blev utannonserad till försäljning 1990 med rubriken: KURSGÅRD/SEMESTERHEM I NATURSKÖN SKOGSMLJÖ.

Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till boken om emigrationen från Verums socken 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Sone Kjerstensson från Hästberga gifte sig i slutet av 1869 med Christina Månsdotter från Röshult i Hörja och de bosatte sig ett par år därefter på ett hemman i Tågarp, Verums socken. Fram till familjens slutliga utvandring ett par år in på 1880-talet hade makarna fått de fem barnen Amanda, Martin, Sander, Thilda och Jöns. Den sistnämnde sonen föddes i maj 1879 och fadern Sone vistades därefter i Amerika sedan 1881. När hemmanet sålts 1884 utvandrade även hustrun och alla fem barnen till USA.

 

Nancy Christenson i unga år

På fotsteget sitter fr. v. Herman och
Nancy Apenes, Emma Lindberg,
och Ed Person *

*) Nancys kusiner, Emma Lindberg född Farstorps socken och Edvard Person född i Markaryd, socken hade anlänt till Amerika 1928.

Familjen blev nybyggare vid Heart River i Morton County i präriestaten North Dakota och redan i februari 1886 fick makarna ytterligare ett barn. Flickan döptes till Nancy och blev den som höll samman familjen efter föräldrarnas död. (Sone dog 1908 och Christina dog 1926.) Hon uppnådde den aktningsvärda åldern av 92 år och bodde kvar vid familjens farmer livet ut. Nancy Christenson var gift första gången med norrmannen Herman Apenes och andra gången med Carl Hendrickson, men fick inga barn. Nancy var en skicklig och nyskapande fotograf.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Prenumerationsagenten i Chicago Carl Månsson Melin (1860-1921).

Långt in på 1900-talet fanns det i USA ett stort antal svenskspråkiga tidningar. Man räknar med att det år 1900 fanns ett hundratal periodiska tidskrifter som helt eller delvis förmedlade nyheter på svenska språket. Tidningarna Nordstjernan och Svea sammanslogs 1966 och utkom med namnet ”Nordstjernan Svea” fram till 1991. På 1990-talet fanns fyra olika svenskamerikanska tidningar kvar nämligen: California Veckoblad och Vestkusten i Kalifornien, Svenska Amerikanaren Tribunen i Chicago och Nordstjernan i New York.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

När julens och mellandagarnas ledigheter nu har kommit ska det i våra trakter – liksom på andra håll i vårt avlånga land – bytas julgåvor och frossas i ett överflöd av mat och dryck. Det kan då vara på sin plats att även erinra om hur armod, svält och död genom årens lopp har hemsökt våra karga bygder.

Rödsotskatastrofen på 1780-talet är utan jämförelse den svåraste perioden i Verums sockens historia. Döden hemsökte vart och vartannat hem och några släkter utplånades helt och hållet av rödsoten – en sjukdom som nu kallas dysenteri. I släptåget följde armod och fattigdom. Katastrofen blev ännu värre genom att sjukdomsperioden sammanföll med missväxtåren 1882-1885. Patriotiska sällskapet ordade med att rågbröd blev utdelat till de svältande och sädeskorn skänktes till de sex mest nödlidande bönderna i socknarna Vittsjö, Visseltofta, Farstorp, Hästveda, Verums, och Fagerhults socknar.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Långt ifrån alla av de ca 370 personer som åren 1875-1900 emigrerade från Verum till Amerika blev kvar utomlands livet ut. Det var ganska många av emigranterna från Verums socken som återvände till den gamla hemorten.

Om man ser på statistiken över inflyttningen finner man att återinvandringen från Amerika hade ett visst samband med hur konjunkturerna utvecklades ”over there”. Så fick till exempel återinvandringen en uppgång vid mitten av 1890-talet. De två åren 1894 och 1895 återvände ett dussintal personer till Verums socken från USA. Sedan avstannade återvändandet, men det kom åter igång 1902. Därefter återkom ungefär fyra personer om året från USA fram till första världskrigets utbrott 1914. Därefter gick det knappast att återvända.

Alfred Henriksson som var född 1873 på ”Hinrikas” i Bolberöd återkom 1930 Olof Nilsson (Färdig) som var född i Visseltofta återkom 1904

 

Alla fem sönerna på ”Hinrikas” hemman i Bolberöd emigrerade, Nils 1891, Alfred 1898, Håkan 1905, Axel 1907 och slutligen Emil 1909. Nils och Alfred hade arbete som snickare i staten Minnesota. Axel och Emil flyttade på 1920-talet till Kalifornien där de stannade livet ut. Emil dog 1939 och Axel dog 1955. Det var endast Alfred som återvände till den gamla hembygden. Han bosatte sig 1930 på Skrompet i Brogården och avled där 1955.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Gravsten på Verums kyrkogård över Manne Tuvesson Thulin och hustrun Elsa Nilsdotter. På kartan t.h. är Moses Hill markerad (med nr 5) strax norr om staden Holdrege där många svenskar slagit sig ner. Där vilar Mannes mor och tre av bröderna.

Manne Thulin, hans hustru Elsa och deras fosterdotter Elina Wilhelmina reste över till syskonen och bodde hos dem i Nebraska några år på 1890-talet. Men i november 1895 kom de tillbaka till Verum och bosatte sig då i Horsaskog. Före amerikaresan bodde de på Verum nr 4, den gård som sedan ägdes av Olof Håkansson och därefter av sonen Arvid Håkansson.

VERUM. Under en tid framöver kommer jag att presentera några valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Sedan Thorkel Tufvesson i Magnarp avlidit den 18 december skickade hans änka Elna Eskelsdotter ett brev till sin son i Minnesota. Brevet var daterat ”Magnarp den 25 december 1900 ”(juldagen). I en passus i brevet antyder Elna att hon snart följer efter och hon dog den 16 juli 1904. Elna skrev till Per: Jag önskar nu mest om du hade varet här o följt din far till graven men det vet jag icke kan ske men du kunde gerna resa hem så att jag kunde få tala med dig för efter detta tror jag inte jag blir så gammal men ännu är jag temligen kry. Släktkänslan och minnet av den gamla hembygden lever än i denna familj i Minnesota. En av Torkelsonättlingarna är Pers sonsons son politikern Paul Torkelson, född 1952.

En gravsten över Thorkel och Elna Tufvesson finns på Verums kyrkogård. Parets äldste son Per Torkelson, som emigrerade 1877, blev initiativtagare till en massiv utvandring från socknen till Amerika och nästan alla syskonen till Per och hans hustru Pernilla hade sedermera ett eller flera barn i USA. Per Torkelsons tilltag att locka unga personer att överge fosterlandet för en osäker framtid utomlands fördömdes av församlingsprästen Hans Hainer i ett skarpt förmaningstal som han höll i mars 1891.

Thorkel Tufvesson (1824-1900) och Elna Eskilsson (1818-1904) hade på sitt hemman i Magnarp uppfostrat fyra barn. Alla de tre som blev kvar i Sverige hade barn som någon tid vistades i USA och sonen Per Torkelson gifte sig i Amerika med Pernilla Jönsdotter från Gubbarp och på deras farm i St James uppfostrades sönerna Emil Hugo (1882-1967), Carl Anton (1885-1960) och Gustav Adolph (1886-1968). Se bild på sönerna ovan!

Derby Kristianstad Finding your local time... 3 Days Klicka