Historia Verum

VERUM. I slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var det vanligt för ungdomar från min födelsesocken att resa över sundet för att arbeta i Danmark. Detta blev ofta den lättast åtkomliga försörjningskällan för de ungdomar som inte hade råd att resa till norra Tyskland eller över Atlanten till Amerika.

En dansk utvandring som förut omtalats här handlade om några stenverksarbetare från Verums socken som var på Bornholm. En av dessa – förmannen Carl Liljenberg – drabbades av att hans hustru Nilla Tufvesdotter avled i Allinge 1893 och efterlämnade tre söner i späd ålder. Notisen om dödsfallet ses här nedan.

Porträtt av Nilla och Carl Liljenberg i Allinge

Stenværksformand Liljenberg står här till höger om sitt arbetslag.

Det finns numera goda möjligheter att spåra dessa personer i Dansk Demografisk Database. Här kommer några glimtar om personer som valde att utvandra till det land som Skåne förr varit en betydelsefull del av.

VERUM. Denna text tillkom på internationella kvinnodagen - den 8 mars 2021 - och slutredigerades för publicering på dagen 33 år efter Ruth Hasselgren-Nilssons bortgång, som ägde rum den 11 mars 1988. Den 9 juni samma år avled min egen beundrade småskollärarinna Ruth Olsson vid 86 års ålder.

Ruth Andersson (1878–1966) Ragnhild Nilsson (1898–1979) Ruth Nilsson (1899–1988)

Ruth Olson       (1902–1988)

Det var kanske Ruth Hasselgren-Nilsson som var mest känd i kretsar bortom Verums horisont. Hösten 1921 fick makarna Hilding Nilsson och Ruth anställning av Verums folkskolestyrelse, Ruth som småskollärare och Hilding som folkskollärare. Ruths far Edvard Hasselgren var folkskollärare i Brågarp vid Malmö.

Hilding Nilsson avled 1933 blott 34 år gammal. Eftersom maken dog i Verums socken och deras två söner föddes där har Verums församling fått en särskild plats i Ruths liv trots att hon tillbringade sina återstående 60 levnadsår på annat håll. Hösten 1937 flyttade Ruth Hasselgren-Nilsson till Älmhult där hon blev en mycket uppskattad lärare. En elev säger: Ruth var mycket konstintresserad och hade många konstnärer i sitt umgänge. Efter att ha lämnat sin tjänst i Älmhult flyttade Ruth Hasselgren-Nilsson till Helsingborg.

VERUM. Vid mitten av 1940-talet utgav bokförlaget Hellco i Malmö ett praktverk med titeln Svensk Bebyggelse, Skåne – Kristianstads län. Syftet med bokverket sägs vara att visa ett tvärsnitt av den småhus- och villabebyggelse som förekommer i länet. Huvudredaktörer var förlagsmännen Arv. Alexandersson och Fritz B. Lindström. Förlaget hade även engagerat skriftställaren Pehr Johnsson i Broby att författa en allmän översikt om Kristianstads län.

De försäljningssugna förlagsmännen i redaktionen skriver i förordet att man vill … ” få fram en minnesbok där till synes obetydliga detaljer i beskrivningen av en fastighet för kommande generationer kanske skola bli av oskattbart värde.” I själva verket avbildades troligen bara fastigheter som ägdes av personer som hade övertalats att köpa boken.

För varje ort finns en inledande text med en eller ett par bilder av dess centrala delar eller karaktäristiska byggnader. Det råkar vara så att för orten Verum har redaktionen vid ingressen satt in en bild som visar mitt föräldrahem i Brogården intill bron över Vieån, som fastigheten tedde sig ungefär vid min födelse hösten 1943.

(Skildrad år 1910 i ”A history of the Swedish-Americans of Minnesota”. Texten i översättning.)

VERUM. I boken Ett annat Verum ”der borta på andra sidan hafven”, som utkom 2018 berättade jag på några sidor om de tre bröderna Louis, Nels och Emil Peterson som på 1880-talet emigrerade till Minnesota i USA. De var bröder till Bjära-Olofen från Verums kyrkby.

Bjära-Olofen f. 24/12 1863 d. 9/9 1964. (Bild från Brogårdhsamlingen)

Denne bror - Olof Persson - var livet ut kvar på födelsegården. Han gifte sig sedermera 1921 med sin hushållerska Johanna Svensson och blev far till tre barn. Johanna hade planer på att emigrera redan 1902, men resan blev inställd. Olof Persson blev uppmärksammad för sin höga ålder och då han avled den 9 september 1964 hade han tre månader och 20 dagar kvar till att nå 101 års ålder.

VERUM. I en handledning om biodling kan man läsa denna berättelse:

Bikupan kunde tillverkas av många olika typer av material, men tillverkades nästan uteslutande av halm. Kuporna fungerar genom att tunna pinnar sticks tvärs igenom kupan. Dessa pinnar använder sedan bina för att fästa sina vaxkakor på, som byggs lodrätt ner i kupan i kontrast med bistockarna där bina fäste sina vaxkakor fritt inuti stocken och försvårade skattningen. År 1768 lanserade Samuel Linneaus kranskupan, en ny slags halmkupa baserad på tidigare engelska ideér. Det var en halmkupa som man allt eftersom bisamhället växte kunde bygga på med halmkransar och därmed gav en föränderlig storlek åt kupan.

Den äldsta typen var den s. k. bistocken och därefter kom den typ av Bikupor med halmkransar som ses bortom stocken på denna bild. Bikupor ägda av Olof Persson i Bjeret, Verum sn. Bikuporna är av den för trakten vanliga typen, dvs för dem som inte gått över till ramkupor. 


Fotograferade 1938 av Alf Kahnberg.

De traditionella halmkuporna har fungerat som bibostäder i många hundra år, men kom ur bruk på 1950-talet. Halmkuporna tillverkades av material som alltid fanns till hands utan kostnad och sådana kupor hade många fördelaktiga egenskaper. De isolerade mot kyla utifrån men släppte också genom den fukt som bildades inne i kupan. Till skydd mot väder och vind kunde man på vissa ställen linda granbark runt kuporna. Ibland gjorde man en huv av halm, eller sedermera tjärpapp, över kuporna.

VERUM. Under de år som adelsmän betjänade av lakejer härskade på Skeinge säteri i Verums socken blev ibland personer födda i utlandet inkvarterade i gården. En fransman som kallades Favre vistades på Skeinge säteri på 1780-talet och i början av 1800-talet var ryssen Ivan Gifrig bosatt där. Ryssen kan antingen ha kommit till Sverige som en av de ryska desertörerna från finska kriget 1809 eller kanske som fånge efter ryska arméns kapitulation vid Narva 1810.

Såhär såg Skeinge sätesgård ut när fransosen Favre vistades där.

Hur fransmannen hade hamnat där är okänt, men såväl denne ”fransos” som den ”ryske drängen” blev omtalade i socknens födelsebok som upphov till utomäktenskapliga barn.

Namnet Favre bars av en känd fransk statsman. Han hette Jules Favre och levde åren 1809 till 1880. En annan känd Favre från vår tid är den schweizisk fotbollsspelaren Lucien Favre.

VERUM. Idag ska jag nostalgiskt minnas landskapet och de små skogsbäckarna där jag haft förmånen att tillbringa min barndom. En annan som för snart 150 år sedan bar på liknande tankar var skalden och tullinspektören Elias Sehlstedt (1808–1874). I dikten Sång i Ångermanland skrev han: Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. Och hela hamnen som en spegel låg, Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg. (i Svea 1873.) Sundsvall var då en av Sveriges rikaste och mest blomstrande industristäder. Genom de många sågverk som anlades kring staden förskaffade stadens förmögna borgare, som kallades ”träpatroner”, sig stora rikedomar.

Att jämföra sågverksblomstringen i Norrland med sågverken i Verums Möllebäck haltar, men lite darr i hembygdskänslan kommer när jag ser dessa Verumsbilder från 1930-talet. Och Sehlstedts kända sentens: Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg gjorde sig påmind när jag läste uppteckningarna i folklivsarkivet.

De två uppteckningarna gjordes 1938 av museiamanuensen Alf Kahnberg (1911–2002). Oljemålningen av sågmöllan är utförd av John Öhvall (1883–1957). 

VERUM. När Jan Myrdal avled 93 år gammal den 30 oktober 2020 kom många hyllningar och minnesrunor. Dock var några av dem kluvna och en del även rent hatiska. Hösten 2013 sände han med min hjälp en ”snygg och lagom stor blomsterhyllning” till en släktings begravning i Kristianstad.

 Jan Myrdal (1927-2020)  Gustaf Carlman (1906-1958)

På hemsidan för ”Jan Myrdalsällskapet” kan man läsa Jan Myrdal är död. Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit. Slutraderna i sällskapets minnesberättelse lyder: Personen Jan Myrdal är död. Att önska frid över hans minne vore ett uttryck för den borgerliga sentimentalitet som han avskydde.

I Svenska Dagbladet skriver Kaj Schueler: Bokslutet över den svårfångade Jan Myrdal måste innehålla två kolumner. En för den respekterade och inspirerande författaren, och en för debattören vars grova felsteg det inte finns några ursäkter för. En politiskt korrekt ledarskribent i samma tidning skrev: När somliga talar lyriskt om hans storhet, minns och påminn även om det i hans gärning som var avskyvärt. Annars kommer hans misstag att upprepas.

VERUM. Noteringen om denna bild i folklivsarkivet i Lund har följande lydelse: Piphylla ägd av Nils Persson i Verum. Piphyllan är 75 cm hög. Hyllan har formen av en kvadrant med trekantiga lådor. Radie 22 cm. Höjd 14 cm. Material björk. Hyllan har tillhört greve Bark på Skeinge herrgård. Anteckningen och bilden har införts i arkivet 1938 av Alf Kahnberg, som sedermera blev lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

Hyllans tidigare ägare var hovmarskalken och greven Nils A. Barck, vilken efter att ha blivit ruinerad genom vidlyftiga affärer och misslyckade experiment med sockerframställning flyttade till våra trakter i Göinge 1839. Han var ingift i den adliga godsägarätten Beck-Friis, som hade haft ägarintressen i Skeinge och Björkeberga sedan början av 1812. År 1841 köptes Skeinge säteri på auktion av den stormrike bonden och handlanden Nils Persson i Marklunda, anfader till nuvarande ägare till Söndregård i Maglaröd.

VERUM. Axel Wallengren, som även kallade sig Falstaff Fakir, har i sin bok ”Hur jag blev fakir och andra berättelser” nämnt hur det var att uppleva ett slädparti. Han skriver: Ett slädparti hör också till julens stillsamma fröjder. Därtill krävs snö, slädar och hästar. De sistnämnda finns alltid på plats hos någon åkare, en släda kan man ju alltid komma över; men snön är icke så lätt åtkomlig. Den brist på atmosfärisk värme, som erfordras för en snöflingas framställande, är större än mången eskimå tror. Dessutom gör en snöflinga intet slädparti. Därtill fordras flera miljarder på en gång.

Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Längs en gammal riksgräns” (1960)

En gång i slutet av 1940-talet hade just Verums socken genom Guds försyn beviljats några miljarder av dessa flingor. Detta gjorde att man sammankallade intresserade verumsbor och några bönder med dem tillhörande hästar och slädar för att samlas utanför Bygdegården.

VERUM. Vid en intervju som Kvällspostens Bengt Eriksson gjorde 2011 med lektorn, deckarförfattaren, godsägaresonen och akvarellmålaren Jean Bolinder (1935-2020), då bosatt i Bjärred, svarade intervjuoffret: Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Jean Bolinder var enligt intervjuaren: … en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst. Hans hade erövrat fil. lic-examen i Lund och arbetade därefter som lektor i Lund. Han var en ovanligt kreativ och mångsysslande person med många strängar på lyran.

Bolinder sysslade med tiokamp i sin ungdom. En idol och senare vän till honom var den olympiske idrottsmannen Kjell Tånnander, vilken var folkskollärare i Jägersborgs skola i Verums församling åren 1949-1952. Se artikel på hemsidan Vittsjö/Bjärnum: http://www.vittsjobjarnum.nu/artiklar/historia/verum/7733-den-olympiske-laeraren-i-jaegersborgs-skola-1949-1952.html

VERUM. Idag ska vi i tanken förflytta oss 160 år bakåt i tiden. På Tommemötet som hölls i Verums sockenstuga den 21 december 1860 konstaterades att sockenkassan från föregående år hade ett underskott av drygt 5 Riksdaler Banco. Men eftersom utminuteringsskatten för 1860 uppgick till över 73 Riksdaler Banco kunde man sedan socknens alla utgifter betalts för året bokföra ett överskott på närmare 3 Riksdaler att överföra till 1861. Åren 1859 och 1860 finansierades socknens kostnader enligt ”Räkning vid Tommemötet År 1860” helt med skatten på utminutering av brännvin. De 21 april 1860 gav sockennämnden Jöns Persson i Brogårdsbygge rättighet att: ”utöfva minuthandel med spirituösa drycker”.

Tomasdagen den 21 december var under 1800-talet den dag då socknens räkenskaper fastställdes. Det var av gammal sed även den dagen alla arrenden och löner som räknades i spannmål skulle vara betalda för året. Fram till 1772 hade dagen heldagsstatus.

Den största kostnadsposten i Verums sockens räkenskaper 1860 var barnmorskans lön med 23 Riksdaler. Kostnaden för att en av sockenmännen skulle resa till Broby för att lyfta utminuteringsskatten var 4 Riksdaler. En av årets minsta poster var arvodet till f d korpralen Johannes Nordqvist för ”Ringning och grafning för tvenne fattighjon”: 1 Riksdaler och 83 öre.

VERUM. Redaktören i Kristianstadsbladet Erik Melén hade en septemberdag 1956 tagit sig en biltur långt upp i Göingebygden för att träffa konstsmeden Einar Person i Brogården. Redaktören skriver: Jag besökte honom i hans smedja, som är sammanbyggd med hans lilla röda stuga i skogsbrynet, en dag då sommaren så smått började övergå i höst. Det var en lördagseftermiddag, då ”vanligt folk” vilade ut efter veckans arbete och vedermödor. Ur skorstenen till Einar Perssons smedja steg emellertid röken rakt opp mellan trädkronornas höstrodnande flätverk och inifrån smedjan hördes ut på byavägen slagen från smideshammaren.

Erik Melén (1910-1985) Einar Persson (1904-1989)

Besöket i Verum utmynnade sedermera i en lång hyllningsartikel i ChristianstadsBygdens Jul 1956 under rubriken ”Fint konstsmide i Östskåne”. Lovorden är många och redaktörens slutrader lyder: Nu månaderna före jul, har han inte mycket tid över för beställningssmiden. Nu gör han ljusstakar i järn på löpande band, men det märkliga är att varenda ljusstake har sin särprägel – man ser genast, även om man är lekman, att de utgått från en konstsmidets mästarhand.

Gravsten från då spanska sjukan slog till i Verum Mjölnaren Oskar Bengtsson, hustrun Alma och barnen Linnéa och Birger


Spanska sjukan skördar många offer och fördunklar julfirandet 1918.

Under december månad 1918 avlider sammanlagt 12 personer från Verums socken i spanska sjukan. Söndagen den 20 december gjordes i Verums kyrka tacksägelse samtidigt för sju personer som dött under en och samma vecka. Norra Skåne skriver under rubriken Där sorgen drabbar tungt:
En svårt hemsökt familj af den härjande spanska sjukan kan man med skäl kalla mjölnaren Oskar Bengtssons i Mölleröd, Verums socken, där ej mindre än tre personer af nämnda familj på endast några dagar skördats af döden. Natten till den 17 d:s afled familjefadern Oskar Bengtsson, 33 år gammal. På torsdagen afled deras 5-årige son Bertil och på fredagen afled hustrun Alma Bengtsson, 30 år gammal. Af familjen återstår nu 4 små barn, det äldsta 10 år och det yngsta endast en månad gammalt. Att sorgen är stor kan lättare tänkas än beskrifvas. Tilläggas bör att makarna Bengtsson mistade en tvåårig son för 2 månader sedan. Den 20 d:s afled snickare Karl Kleist, Ristorpet i samma sjukdom 52 år gammal efterlämnande hustru och 8 barn i små omständigheter. Dessutom hafva under veckans lopp aflidit ytterligare tre äldre personer, så att söndagen den 20 gjordes tacksägelse för sju under veckan aflidna, hvilket torde vara enastående i en församling på föga mer än 1.000 personer.

VERUM. Även om vintervädret ännu låter vänta på sig - och kanske några befarar det värsta - blir jag lätt nostalgisk av att tänka tillbaka på snö- och isvintrarna på 1950-talet. På den tiden hade man skidor och skridskor i högsta beredskap. Våra favoritplatser för skridskoåkning och bandyspelande i Verum var: Viken och Tågarps och Magnarps ängar

Halvrör  Sillarör

Isarna uppströms från bron i Verum var inget vidare bra, men nedströms hade man en ganska fin bandybana vid ett ställe som kallades Viken. (Strax före den s.k. Snapphanehålan.) Det var ju nära byn och om man kände till var de två ”groparna” tvärsöver ån från Tufvessons snickerifabrik fanns så kunde man skruva på sig halvrören eller sillarören redan på den översvämmade ängen utanför Björveruds och åka dit på isen. Minns en gång då Göte Findahl, som inte så noga kände till bäckstråken, åkte ner i en vak vid Viken. Han räddades, men blev ju dyngblöt.

VERUM. Clary och Arvid var barn till hemmansägaren August Hultsten och hustrun Sofia Persdotter i Magnarp. Ett par år efter faderns död 1910 skingrades hela familjen och när den efterlevande änkan Sofia 1915 flyttade till Farstorp hade två av barnen Arvid (f. 1894) och Clary (f 1894) redan emigrerat till Amerika.

Vid denna tid hade emigrationen från våra trakter till Amerika avklingat för att helt upphöra året efter att första världskriget brutit ut. Året för Titanicolyckan 1912 hade nio emigranter fått attester från Verum, varav två omkom i katastrofen. Därefter - 1913 och 1914 - reste 17 personer och sedan ingen alls 1915.

Dottern Elsa Hultsten (f. 1896) blev städerska på Vankivagården och dottern Anna Hultsten (f. 1901), som ännu inte var konfirmerad, fick tjänst som piga i Bolberöd. Sonen Olof Hultsten (f. 1899) fick först vistas hos sin förmyndare Jöns Eliasson i Vinslöv, men överfördes 1920 till rubriken ”skriven på församlingen”. Därefter vistades han till 1925 hos Tore Persson i Ekeröd, vilken sedan 1922 var gift med systern Anna.

 Olof Natanael Hultsten (1899-1985)

Olof Hultsten köpte ett mindre skogshemman i Horsaskog som han flyttade till 1925. Gården hade tidigare ägts av Viktor Jönsson och dessförinnan av Jöns Thuvesson (1831-1922). Gårdsbyggnaderna var kulturhistoriskt intressanta. Boningshuset var uppfört omkring 1750 och renoverades av Olof Hultsten 1937. Sina sista år bodde Olof Hultsten i en pensionärsbostad i Brogården. Han var en stillsam och godmodig man.

VERUM. Det har varit en ynnest att få tillbringa sin barndom i denna lilla göingska centralort på 1940 och 1950-talen. Under mina unga år där kände jag varje vrå av Brogården och Verums kyrkby lika väl som min egen ficka.

Mitt i denna flygbild ses dåvarande lanthandeln som hette Björveruds Eftr. Butiken drevs av Paul Erik Paulsson och hustrun Berta. På samma plats hade funnits en lanthandel sedan slutet av 1890-talet. Paul Erik övertog rörelsen efter sin styvfar Svante Björverud. Denne hade förut haft en handelsbod i Björkeberga.

På samma plats vid bron fanns redan i början av 1800-talet ett utskänkningsställe som hette ”Verums krog”. Av denna orsak kallades grinden över vägen som åt höger viker av mot Osby för ”Kruleét” Detta blev även namnet på platsen och träffpunkten i byn. Man kunde till exempel höra någon säga: ”Vi ses vid Kruleét”.

Längst till vänster i bilden ses huset som på senare tid har förknippats med Verums Sparbank. Huset byggdes dock som ”Verums Kommunalhus” och innehöll då en lokal för Kommunalstämman. I huset fanns även den telefonväxel som i många år sköttes av Elina Andersson. Mellan Björveruds affär och Kommunalhuset ligger Gustaf Perssons handelsbod. Den drevs efter 1923 med hustruns namn som ”Minnie Perssons Diverseaffär och Kafé”. Den handelsboden överlevde längst av alla i byn. Nedläggningen inträffade 1994.

VERUM. Boken om häradsbankens historia, som utkom 1941, skrevs av den i Ballingslöv födde professorn Martin P:n Nilsson (1874-1967). I förordet skriver han: Jag har gärna mottagit det uppdrag, som Styrelsens förtroende lagt i mina händer, att skriva Västra Göinge härads sparbanks historia under de hundra år den existerat, ehuru mitt arbete hittills rört sig på helt andra områden. Men jag har alltid under mina historiska studier insett vikten av ekonomisk historia och varit djupt intresserad av lokalhistoria, i synnerhet den bygds historia, i vilken jag är född och vuxit upp och där jag sedermera alltid tillbragt mina somrar.

Västra Göinge härads sparbank 1841-1977

Häradsbankens äldsta historia i korta drag: Banken stiftades 1841 som den andra sparbanken i Kristianstads län. Den första i länet var Sparbanken i Kristianstad. De första åren var banken inhyst i gästgivaregården i Röinge där tingshus för häradet då låg. Sedan järnvägen kommit till Hässleholm flyttades verksamheten till det nya tingshuset där. År 1928 fick banken ett eget hus vid Stortorget i Hässleholm.

Lars Andersson i Mölleröd T. G. Olofsson i Verum

Bland bankens 34 stiftare finner man åboen Lars Andersson (1813-1903) från Mölleröd i Verums socken. Två personer från Verums socken var år 1941 huvudmän i banken. En av dem var Hjalmar Paulsson (1901-1977) i Mölleröd - stiftaren Lars Anderssons barnbarn - och den andre var Sjunne Jönsson (1892-1961) i Maglaröd. Handlanden T. G. Olofsson (1871-1937) i Verum var huvudman 1932-1937.

VERUM. Höstmörkrets sänker sig allt snabbare nu i september, men det senaste halvårets virusisolering plågar många fortfarande. Här kommer ett tips till alla som vill veta mer om vad som hänt i Verum!

I samband med utgivningen av boken Spefågeln 1876 besökte författaren LarsWidding Björkeberga i Verums socken.

Varför inte läsa den intressanta boken Spefågeln av Lars Widding. På baksidan av boken som utgavs 1976 kan man läsa: Han påstod att han var en adelsman och baron och han bluffade alla. Han var flinkast med värjan, snabbast på hästryggen och galantast på balen. I verkligheten var han en skälm och bedragare - huvudpersonen i Lars Widdings roman från 1600-talet och trettioåriga kriget.

VERUM. I juni 1885 fastställdes en ny värnpliktslag som innehöll en övningstid på 42 dagar och år 1892 antog riksdagen en ny härordning där värnplikten ökades till 90 dagar. Det år alla män fyllde 21 år kallades de in för mönstring för värnplikt i beväringen och skrevs då in i inskrivningslängden med ett särskilt nummer. (Numrets form är - som släktforskare vet - LLL: KK/ÅÅ, där LLL är individens löpnummer i rullan, KK är kompaniområdet och ÅÅ det år inskrivningen skedde.) Västra Göinge Kompaniområde var nummer 11.

Här ser vi två beväringar från Verums socken, en av dem – han till vänster, som hade beväringsnummer 131: 11/1897, råkar vara min farfar Victor S. Pettersson (1876-1938), sedan lanthandlare i Brogården. Den andre – han till höger hette Julius Jönsson Wendt (1874-1952). Han rymde till Amerika 1897 efter att 1893 - 18 år gammal - ha varit stamanställd in i Livkompaniet av Skånska husarregementet i Ystad. Efter avsked och avtjänat fängelsestraff fick han beväringsnummer 190: 11/1896. Han bodde sedan i Bronx, New York.

VERUM. Under 1940-talet - då vi som nu är 70+ gamla lärde oss att cykla - var det ett elände att köra omkull och rulla runt i väggruset. Vi blev vita och skitiga av damm och saltblandat väggrus fastnade och sved i skrubbsåren. Även de av våra föräldrar som under rekordåren på 1950-talet lyckades skaffa en Volvo PV 444 eller en ”Folkabubbla” hatade grusvägarnas vattenfyllda potthål som väldigt fort efter vägskrapans framfart återkom.

Oljegrusbeläggning efter lastbil  Vägverkets stenkross i Skansabacken ca 1957

I slutet av 1950-talet uppfanns metoden att lägga ut s.k. oljegrusbeläggning på vägarna till och från Verums dåvarande handelscentrum vid bron över Vieån. Denna vägbeläggning var betydligt billigare än asfalt och med början omkring 1960 belades de viktiga vägarna till Visseltofta, Osby, Hästveda, Bjärnum och Vittsjö med oljegrus.

VERUM. Höstterminen 1921 anställdes i Verums skola två unga nygifta lärare som utexaminerats från Lunds lärarseminarium. De hade vigts i Brågarps församling den 4 januari 1920 och då var Ruth Hasselgren redan anställd som ordinarie lärarinna i Hörlinge mindre folkskola. Hennes make Hilding Nilsson var vikarierande lärare vid Alnarps folkskola, men hösten 1921 fick bägge makarna Hilding och Ruth anställning i Verums folkskola, Ruth som småskollärare och Hilding som folkskollärare. Ruths far Edvard Hasselgren var folkskollärare i Brågarp vid Malmö.

Förlovningsporträttet av Ruth Hasselgren och Hilding Nilsson från juni 1919 togs av den legendariske fotografen Per Bagge i Lund.

Makarna tjänstgjorde därefter i Verum under hela 1920-talet och de fick sönerna Håkan 1922 och Bertil 1925. Hilding Nilsson avled 1933 blott 34 år gammal i akut bukspottskörtelinflammation. Eftersom maken avled i Verums socken och bägge sönerna föddes där har Verums församling fått en särskild plats i Ruths liv trots att hon tillbringade sina återstående 60 levnadsår på annat håll. Hon har fått sin gravplats tillsammans med Hilding Nilsson vid Verums kyrkas långskepp. Där vilar också konstnären Carl Fredrik ”Figge” Holmgren, som var sambo med Ruth Hasselgren-Nilsson från sin skilsmässa 1954 och fram till sin död 1969. Figge var då han avled i Helsingborg 94 år gammal.

VERUM. Av en tillfällighet har ogifta torpardottern Bengta Jönsdotter (1868-1947) från Gubbarp i Verums socken kommit med på denna kulturhistoriska bild från 1938.

Hon var då 70 år gammal och hade nio år kvar att leva. Hennes syster Kristina Jönsdotter (1873-1949) var hustru till snickaren Janne Tuvesson i Brogården och henne minns jag som trevlig grann-gumma från min barndom.

Bengtas och Kristinas övriga syskon var mer eller mindre ”amerikaniserade”. Två av bröderna var i Amerika och en bror gifte sig med Nilla från Bjäret i Verum, vilken hade tre brorsöner i Amerika. En syster gifte sig 1906 med Per Nilsson som då återkom till Verum efter att ha vistats i Amerika sedan 1884.

Fotografen och museiamanuensen Affe Kahnberg (1911-2002) reste i slutet av 1930-talet flitigt omkring i norra Skåne för att dokumentera föremål med anknytning till folklivet i äldre tider. Han blev sedermera folkskollärare, seminarielärare och slutligen skolboksredaktör och lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

VERUM. I oktober 1897 hade Sydsvenska Dagbladet snappat upp en nyhet från högertidningen Kristianstads Läns Tidning att en ny järnvägslinje skulle dras mellan Örkelljunga och Osby. Det betonas att det inte var meningen att linjen skulle passera Vittsjö utan dras över Bjärnum, Verum och Skeinge till den sedan länge befintliga stambanan i Osby. Som viktiga naturtillgångar längs den tilltänkta sträckningen nämns granit och skog. Det blev dock inget av detta projekt.

Projektet 1897 Örkelljunga-Osby över Verum/Skeinge

Skam den som ger sig! År 1905 startades planering för ett annat projekt som kallades Hästveda-Traheryds banlinje. Den skulle passera kommunerna/socknarna Hästveda, Verum och Visseltofta i Göinge och därefter Hallaryd, Göteryd och Traryd i Kronobergs län.

Reflektioner efter läsning av ny bok om Elsa Gullberg ”Ett liv i textil” (2019) av Elisabet Stavenow-Hidemark.

VERUM. Jag har själv några minnen av att umgås med denna begåvade konstväverska från min barndoms Verum. Hon var en frimodig och ungdomlig kvinna med klurig blick och ett utpräglat sinne för humor. Agnes Brodd hade även varit aktiv som amatörskådespelerska i de lokala revyer som uppfördes i Verums bygdegård. Hon bodde i Jakobstorp i Magnarp som ses på en bild från 1950-talet. Vävateljen låg i vinkelbyggnaden som skymtar bakom bostadshuset.

I samband med den s.k. Ryttarolympiaden i Stockholm besöktes hennes hem i Magnarp av ett par tyska ryttarinnor på försommaren 1956. Vi var ett några ungdomar som cyklade dit för att vara med om denna ovanliga begivenhet med internationellt stuk. Kvinnorna och deras hästar gjorde en dags anhalt hos Agnes Brodd under sin färd ”ridledes” hela vägen till Stockholm. (Ridsport vid olympiska sommarspelen 1956 avgjordes i Stockholm i Sverige. Detta var på grund av Australiens dåvarande karantänregler, och tävlingarna bestod av dressyr, fälttävlan och banhoppning. Alla inriktningar hade individuell tävlan och lagtävling. Tävlingarna avgjordes 11–17 juni 1956 på Stockholms stadion. Citat från Wikipedia.)

VERUM. I en protokollsbok över Verums sockens fattigvård kan man läsa om ett ärende som behandlades den 23 mars 1881. Fattighjonet och änklingen Per Bengtsson hade mist sin hustru 1874. Hon var blott 36 år gammal och efter hennes bortgång blev Per ensam i sin backstuga med fem barn. Fadern vädjade till sockenmännen att den elvaårige sonen Håkan Anton skulle få använda sitt modersarv på 30 kronor för en resa till Amerika.

Det kan inte utläsas om han av kommunalstämman tilläts disponera sitt morsarv, men han är den 8 april 1881 noterad som utflyttad från Tågarps by i Verums socken. Backstugan låg nära gränsen mot Brogårdens by.

Antons yngste bror hade avlidit fem år gammal 1878. Hans två andra bröder tjänade på drängplatser först i Hörlinge och Hovgården och sedan i Brogården. Bägge kom senare efter till Amerika, Nils Bernhard år 1883 och Anders Edvard år 1883. Systern Tilda, som var född 1864, fick senare två utomäktenskapliga barn. Den yngste, född 1891, blev skeppsgosse i Karlskrona men rymde 1911 efter ett par bestraffningar, den äldste, född 1886, reste till Amerika 1906. Tilda blev understödstagare i Verums socken, men står även noterad som sömmerska. Hon dog 1925.

VERUM. Tidigare denna månad publicerade jag en repris av en tidigare artikel här. Samtidigt som jag beklagar detta vill jag förklara mig med att corona-pandemin så totalt dominerar alla massmedier att jag lockades sätta in ordet ”SMITTA” i den tidigare artikelns rubrik. Det handlade om hur villoläror spreds i Verum på 1850-talet. Av samma anledning har jag nu lockats att berätta om en annan ”smitta” som slog till i socknen hösten 1850. I tidningen ”Hvad Nytt?” rapporterades den 15 november 1850 om hur djurläkaren Jöns Magnus Sjöbäck (1801-1852) fick göra en utryckning till socknen. Det blev ganska dramatiskt och många kreatur fick slaktas. Nästan 40 år senare var skräcken för en upprepning ännu levande i bygden. Ett alarm om svinpest i Verum - som dock snart avfärdades - cirkulerade i några tidningsartiklar 1888.

Vi vet att man i Kristianstads län sedan långt tillbaka haft stor skräck för boskapssjuka. Den kände lärdomshistorikern och reseskildraren Johan Hinric Lidén genomförde 1768 en undersökningsresa genom södra Sverige. I hans dagboksanteckningar om Blekinge och Skåne, som publicerades 1903 i Historisk tidskrift för Skåneland (häfte 5-6), berättas om en bedrövlig händelse som orsakades av djursjukan.

VERUM. Stationsinspektoren Helge Thorssell (1859-1945) var det första i Verums socken födda barn som föräldrarna av religiösa skäl vägrade låta prästen döpa då frikyrkliga rörelser började växa fram vid mitten av 1800-talet.

Denne man och hans slingriga livsöde har skildrats mer utförligt i släktforskarnas tidskrift ”Gydhingen” 2019 nr 2.

I kyrkoböckerna för Verums socken för åren 1856-1867 hittar man ett tiotal personer som hade bekänt sig till den tidens s. k. villoläror ”Baptismen” och ”Mormonläran”. Några hade även vägrat att låta döpa sina barn. De flesta av dessa emigrerade sedermera till Nordamerika, men några av dem lyckades prästerskapet med ”lock och pock” några år senare förmå att återgå till den officiella statskyrkan.

Det tidigaste i Verums socken födda barn som föräldrar vägrade låta döpas var Helge Leopold som föddes i Hästberga den 25 augusti 1859. För honom saknas notis i födelseboken, men han infördes i husförhörslängden på en rad under föräldrarna Pehr Nilsson och Hanna Åkesdotter med anmärkningen: Icke döpt och om fadern skrev prästen: Hyllande Baptis. Villomeningar. De äldre syskonen Elise (f. 1851), Anna (f. 1853), Johannes (f. 1855) och Nils (f. 1856) hade alla döpts. Helge blev sedermera en studerad karl och var järnvägstjänsteman. Han tog sig namnet Thorssell och var stationsinpektor i Alvesta 1912-1924. Han avled i Osby 1945. Det var sedan han vunnit inträde i Kristianstads läroverk som de ledande personerna i staden såg till att den begåvade pojken återfördes till statskyrkan.

VERUM. Under året 1920 förlöstes 19 mödrar med 20 barn i Verums socken. Den flicka som dog i samband med tvillingfödseln den 14 januari var min mors syster och hann aldrig få något namn. Av de 19 ”levande” födda barnen var 9 flickor och 10 pojkar. Av barnen nådde 17 vuxen ålder, eftersom en pojke från Tulatorp dog före ett årsåldern och en flicka från Stafshult dog vid 8 års ålder.

På detta klipp ur ett skolfoto från 1932 ses Folke Bengtsson (född 4 juni 1920) längst t.v. och Ruben Larsson (född 3 maj 1920) längst t.h.

Det var fyra personer ur årskullen som nådde en levnadsålder på över 90 år, två kvinnor och två män. Dessa två var de enda av pojkarna i årskullen som kom att stanna kvar i sin födelsesocken hela livet. Endast en av de 9 flickorna blev kvar i Verums socken livet ut.

Äldst av alla i årskullen blev Irma Johannesson, vilken föddes på Assaretorp i april månad. Hon avled i Eslöv den 31 augusti 2019, blott åtta månader före sin hundraårsdag.

VERUM. De senaste månaderna har vi med fasa fått ta del av nyheter om våldsamma bränder som rasat längs kusten mellan de australiska storstäderna Sydney och Brisbane. Det är enorma skogsarealer som utplånats där.

Med 120 års mellanrum har stora skogseldar drabbat myrmarkerna i de sydligaste delarna av Verums socken. För nu snart ett år sedan blev den förödande skogsbranden som startade på Åbuamossen riksbekant. En ensamliggande gård i Tulatorp utplånades och ett femtiotal boende i byarna Tulatorp, Hagnarp, Skeinge och Björkeberga i Verums socken fick evakueras. Det brann i ett två kilometer långt och 800 meter brett område, beräknat till omkring 160 hektar.

En annan nästan lika stor skogsbrand drabbade de sydliga delarna av Verums socken år 1899. Med ledning av uppgifterna om brandområdets storlek kan man bedöma den ödelagda arealen till uppemot 130 hektar.

VERUM. Cornetten och baronen Axel Ulrich Wrangel von Brehmer – 7 år gammal – från Skeinge gård omkom den 10 augusti 1783. Denne ädling blev vid fem års ålder av Kongl Majt utnämnd till kornett vid Lif-Dragon-Regementet (i maj 1781). Hans äldre bror Voldemar Vilhelm Wrangel von Brehmer (1774-1829), som hade blivit fänrik vid sju års ålder, avancerade till överstelöjtnant i Kronobergs regemente och utnämndes till hovmarskalk 1815. Noteringen i begravningsboken om Axel Ulrich Wrangel von Brehmers död lyder:

Den 16. Aug: Begrofs uti Werums Kyrka och nedsattes i Herrskapsgrafwen Högwälborne Herr Baronens, Öfwerste Lieutenantens och Riddarens Wrangel von Brehmers unga Son Cornetten Högwälborne Herr Baron Axel Ulrich Wrangel von Brehmer, som den 10. Augusti Kl: litet öfwer 2 straxt efter middagsmåltiden, då han af barnslighet i förmaket fattade med händerna i en lös Camin sten öfwer 8 punds wigt, och slog fötterna up i spisen, hwilket han ofta tilförene ja äfwen samma dag utan skada gjordt, drog stenen uppå sig, så at han med den samma föll genast på golfwet, på ryggen, hwilken sten genast krossade hans skiöna ansickte, så at bloden och hjernan flöt ut; Han dog genast utan at gifwa något skrik el: minsta teckn til lif ifrå sig, sedan han lefwat i denna tåredalen

VERUM. I boken ”Verum förr och senare” (utgiven 2006) återges en berättelse av Ester Olsson (1895-1972) om folk som hon träffade under barndomstiden i Brogården.Ester berättar därom Ola Bengtsson och hans hustru Helena Sjölin. De bodde i en backstuga i Tågarp och hade fostrat fyra döttrar födda mellan 1876 och 1888. Alla dessa fyra flickor reste snart efter sin konfirmation till Amerika.De bodde alla först i staden Akron i Ohio dit även modern sedermera som änka emigrerade 1921.

VERUM. I en av begravningsböckerna för Verums församling noteras den 15 april 1770 följande om en knekt med erfarenheter från kända fältslag och belägringar i Europa: 4 de dag Påsk Begrofs gamle Jacob Möller ifrå Skeinge gård, hwaräst han i 15 års tid warit och af Högwälborne Herrskapet niötet nådebröd och underhåll, någon swår siukdom förmärktes intet hos honom annat än ålderdoms skröplighet, hwaraf han dödde Påskedagen. Effter dess medförda attest ifrå Hästweda Sockn skulle han wara 98 år gammal.

Denne gamle knekt var född 1674 i den svenska besittningen Wollin i Pommern. De två öarna Usedom och Wollin, som tilldelades Sverige vid Westfaliska freden år 1648, avträddes till Preussen 1720. Den svenska stormaktstiden brukar betraktas som oåterkalleligen slut efter freden i Nystad året därefter.

Jacob Möller tjänade först i de preussiska trupperna och var sedan mitten av 1690-talet soldat i Sachsen och Polen där August den starke (1670-1733) då härskade. Jacob Möller blev sårad och infångad vid Kliszów 1702. Han blev frisläppt under färden till Danzig, men kom på nytt i fångenskap vid Toruń (Thorn) i Polen 1703. Därefter överfördes han till Sverige och var under några år soldat i det Hamiltonska regementet. Möller flyttade till Skeinge gård från Åbuen i Hästveda socken 1754.

VERUM. Ett hundrafemtioårsminne av när svält och hungersnöd plågade våra bygder i slutet av 1860-talet.

Två pigor från Verums socken - Pernilla Persdotter och Helena Bengtsdotter - trädde i april 1870 fram till försvar för majoren von Gersdorff vid Hässleholms gård. Han och Gustaf von Schultz i Osby hade fått ta emot hårda angrepp för sitt arbete som arbetskraftsagenter. Pigorna hade sommaren och hösten 1869 nappat på en av de annonser som majoren von Gersdorff hade låtit införa i ortstidningarna.

Helena var dotter till Bengt Olsson, vilken kallade Kru-Bengten eftersom fadern Ola Haraldsson bedrivit en mer eller mindre laglig krog på Sågbacken i Verums kyrkby. Helenas föräldrar noterades som utfattiga redan i början av 1860-talet. När Helena avled blott 34 år gammal efterlämnade hon sin 11-åriga dotter Josefina Bernhardina Carlsdotter, som var född i mars 1877. Dotterns födelse inträffade en månad efter moderns hemkomst från en arbetsvistelse i Stockholm åren 1874 - 1877. Den föräldralösa fickan omhändertogs efter Helenas död av en moster som var gift med Jöns Kronvall i Brogården.

VERUM. Stationsinspektoren Helge Leopols Thorssell (1859-1945) var det första i Verums socken födda barn som föräldrarna av religiösa skäl vägrade låta prästen döpa. Om fadern Pehr Nilsson skrev en präst: Hyllande Baptis. Villomeningar.

Denne man och hans slingriga livsöde skildras i det senaste numret av släktforskarnas tidskrift ”Gydhingen” 2019 nr 2.

I kyrkoböckerna för Verums socken för åren 1856-1867 hittar man ett tiotal personer som hade bekänt sig till den tidens villoläror ”Baptismen” och ”Mormonläran” och även vägrat att låta döpa sina barn. De flesta av dessa emigrerade sedermera till Nordamerika, men några av dem lyckades prästerskapet några år senare förmå att återgå till den officiella statskyrkan kyrkan.

Det tidigaste i Verums socken födda barn som föräldrar vägrade låta döpas var Helge som föddes i Hästberga den 25 augusti 1859. För honom saknas notis i födelseboken, men han infördes i husförhörslängden på en rad under föräldrarna Pehr Nilsson och Hanna Åkesdotter med anmärkningen: Icke döpt. Hans äldre syskon Elise (1851, död 1861), Anna (1853), Johannes (1855), Nils (1856, död 1870) hade alla döpts. Helge blev en studerad karl och var järnvägstjänsteman. Han tog sig namnet Thorssell och var stationsinpektor i Alvesta 1912-1924. Han avled i Osby 1945. Sedan han vunnit inträde i Kristianstads läroverk såg de ledande personerna i staden till att den begåvade pojken återfördes till statskyrkan.

VERUM. I mitten av augusti berättade jag om de tretton ”äldsta” verumsbor som jag träffat. I listan saknades tyvärr korgmakaren och allehandakunnige Ola Nilsson. Han var född den 24 augusti 1862 i en jordstuga i Gubbarps utmark. Anledningen till att han inte kom med i min lista var att han vid sin bortgång i augusti 1961 bodde i Skånes Fagerhult dit han hade flyttat från Länekärr i Farstorps socken 1959. Han avled 14 dagar innan sin nittionionde födelsedag.

Ola Nilsson (t.v. med korgen) fotograferad vid 93-årsdagen 1955 av lokalreportern Malte Björk. Korgmakaren samspråkar med Thorvald Jönsson (1903-1977) från Magnarp. Denne var en mycket intresserad bygdeforskare och god berättare.

Olas föräldrar var Nils Niklasson och Johanna Lindskog. Vid mitten av 1860-talet noterades de som utfattiga och befriade från skatt. Familjen drabbades hårt av svältåren och Ola har berättat om de svåra nödåren i slutet av 1860-talet långt ute i kanten av myren.

VERUM. Maija-Liisas brev från 1947 dyker upp i en skrivbordslåda. Alltsedan barnaåren - jag är född 1943 - har jag hört talas om min mors extrasyster Maija-Liisa. Hon var finlandsbarn i mina morföräldrars hem i Ekeröd i Verums socken under några år i början av 1940-talet och hon förekommer på en del bilder i släktens fotoalbum. För några år sedan fann jag i en skrivbordslåda ett brev avsänt den 9 december 1947 till min mor Margit från finlandsflickan Maija-Liisa Ivonen (född 1933). Hon var då bosatt hos sin pappa i Riihimäki i Södra Finland knappa tio mil norr om Helsingfors. Brevet inleds: Hej, hej Margit! Nu skriver jag lite till dig. Du får förlåta mig för att jag inte har skrivit förr. Hur mår ni nu där, jag mår bra. Jag får hoppas att Mats också mår bra! ..... Hon skriver vidare: .... denna jul får jag inte vara med i Sverige och det tycker jag inte riktigt om. Nu får jag se huru dan jul här i Finland är, men det blir nog inte detsamma som där i Sverige, för här finns inte så mycket gott.....

VERUM. Nyligen fick jag se en krönika där författaren Per Wästberg berättar om några avlidna personer som han träffat i sin ungdom. Han skriver att han gärna har umgåtts med gamla människor och namnger några bekanta som var födda vid 1800-talets mitt.

Nilla Persson (1857-1957)

Omständigheterna under min egen barndomstid gjorde att även jag kom i kontakt med några personer som var födda vid mitten av 1800-talet, visserligen inte tillhörande de kulturella kretsar som akademiledamoten Wästberg rörde sig i, men dock inte mindre intressanta. De tretton som jag räknar upp här och som jag träffade i unga år var alla födda före 1880 och alla - utom Charlotta Söderlund - var födda i Verums socken.

Nilla Persson (1857-1957), Karl Hasselberg (1861-1951), Charlotta Söderlund (1863-1957), Olof Persson (1863-1964), Alfred Henriksson (1872-1955), Kristina Tuvesson (1873-1949), Lars Nilsson (1874-1956), Hilma Jönsson (1875-1964), Nils Viberg (1877-1957), Nils Jönsson (1877-1954), Karl E. Nilsson (1878-1959), Anton Hörlén (1879-1956) och den yngste av dessa Josef Kristensson (1879-1959).

Förre landstingspolitikern och lantbrukaren i Boa Åke Lind har avlidit i en ålder av 90 år.

Författaren av dessa rader hade under några år på 1980-talet förmånen att umgås med denne rättrådige centerpolitiker i hans egenskap som ledamot och vice ordförande i styrelsen för Högskolan i Kristianstad. När han utsågs till denna funktion var han landstingsråd i Kristianstads läns landsting.


Åke Lind och Mats Pettersson i samspråk

VERUM. Kjell Tånnander föddes 1927 i Långaröd vid Sjöbo. Han avlade sin studentexamen i Ystad 1946 och tog folkskollärareexamen i Helsingborg 1948. Efter värnplikt och reservofficersutbildning i Ystad blev han lärare i Jägersborgs skola i Verums socken. Han hade tjänsten åren 1949-1952 och bodde då i lärarebostaden intill skolan. Kjell Tånnander flyttade till Malmö 1952 och gifte sig med Irene Warnecke i juni 1954. I början av 1960-talet tog han fil mag-examen och blev därefter adjunkt på Söderkullaskolan i Malmö. Under tiden som lärare i Jägersborg tog han 1951 sitt andra SM-guld i tiokamp och blev samma år nordisk mästare.

Sommaren 2017 hade Sydsvenska Dagbladet en hyllningsartikel med anledning av att den kände mångkamparen Kjell Tånnander skulle fylla 90 år. Rubriken var: ”OS-legendar lägger av med tränargärningen”. Tidningen skrev vidare: Han var med och tävlade i tiokamp redan i London-OS 1948. Nu när han fyller 90 år känner han dock att det är dags att dra sig tillbaka från idrotten med ålderns rätt. Den 25:e juni har Kjell Tånnander bemärkelsedag.

VERUM. 

Den reslige mannen med hatt och fluga är målaremästaren Frans Gustaf Leikell från Bjärnum. Hans porträtt ur minnesskrift 1985 t.h.

Herman Andersson (1896-1970) från Malseröd, sedermera med namnet Malve, hade redan i unga år inlett sin bana som aktiv nykterhetsman och flitig radskrivare i olika tidningar, särskilt nykterhetsrörelsens blad.

VERUM. Våren 1886 publicerade några svenska dagstidningar den ”kluriga” texten på ett kuvert som en avsändare hade skickat till Otto Ståhl som då bodde i Brogården i Verums församling. Brevets mottagare var vid detta laget 20 år gammal och det kan misstänkas att brevets avsändare var hans några år yngre bror August Ståhl, vilken sedermera blev lärare.

Den första tidning som publicerade den ovanliga adressen var Skånska Aftonbladet. Därefter kopierades texten i såväl Nerikes Allehanda som Östgöta Correspondenten den 24 resp. 29 maj 1886. Den som skrivit adressen har avslöjat sin lokalkännedom genom formuleringen ”Men sjelf från Werum bär han brefvet hem”, ty vid den tiden sköttes postkontoret av folkskolläraren Per-Alfred Berglund med expeditionen i skolhuset på Verums kyrkbacke. Ester Olsson skriver i en berättelse som återgivits av Thore Brogårdh: Berglund var även postmästare, och med den sysslan fick väl hans hustru Ingrid hjälpa till så gott hon kunde. Att de måste ha haft det trångt i skolhuset, som då endast hade en våning, kan man lätt förstå. De hade ett stort rum, och dit in gick folk för att hämta posten. Dessutom fanns det ett mindre, rum och ett kök, och där bodde Berglunds med sina sex barn.

VERUM. I tidningen Kvällsstundens senaste nummer presenteras Enoch Thulins ödesdigra flygtur den 14 maj 1919 vid hamnen i Landskrona. Thulin omkom 37 år gammal vid störningen för 100 år sedan och inte långt därefter avvecklades AB Enoch Thulins Aroplanfabrik.

Denne nyskapare var son till pastor Andreas Thulin, vilken föddes på en gård i Mejarp, Verums socken år 1824. Efter studier på läroverket i Kristianstad och avlagd mogenhetsexamen där blev Andreas inskriven vid Lunds universitet 1853. Han blev prästvigd 1857 och tjänstgjorde fram till sin död 1890 som obefordrad präst. Andreas Thulin hade vid 55 års ålder - i juni 1879 - gift sig med den nyss 28 år fyllda bonddottern från Ö. Ingelstad. Ingrid hade varit Andreas Thulins konfirmand många år tidigare. Vid familjefaderns död bodde de i Simris socken. Modern var kvar där med sina sex barn till 1894, då familjen flyttade till Lund. Släktingar har berättat att fattigdomen var så stor att barnen fick vandra barfota med skorna i händerna för att spara skosulorna. Men änkan hade föresatt sig att trots fattigdomen förskaffa sönerna mogenhetsexamen och alla fem uppfyllde moderns mål att avlägga mogenhetsexamen.

VERUM. Underlydande bönder förfördes av kungen "till buller och galenskap"

Under nödåren på 1770-talet genomförde Gustav III statsvälvningen som riktade sig mot partiväldet och som gjorde kungen till "herre över riksdag och råd". Revolutionen iscensattes i Kristianstad den 12 augusti 1772 av ditsände ”intrigören” J. C. Toll och fullbordades av kungen själv den 19 augusti i huvudstaden.

Detalj av C.G. Pilos målning ”Gustaf III:s kröning Johan Christopher Toll 


Dagen därpå antog ständerna en ny statsförfattning och ett par dagar senare höll Gustav III sitt berömda kungatal. Historikern Ingvar Andersson har betecknat talet som det mest lysande, klassiskt i svensk politisk retorik. Men Enoch Ingers skriver i sin bondehistorik att talet fick en effekt: som dess författare icke räknat med och som blev för honom ganska ovälkommen. Förtryckta frälsebönder började på olika håll sammangadda sig mot sina herrar och vända sig till kungen för att utverka lindrigare villkor och en mera mänsklig behandling.

VERUM. Det är lockande - vilket framgår av rubriken på denna text - att beträffande skolan i Sjötorpet travestera ett klassiskt uttalande av Ulf Lundell. Första ledet i hans välkända mening lyder: En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Sålunda utgår den lätt vitsiga rubriken på denna berättelse från ett liknande uttryck, nämligen: En obildad lantbruksskola är en lantbruksskola det också – eftersom det väcker en del frågor…

I slutet av 1800-talet hade Johan Andersén - en man med ett ovanligt livsöde - bosatt sig på en tämligen förfallen gård i Sjötorpet i Verums socken. Gårdsbyggnaderna låg vid Bodarpasjöns södra strand. Den genom ekonomiska svårigheter tämligen tilltufsade mannen som kom dit 1875 kallades av ortsbefolkningen ”Danske Gubben”. Han var då 68 år gammal och åtföljdes dels av sin 20 år yngre danskfödda hustru Maria Lovisa, dels av sin då 37-årige son Johan Wathier Casimir Andersén. Makarna Andersén hade bott på en gård i Hästberga sedan 1871, dit de då anlänt från ön Ven.

I april 1877 infördes nedanstående annons i ett par skånska dagstidningar. Andersén hade haft sin första annons om skolan i Kristianstadstidningen Skånska Posten den 3 februari samma år.

 

”Danske Gubben” hade genomgått en säregen karriär som först inspektor på Huseby gods i Småland och därefter ägare av stora jordegendomar samt slutligen helt blottställd i samband med den ”Hamiltonska konkursen”. Hans livsöde har presenterats på denna hemsida den 30 september 2013 under rubriken: ”Danska Gubben” i Verum 1871 - 1886, en ruinerad godsägare med ett brokigt liv"

VERUM. De var skönt att höra en lättnadens suck från landets prästerskap sedan de från Strängnäs stulna riksregalierna återfunnits i en soptunna vid Åkersberga. Men i Verums församling hördes ingen sådan ”lättnadens suck” för tvåhundra år sedan. I kyrkans räkenskaper för år 1818 - skrivna 2019 - kan man i stället läsa följande sorgliga anteckning:
Den kalk och patén, som kyrkan förr ägt och förvarade hos annexåboen i Werum by Pehr Johnsson förlorades jemte större delen af hans egna effekter, vid en nattetid utbruten eldsvåda som lade hela hans gård i aska.

Kyrkans två mest värdefulla gamla dyrgripar förlorades alltså i en gårdsbrand hösten 1818. En ny silverkalk och även en ny paté (oblattallrik) i silver - som ersättning för förlusten - skänktes sedermera till kyrkan 1824 av två bönder från Malseröd och en ny brudkrona skänktes sedermera 1948 av Karin Keller (1889-1965), som var född i Maglaröd och avled i Kalifornien.

Brudsilver tillverkat av Kristianstadsmästaren Olof Diedrich Rooth

Minnessakerna som försvann
Det var under några förfärliga år i början av 1800-talet som Verums kyrka blev av med sina gamla dyrgripar. Då förlorades silverföremål som i hundra år ägts av Verums församling. Hösten 1818 blev kyrkans nattvardskalk och en tillhörande patén (dvs oblattallrik), båda av silver, förstörda då två gårdar på kyrkbacken utplånades natten till den 23 oktober och under det följande decenniet såldes dessutom brudkronan som kyrkan haft sedan 1709.

VERUM. Fortfarande vid mitten på 1900-talet såldes i livsmedelsbutikerna nästan uteslutande omalet kaffe, som på begäran maldes i butikens kvarn. Detta gjordes medan kunden väntade och det var en hederssak för lanthandlaren att veta vilken malning som gällde för olika familjer. Detta faktum vållade mig stort huvudbry när jag som gymnasist vikarierade som expedit i vår butik under sommarloven. I några familjer hade man fortfarande på den tiden kokkaffe, vilket nuförtiden mest förekommer norröver i landet.

Solo-Kaffe rostades och såldes av AB Malmö Kaffekompani som var grundat 1898

Fortfarande då kaffet mot slutet av 1800-talet blivit en folklig nödvändighet ansågs rostade bönor som en lyxvara. Kaffet salufördes på den tiden i form av orostade (d.v.s. vita) kaffebönor. Därefter rostades bönorna i hemmen och förvarades i särskilda täta bleckburkar som skulle bevara aromen.

ICA-handlarna, som då tillhörde Hakon och EOL-bolagen, hade under krigsåren på 1940-talet utvecklat ett eget märke av kaffeersättning som hette ICAfé. När sedan efterfrågan på kaffe i det närmaste exploderade efter kriget övergick alla inköpscentraler som var knutna till ICA till en gemensam kaffesort som hette Luxus. Sedan detta genomförts 1952 försvann de flesta billigare kaffesorterna från marknaden.

VERUM. På en kommunalstämma den 19 november 1871 svarade de då församlade sockenborna enhälligt ”Ja!” på frågan om det skulle vara ändamålsenligt att inom församlingen bilda en bank.

Tidningsnotis från december 1893 om den räddade banken efter det allvarliga bedrägeriet.

Efter några månaders överläggningar beslutades under det följande året att ”Verums sockens sparbank” skulle börja sin verksamhet och den 2 oktober 1872 bokfördes en grundfond uppgående till 975 riksdaler riksmynt.

Den första direktionen bestod av Lars Andersson i Mölleröd, Per Svensson i Brogården, Svante Jönsson i Maglaröd, Ola Persson i Hovgården, Håkan Olsson i Maltseröd och Anders Nilsson i Bolberöd.

Verums egen ”sockensparbank” ägde därefter – trots det dramatiska, men ej fullföljda nedläggningsbeslutet 1893 – fortsatt bestånd som självständig bank ända fram till 1977 då banken tillsammans med många andra sockenbanker bildade Sparbanken Göinge. Denna bank var därefter verksam fram till 1984 och är numera en del av Sparbanken Skåne.

VERUM. (Kortversion av artikel i Gydhingen 2018, nr 2)
Han var den förste i den akademiska världen som var född i Verums socken. Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, blev på 1840-talet betrodd slottsbetjänt hos kammarherren T. W. Ankarcrona på Runsa i Eds socken. Han fick därefter tjänsten som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet. Detta var på sin tid ett mycket respekterat yrke inom universitetsvärlden.

Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria och sonen Sven.

Nils Ljunggren hade tre syskon: Jöns Petter, som var född 1807, då fadern var bosatt i Kristianstad, och de två verumsfödda barnen John (1810) och Maria (1816). Brodern Jöns Petter blev torpare på Ledstorp vid Hanaskog och John blev torpare i Gundrastorp. Maria blev först åbohustru i Färlöv men for till Amerika 1870 med maken Pehr Månsson och 11-årige sonen Sven. De bodde i Swea City i Iowa och var medlemmar av Zion Lutheran Church åren 1876- 1881. Maria dog där den 15 maj 1898. Makarna var det enda par som hade betyget A i kristendomskunskap, vilket framgår av detta klipp ur kyrkboken för Swea City.

VERUM. Natten till julafton 1955 stals mer än 300 värdefulla armbands- och fickur från Bengtssons Uraffär vid Gustaf Adolfs torg i Malmö. Hela stöldgodset togs i beslag av Köpenhamnstullen redan på kvällen dagen därpå, men förövarna lyckades smita. Firmans grundare Peter Bengtsson var född på ”Tillys” i Tågarp.

Urmakaremästare Peter (Per) Bengtsson (1875-1966)

I september 1966 hade Svenska Dagbladet en dödsruna över urmakaremästaren Peter Bengtsson i Malmö med dessa inledande rader: Han var född 1875 i Verum. I yrket började han som 16-åring. I fyra år utbildade han sig hos en urmakare i Vittsjö, kom sedan till Eslöv för att 1909 flytta till Malmö, där han startade egen rörelse, som han 1948 överlämnade till sonen. […] Han har deltagit i ett total utställningar, bl. a. Baltiska utställningen 1914. Till 90-årsdagen var han sysselsatt med att tillverka golvståndur på helt hantverksmässiga grunder, praktverk av noggrannhet.