Historia Verum

VERUM.

.

 Kunderna bosatta i Magnarp är här från vänster: Nils Persson ”Per Ågas Nisse” (1881-1966), Gottfrid Johannesson (1898-1963) och Elsa Johannesson (1898-1979). Vid bensinpumparna t.v och t.h. skymtar syns även handlanden Birger Pettersson (1916-1992). Droskägaren Nils Perssons bil (ägd av denne 1932-1938) var en sjusitsig Volvo årsmodell 1931 med registreringsnummer L 5095. 

Det första bensinmärke som försåg de få bilarna i Verum med drivmedel hette Pratts. Om detta varumärke kan man läsa följande i Wikipedia: Pratts var ett av de första varumärkena för petroleumprodukter i Sverige. Pratts har sitt namn efter Charles Pratt (1830–1891) som grundade ett raffinaderi för paraffin, Astral Oil Works, i New York i USA och var medgrundare till oljebolaget Charles Pratt and Company 1867. Detta företag köptes upp av John D. Rockefellers Standard Oil Corporation. ”Pratts” användes som varumärke av oljebolag i Sverige som var anknutna till, Standard Oil of New Jersey.

VERUM. Konferensdeltagare från Verum möttes på Hanaholm.
Under min tid som anställd inom universitetsväsendet hade jag någon gång i början av 1980-talet förmånen att delta i en nordisk konferens på Hanaholmen vid Helsingfors. Kursgården hade lämnats som gengåva mot att Sverige 1967 hade efterskänkt krigsskulder till Finland. 

Bland konferensdeltagarna fanns universitets- och högskoleanställda från olika lärosäten i Finland och Sverige. Redan andra dagen styrde en person som talade ungefär min göingska dialekt stegen rakt mot mig och utbrast: Ryseled va här ä många som ä komna frau Verumasöjn pau denne konferensen!

Mannen, som hade konstaterat att cirka 8 % av de 25 kursdeltagarna hade rötter från Verum, var lektorn Curt Åberg (1927-1998) från Gävle. Han var son till möbelsnickaren Arthur Åberg och hustrun Judith i Stavshult.

Lektor Curt Åberg för här klubban som preses i ”Akademin för de friska källorna” Bild ur Gert Knutsson: ”Akademin för de friska källorna under 25 år - 1995-2003”. Foto Anders Damberg

Curt var född 1927 och efter avlagd filosofie licentiatexamen i geografi var han extra universitetslektor vid Lunds universitet åren 1961-1964. Han omvittnas som en mycket omtyckt lärare.

Undertecknad besökte i somras Kiviks marknad för femtionde gången i rak följd. Det faktum att vi har fred i Europa och att marknaden sedan mitten av 1940-talet fortfarande kan hållas varje år utan avbrott vill jag högtidlighålla med en trevlig bild från 1945 där min far Birger och hans svärfar Svante figurerar tillsammans med några andra Verumsprofiler.

Temat för denna betraktelse är därför: Sju glada marknadsresenärer från Verum firar den 20 juli 1945 i Kivik att kriget är slut och ”jorden åter snurrar normalt på sin axel”.

På bilden syns från vänster f.d. lantbrukaren Svante Jönsson i Ekeröd (avled i februari 1946), lanthandlaren Birger Pettersson i Brogården, sotare tillfälligt bosatt i Brogården, droskägaren Gösta ”Bil-Gösta” Nilsson i Verum, fiskhandlaren Edvin Fischer i Brogården, lanthandlaren Paul Erik Paulsson i Verum och sotare tillfälligt bosatt i Brogården.

Kiviks marknad hölls under större delen av 1800-talet i mitten av augusti månad. Men från 1866 skulle marknaden enligt normalregeln äga rum den tredje onsdagen i juli och som en konsekvens därav firades "marknadsafton" tredje tisdagen i juli. Denna dag kom att bli en dag avsedd för mera uppsluppet rumlande.

VERUM. I detta reportage följer bilder på gamla präster i det 1962 avvecklade pastoratet Visseltofta-Verum, som ju på den tiden det begav sig från 1952 var en del av Vittsjö kommun, vilken ju sedan upplöstes 1973.

 

Carl Christian Eberstein. Kyrkoherde/prost 1826-1835.

 

 

Verum. Första SM-tecknet för MAI togs av Carl Brodde i femkamp 1909.
Under rubriken ”500 skäl till att vara glad” meddelade Sydsvenskan sommaren 2009 att 1500-meterslöparen Rizak Dirshe tillhörande MAI (Malmö Allmänna Idrottsförening) nyss hade skrivit föreningens SM-historia. Hans seger var en milstolpe i föreningens då 101-åriga historia. Han hade vinnit MAI:s 500:e SM-guld.

 Föreningens allra första SM-tecken  erövrades i mångkamp (femkamp) år  1909 av den då 25-årige Karl  Broddesson. Guldmedaljören var vid  denna tid folkbokförd i Skövde, där han  sedan nyåret 1906 varit vaktmästare på  Hotell Billingen. Efter bara ett års  vaktmästaretjänst hade han börjat som  handelsresande och var sedan maj 1907  bosatt i Köpenhamn. Han fick tillstånd av  länsstyrelsen i oktober 1915 att uppta  efternamnet Brodde, men redan vid  flyttningen till Danmark hade han ändå  använt detta namn.

Carl Brodde på bild i SvD 1945-06-03

 

VERUM. Det finns en rik sägenflora kring namnet Kunigunda och det är en väl förborgad hemlighet hur det kom sig att hushållerskan Hanna Nilsdotter, som bodde i Mejarpstorp några år i början på 1800-talet, gav sin dotter de välklingande namnen Maria Amalia Cunigunda.

Flickan föddes i Landskrona den 27 februari 1802 och det kan knappast betvivlas att barnafadern var kaptenen och riddaren av kungliga svärdsorden Göran Adolph Rutenschöld tillhörande adliga ätten nr 328. (Ätten utgick 1973 av brist på manliga avkomlingar.)

Kunigunda var således en ”utomäktenskaplig adelsjungfru” och hon döptes den 2 mars. Dagen därefter - den 3 mars - firas det katolska helgonet Kunigundas minnesdag. Denna tysk-romerska kejsarinna dog den 3 mars 1033 och blev helgonförklarad år 1200.

Mejarpstorp/Snyrpet idag i Verumstrakten (t.v.) och som Café Verum i Hässleholmstrakten (t.h.)

Kaptenen, hushållerskan och två ”fosterbarn” lämnade snart Landskrona för att bo några år i Finja. De flyttade sedan till Snyrpet i Verums socken 1812 (se attest nederst här) och efter sex år där dog G. A. Rutenschöld. (Hans hushållerska hade 1791 fött honom sonen Carl Friedrich, vilken alltså var Kunigundas bror och i testamentet benämndes som kaptenens ”fosterson”.)

 

VERUM. Jag har för vana att numera, som pensionär, unna mig en burk Carlsbergs ”Elephantöl” som måltidsdryck. Ibland kommer jag då att tänka på att min fars farmor Bengta hade en syster som bodde i Allinge på Bornholm där granitblocken till de stora elefanterna vid Carlsbergsbryggeriernas ingångsport i Köpenhamn blev uthuggna. Porten stod klar 1901 med grova pelare i form av elefanter.

Bengtas syster Nilla föddes i Magnarp 1855 och hon var gift med en ”stenverksförman” som arbetade på Bornholm åren 1884-1905. Nilla Tufvesdotter Liljenberg dog på Bornolm och ligger begravd i Allinge.

.

På bilder av skulpturerna visas sällan att elefanternas sidor bär stora hakkors. Innan nazismen gjorde hakkorset till en omöjlig symbol var det flitigt använt. Det fick ofta symbolisera det nordiska. Hakkorset har även förekommit i olika kulturer runt hela jorden.

Stenhuggeriförmannen hette Karl Nilsson Liljenberg. Han var född 1852 och hade kommit till Verum 1860. Efter åren först i stenhuggerierna på Bornholm, sedan i Söndrum vid Halmstad och slutligen i Göteborg kom han år 1926 tillbaka till Verum där han bodde i en liten torpstuga i Magnarp. Något år före sin död 1935 hade han flyttat in på Verums ålderdomshem.

 

VERUM. Harold Persson i Emmaljunga var medarbetare i tämligen många avisor. Fanns han på plats i Lappland skrev han gärna om någon orienteringstävling och sände reportaget till ortens avisa. Fanns det deltagare från andra orter sände han reportage till denna del av landet. Harold hade presskort från flera av landets tidningar.

Presskort för Harold Persson är utfärdat från Hässleholms Dagblad och undertecknat av Herman Malve.

Herman Malve var född i Malseröd, Verum, därav namnet. Han var född med efternamnet Olsson och hade syskon bland annat i Gundrastorp. Redan 1918 fanns han i tidningsbranschen då han utgav Verums Folkblad. Innehållet i detta åttasidiga blad mottogs med blandade känslor. En så kallad annons från fattigvårdsstyrelsen i Vettlösa som önskade byta ut vetemjöl mot havremjöl! Protesterna var så påfallande att planerade andra nummer inte utkom.

 

VERUM. I slutet av 1880-talet florerade tidningsnotiser om inbrott förövade av snickaren August Nilsson från Verum. Han kallades mestadels ”Stortjufven från Verum” och hans finurliga sätt att med olika mekaniska hjälpmedel ta sig in i husen på landsbygden runt om i hela Skåne beskrevs detaljerat i notiserna.

 

Snickaren, fästningsfången och ”stortjufven från Verum” August Jönsson Gren (1859-1913) Bild t.v. från frigivningen 1895 (Riksarkivet.) Bild t.h notis i tidningen Vestkusten 4 maj 1889.

Mannen var även utrustad med skarpladdad revolver och s.k. blindlykta. (En handlykta för stearinljus, där luckorna kan stängas för att inte avslöja bäraren. Även kallad tjuvlykta.) En del av det mest värdefulla tjuvgodset - som märkligt nog bestod av ”moderniteten” porträttfotografier - påstods han ha avyttrat vid besök i Köpenhamn. Stortjufven med detta digra brottsregister hade vid inflyttningen till socknen uppvisat ett ”lånat” prästbevis.

 

Den avbrutna Liljenqvisten på Bjäret i Verum - minnet av en olyckshändelse för 200 år sedan

För 200 år sedan - den 28 januari 1817 - dog genom en olyckshändelse i Grantorpet i Verum den ende sonen Tufve till ryttaren Pål Liljenqvist och hans hustru Bengta bosatta på Norre torp i Verums socken. Det var en sådan död som med den tidens språkbruk sägs ha inträffat av ”våda”. I dödboken står: omkom af ett sår han fick genom våda af en yngling genom ett borr på Grantorpet. Begravningen torde ha ägt rum några dagar in i februari 1817 och fyra år senare återstod av familjen endast dottern Gunnil.

Notis ur Verums församlings dödbok 1817. Pål Liljenqvists son Tufve var bror till Bjära-Olofs farmor Gunnil.

Familjen hade sedan 1805 bott på Norra torp i Verums kyrkby, dit de flyttat från Sparrarps ryttaretorp med sina två barn. Norre torp är skogshemmanet med namnet Bjäret som numera bebos av dragonen Liljenqvists dottersons sonson Nils Harald Persson, 92 år gammal. Han kallas därför av bygdens folk för ”Bjära-Nisse”. När Gunnil Pålsdotter i februari 1822 gifte sig med smålänningen Jonas Pettersson var hon den enda kvarvarande ”grenen” av de fyra medlemmarna i den Liljenqvistska familjen. Modern och fadern dog bägge 1821, hon i mars och han i oktober. Eftersom dottern sedan de övriga i familjen avlidit bar efternamnet Pålsdotter blev det ingen i hennes släkt som förde namnet Liljenqvist vidare.

 

VERUM. -en berättelse om att resa från Vittsjö till Visseltofta lästes i USA på 1950-talet.

Den svenskamerikanska författarinnan Gerda Risberg (1886-1968) levde och verkade i San Francisco. Hon skrev flitigt i den svenskspråkliga tidningen ”Vestkusten” som utgavs och lästes av Kaliforniensvenskar. På 1950-talet återgav hon en fin reseberättelse skriven av Nils Jönsson i Önnestad. Han hade där skildrat den äldre vägsträckning som förr gick mellan Verum och Vittsjö norr om Vieån. Denna urgamla trafikled kom ur bruk då den nya vägen söder om ån blev byggd i slutet av 1920-talet.

Det gamla vägstråket skymtar här mellan Verums kyrkomur och Trollasten som ligger i slänten mot ån. Stenblocket ska trollen enligt en gammal sägen ha kastat mot kyrkan men det missade målet.

 

 

 

VERUM. Per Johansson Ståhl förvärvade på 1880-talen ett hemman i Brogården. I en historik om missionsrörelsens framväxt i Verums socken får man reda på det tidigare förhöll sig med fromheten där: På denna gård hade fordom varit bränneri och mycket elände bedrivits. Den nye ägaren Per Ståhl anordnade i början av sin tid missionsmöten som samlade stora åhörarskaror. Frälsning var enligt några få religiöst sinnade personer mycket välbehövlig i denna socken. De hävdade att det i Verums socken sedan gammalt rådde grov ogudaktighet. Hembränningen var vanlig och med den följde dryckenskap, slagsmål och annat elände. Per Ståhls efterkommande ville råda bot på sådant leverne. Tre av barnen blev lärare och yrkesvalet fortplantades till ett par av hans barnbarn och även till barnbarns barn.

August Ståhl Clary Ståhl Ebba Ståhl

 

Då Per Ståhl anlände från Höja socken i nordvästra Skåne medföljde hustrun Bengta Jönsdotter, sönerna Otto (Anton) och August samt döttrarna Mathilda, Amanda, Anna Lovisa, Alma och Clary. De tre äldsta barnen Mathilda, Amanda och Otto var födda i Össjö socken. De övriga var födda i grannsocknen Höja socken något närmare staden Ängelholm.

 

VERUM. Carl von Linné kommer inte på julottan i Verums kyrka - men det påstås att han varit där i unga år åtföljd av sin mors kusin Barbara som då var prästfru i pastoratet

Linné saknade förstånd nog att bli präst i Visseltofta och Verum. Arkiatern Carl Linnæus, som gjorde sin berömda skånska resa våren och sommaren 1749, hade djupa släktförbindelser i våra trakter. Hans mormor Marina Jörgensdotter var född i Visseltofta prästgård och enligt en obekräftad uppgift - kanske är det bara en lokal skröna - skall Linné en gång ha besökt Verums kyrka. Detta kan möjligen ha inträffat någon gång före 1730, då hans mors kusin Barbara Opman var prästfru i pastoratet.

Medan han skådade ut över Vieåns vackra dalgång skall han ha fällt yttrandet: Här skulle jag vilja vara präst, om förståndsgåvorna hade räckt till. Det hör då till bilden att Linné av sina lärare vid gymnasiet i Växjö förklarades olämplig att ”bli en lärd man”, men att en av dem - provinsialläkaren Johan Rothman - nyanserade bedömningen med att han i varje fall var olämplig för prästbanan. Så han fick bli läkare i stället, vilket på den tiden betraktades som ett slags hantverkaryrke - nära släkt med barberarens.

 

 

VERUM. För en månad sedan återgav jag några tidningsnotiser från 1913 som förkunnade att en Skånegumma hemmahörande i Verum hade kommit till Stockholm för att hos kungen klaga över att hon inte fått det understöd som hon var berättigad till. På grund av missvisande uppgifter om gummans hemort kunde man tro att det var en s.k. tidningsanka som spreds.

 Notis i den svenskamerikanska tidningen Svea 1913.

Efter närmare undersökning om vem personen egentligen var kan jag meddela att Skånegumman Elna Johansdotter verkligen var 84 år gammal, som angavs i notiserna. Men hon var inte skriven i Verums socken. Hon bodde i en torpstuga intill landsvägen mellan Brogården och Länekärr och kallades i bygden för Tordöns-Elnan. Hon var fortfarande skriven i Farstorps socken och det var understöd därifrån som hon var missnöjd med. (Det hör måhända till bevekelsegrunderna för hennes stockholmresa att bägge sönerna då var i USA.)

Anledningen till boendet där var att hennes syster Nilla Johansdotter, som sedan 1900 var änka efter kyrkoväktaren i Verum, bodde i en torpstuga andra sidan landsvägen. Även om kvinnorna inte var såta vänner ville de trots detta ha ett visst stöd av att bo intill varandra.

Kartan från ca 1930. Systrarna Nilla och Elna bodde på 1:13 ömse sidor om landsvägen mellan Verum och Farstorp.

 

VERUM. Mina föräldrar, som var lanthandlarparet Margit och Birger Pettersson i Brogården/Verum, ville vid mitten av 1950-talet se till att deras barn (jag och min lillebror) blev intresserade av djur och natur. En dag for därför min far upp till dåvarande stationsföreståndaren på Hästberga kraftverk Edvard Nilsson. Denne, som var bror till Norra Skåne-krönikören och bonden ”Ture i Matberga”, var mycket intresserad av getavel och han sålde den dagen en liten bockakilling till min far. Edvard var också flitig uppfödare av islandshästar.

Min bror som vid det laget var i femårsåldern tyckte att killingen var en trevlig lekkamrat. Han döpte den till Pelle.

Dessutom tyckte butikens kunder det var mycket roande att inbjuda geten att smaska på de dåförtiden mycket populära lakritsrullarna. Många minns säkert denna godsak som hade en liten karamellkula i mitten. Många sådana såldes den sommaren i butiken. Kunderna höll tummen och pekfingret mot sockerkulan i mitten medan killingen tuggade i sig lakritsremsan i full fart.

Alla i Verum tyckte om Pelle utom en av de närmaste grannarna som en vacker dag blev av med alla sina morötter i trädgårdslandet. Det hände när vi i familjen en sommardag hade varit iväg och badat i havet vid Mellbystrand. Vi stängde in Pelle i den då vakanta hönsgården, men redan efter en timme hade han rymt genom ett hål i staketet. Så var grannens alla grönsaker borta för den säsongen.

 

Klipp från Svenska Dagbladet fredagen den 18 juli 1913.

Tidningsanka om en järnvägsresande 84-årig gumma från Verum?
Sommaren 1913 cirkulerade i svenska tidningar – och även i de svenskamerikanska bladen Svea och Omaha-posten - en berättelse med rubriken ”Skånegumman ville träffa kungen”. I Svenska Dagbladets utgåva fredagen den 18 juli 1913 kan man under avsnittet ”I marginalen” läsa: På onsdagen anlände hit på järnväg en 84-årig gumma Elna Johansdotter från Verums församling.

Av den fortsatta berättelsen framgår att gumman insisterade på att träffa kungen – som vid det laget var Gustav V. Hon ville ha hans hjälp att få pengar till underhåll som förvägrats henne på något orättvist sätt. Sedan hon fått besked att det inte gick att träffa kungen, vände hon sig till Civildepartementet där hon förgäves satt och väntade resten av dagen. Tidningen avslutar den hjärtskärande skildringen i följande ordalag: ... då ämbetsverket på eftermiddagen stängdes fick man ledsaga den gamla till polisen, som ombestyrde hennes återfärd till Skåne. En del tidningar har på sista raden i artikeln skrivit: Den gamla hade nämligen rätt liten reskassa.

 

VERUM. I gammal tid hade Skåne inga egentliga ”fotsoldater”. I denna tidigare danska provins fanns då endast hästburna krigare. Om man bortser från de värvade artilleristerna var därför alla skånska soldater före 1812 ryttare som tillhörde ett dragon- eller husarregemente.

En dragon förflyttade sig till häst och stred till fots. En husar däremot satt kvar på hästryggen under striden och levde farligt. En av Napoleons generaler lär ha sagt: En husar som inte är död som 30-åring är en odugling. Ibland påstod man skämtsamt att dragonerna ”anföll till fots men flydde till häst”.

När det impopulära beslutet att i Skåne sätta upp två roterade infanteriregementen skulle genomföras efter förlusten av Finland bildades inom Norra skånska regementet ett kompani som fram till sommaren 1816 bar namnet Verums kompani. Detta kompani blev uppsatt på mönstringsstället Röinge den 10 februari 1812. Kompaniet hade 155 nummer (dvs soldater) och det tillhörde regementets första bataljon tillsammans med Rågeröds, Strövelstorps och Filkestads kompanier. Andra bataljonen bestod av Färlövs, Sövde, Tommarps och Löderups kompanier.

 

VERUM. Den danske greven Harald Holck, som tillhörde en gammal förnäm adelsätt, blev 1873 ägare av Skeinge och Björkeberga säterier i Verums socken. Det har sagts att han var den siste manlige personen i sin ätt. Dock finns uppgifter om att en person som hette Rudolf Valdemar Hugo Thuerecht Holck Neess i september 1891 blev far till ett barn som föddes i Maribo i Danmark av ogifta pigan Ingrid Svensdotter från Gubbarp i Verums socken. Barnafadern var son till greve Holcks förvaltare Anton Neess och hustrun Mette. De bodde några år på Björkeberga och därefter under 1890-talet på Måssaröd i Osby socken. Varför Rudolf, som var född 1848, hade tillägnat sig efternamnet Holck tycks vara en väl förborgad hemlighet.

Greven Harald Sophus Holck-Winterfeldt (1848-1919) var gift med baronessan Harriet Charlotte Schaffelitzky de Muckadell (1853-1923). Under tiden som ägare av godsegendomarna i Verum drabbades de danska makarna av tragiska händelser. Två av barnen dog 1881 och dottern Magna, född 1884, blev redan som barn psykiskt sjuk. De fyra flickor som fanns kvar i familjen och nådde vuxen ålder var: Sofie (född 19/5 1875 i Verum), Polly (född 30/8 1882 i Köpenhamn), Olga Fanny (född 1/7 1887 i Verum) och Karen (född 16/7 1889 i Verum).

Baronessan

Fröknarna

Olga och Karen

Fröknarna

Sofie och Polly

Detalj av bild från omkring 1907 (Ur: Thore Brogårdh Den gamla bilden berättar, 1980)

Hustrun och döttrarna blev i slutet av 1800-talet, måhända som en följd att de tragiska händelserna, gripna av missionsläran. När det skulle bildas ett missionssällskap i Verum föreslog kyrkoherden att Lars Persson på Nygård skulle bli ordförande. Denne och prästen kom i en dispyt om den rätta läran, vilket grevinnan åhörde. Eftersom hon var ängslig om sin själs frälsning, men också starkt fästad vid kyrkan och prästen sa hon till Lars att det inte gick an att svara prästen så. Då svarade Nygårds Lars: ”Jo, jag har Guds ord på min sida, så det går an.”

 

VERUM. I december 1924 utgavs den porträttbiografiska boken Skåne-Köpmän. Bakom utgivningen stod ett antal sammanslutningar inom den svenska handeln, främst huvudorganisationerna Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Grossistförbund.

Porträttdelen omfattade omkring 670 sidor med en indelning i de två avdelningarna STÄDERNA och LANDSBYGDEN. Under avsnittet ”Verum” avbildas ägaren av ”engrosfirman” N. A. Håkansson i trävaror samt porträtt av ägare till följande tre firmor i specerier och kolonialvaror: Enock Nilsson, T. G. Olofsson och Wict. S. Pettersson.

N.A Håkansson Enock Nilsson T. G Olofsson Witt. S Pettersson

 

Stationssamhället Bjärnum representerades av ett porträtt. Det var ägaren av Albert Olofssons herrekipering. Även från Vittsjö fanns ett köpmansporträtt. Det var Johan Zaunders vilken drev Wittsjö spannmålsaffär.

 

VERUM. Festplatsen Hagalund, som låg i en skogsdunge söder om vägen mellan Verums nuvarande fotbollsplan och backen vid Linnebjäret mot Stavshult/Mölleröd, togs i bruk sommaren 1916. På den platsen, även kallad Verums Tivoli, dansades det sedan i många år fram till 1940-talet.

Här är ett par bilder från tiden då nöjesetablissemanget var i full blom!

 

 

 

 

 

 De sista åren innan danserna flyttades till Bygdegården drevs Hagalund av tivoliägaren Thulin från Bjärnum. Men sedan 1940-talet äger danskvällarna rum vid festplatsen intill Bygdegården som byggdes omkring 1935. Verums Bygdelag ska ha stort beröm för att denna gamla sommartradition med danskvällar och nöjesattraktioner fortfarande är vid liv.

 

 

På denna detalj av Buhrmans karta syns kyrkan omedelbart väster om de två broarna över Vieån och Sågmöllebäcken. Längs Viån har byarna och gårdarna markerats från Malmsjön vid ”Eekholm” till Skeingesjön vid ”Birkeberga”. Byn Bolberöd skrivs där som Bolbor. Byn nämns tidigast som Bollberrigh (1596), dvs ”gården på backen/höjden”.

På 1600-talet var kartor inget som man kunde släppa ut i offentligheten. De farbara vägarnas sträckning och särskilt var vattendragen kunde passeras till häst var på den tiden viktiga kunskaper för krigsmakten.

 

VERUM. Med anledning av nedanstående evenemang publiceras här utdrag ur en artikel som 2014 trycktes i boken ”Bygden berättar III” utgiven av Visseltofta Hembygdsförening.


 EMIGRANTMINNEN FRÅN VERUM

VERUMS BYGDELAG avser att i samarbete med Mats Pettersson framställa en bok om utvandringen från Verums socken 1850-1925. Det finns en del material redan, men det kan finnas mer runt om i trakten – därför inbjudes till MATERIALINSAMLINGSKVÄLL

Torsdagen 2 juni kl 19 00 i Verums församlingshem.

Efter tillåtelse kommer scanning att ske – ingen behöver lämna ifrån sig något. Det vi efterlyser är emigrantbrev och fotografier från Amerika eller Nordtyskland. Ev frågor till Mats Pettersson tel nr 044-57107 eller per emailadressen: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

VÄLKOMNA!


 I april 1928 kom ett amerikabrev från Mathilda Jacobsdotter, som född i Hovgården, till hennes svägerska Anna Olsson i Ekeröd, Verums socken. Brevet var avsänt från Ortonville i Minnesota.................

VERUM. I en berättelse om hur livet gestaltade sig i slutet av 1800-talet omtalar Ester Olsson en i trakten välkänd vandringsman. Han hette Nils Persson och bodde i en torpstuga i Mejarp. Mannen kallades för Göken, vilket sammanhängde med en av hans försörjningskällor. Hans andra - och hederliga - inkomstkälla var att hämta och lämna kreatur åt bönderna. Hans långa ko-vandringar kunde sträcka sig till platser långt upp i Småland.

En gård i samma by ägdes från början av 1900-talet och fram till omkring 1940 av syskonen Lars och Anna Eleonora Nilsson. De var bägge födda på den närliggande gården Assaretorp. Lars kallades Ko-Lasse eftersom han sysslade med kreaturshandel och systern var hans tämligen tillbakadragna husföreståndarinna.




Nils Persson (Göken) med sin vandringsstav


Lars Nilsson (Ko-Lassen) på ”ljugarebänken” i Verum

 

Ungdomsporträtt av Anna Eleonora Nilsson

VERUM. Torparen och stenhuggaren Per August Brodd som var född i Kvillinge församling i Östergötland blev 1895 på Bornholm gift med änkan Sofia Lovisa Nilsdotter från Verum. Sofia medförde då en son och en dotter från sitt första äktenskap. De sista fem åren av 1800-talet fram till mitten av 1899 var August Brodd verksam som stenhuggare på Bornholm och familjen bodde då i Allinge. Där föddes år 1896 dottern Agnes, sedermera skicklig konstväverska och år 1898 föddes sonen Ragnar, som blev snickare i Bjärnum.



(Bild till vänster) Systrarna Agnes Brodd 20 år och Hanny Brodd 16 år som elever på Vävskolan i Vittsjö ca 1917
(Bild till höger) Sofia Brodd från Lilli Zickermans film 1917

I halländska Söndrum föddes stenhuggaredottern Hanny
Sommaren år 1899 flyttade familjen till Söndrums stenhuggeri i södra Halland. Det var under vistelsen där som den yngsta dottern Hanny Ingeborg föddes. Hela familjen med Sofias två barn från första äktenskapet och de tre gemensamma barnen flyttade i slutet av 1901 därifrån tillbaka till Sofias födelsesocken Verum. De blev då bosatta på Jakobstorp i Magnarp. Äldsta dottern Agnes Brodd hade sin vävateljé där åren 1934-1954. Fadern Per Alfred avled 1933 och modern Sofia dog 1947.

VERUM. I slutet av 1800-talet bodde en piskmakare som hette Sven Olsson och hans kvinna Hanna Nilsdotter på ett torp långt nere i Brogårdens skogsmarker. Skogsskiftet (1:31) gränsar till Potteboda/Djupadal och kallas fortfarande för ”Piskens”. I torpstugan fanns även Hannas stora barnaskara bestående av tio barn, fyra pojkar och sex flickor, som hade olika ”fäder”. Barnen var födda åren 1877 till 1901 och av allt att döma var Sven Olsson far åtminstone till de tre yngsta barnen. De två äldsta, vilka bar efternamnen Månsdotter och Svensdotter, var födda i Höörs socken och de övriga åtta föddes i Verums socken.


Sven Olsson, som var född i Asarum vid Karlshamn 1836, hade gått till sjöss på 1860-talet och blev på nyåret 1863 marinsoldat i Karlskrona med namnet Bolinder. Han gifte sig 1865 i Karlskrona med en 45-årig piga som var född i Åstorpstrakten. Hustrun avled 1886 utan att de fått några gemensamma barn. Men i en notering sägs att hon förut fått två oäkta söner. Ett av barnen, August Bengtsson som var född 1849 i Björnekulla (nuv. Åstorp), bodde då hos modern i Karlskrona.

VERUM.

Hösten 1952 inflyttade en 26-årig kvinnlig folkskollärare till ett dragigt hyresrum i det nuvarande församlingshemmet vid Verums kyrka. Hon blev sedermera på 1990-talet känd som en av de första prästvigda kvinnorna i Sverige att ”komma ut” med sin homosexualitet. Hennes namn var Kerstin Hammarsten och hon hade förut varit lärare i västra Blekinge. Den unga läraren stannade bara två år i Verum och efterträddes av Lars Thylén. Kerstin Hammarstens lärarkolleger de två läsåren 1952/53 och 1953/54 var Ruth Olsson, Carl Nordström och Arvid Andersson.alt

alt








Fr. v. Kerstin Hammarsten, Arvid Andersson och Carl Nordström

Klassfoto från Verums folkskola. Framför fröken Hammarsten
Rast under Verums skolas utfärd till Helsingör våren 1953.
står fr. v. eleverna Lars Paulsson och Robin Gustavsson.

Kerstins far tillhörde en originell släktkrets
Kerstin Hammarsten når sin nittioårsdag under 2016. Hon föddes i Stockholm 1926 som dotter till bergsingenjören Torsten Hammarsten och hustrun Ingeborg, född Hallgren. Eftersom faderns syster konstnären Signe Hammarsten var gift med bildhuggaren Viktor Jansson var deras dotter Tove Jansson en av Kerstins kusiner. Signe Hammarsten-Jansson var anställd vid Finlands Banks sedeltryckeri, men var mest känd som illustratör och skämttecknare. Hon lär ha formgivit drygt 170 finländska frimärken och utformade även sedlar och obligationsbrev.

VERUM. Det har hört till lokalpressens rutiner att på årets första dagar presentera befolkningsstatistik. Detta har på en del håll omintetgjorts av sockensammanslagningar, men Verums församling har ännu lyckats bevara sina gamla gränser. Befolkningen där har sedan juni 2014 ökat från bottennoteringen 433 till nuvarande 453 invånare. Men för femton år sedan var mer än 500 personer skrivna i Verum.

altalt







Wilhelm Wahlquist (kh och prost 1836-1858) angav att folkmängden i Verums socken (mankön/qvinkön) mer än fördubblats mellan 1750 och 1845. Trots att över 300 personer därefter fram till 1880-talet emigrerade hade folkmängden då nått 1.700.

”Freden, vaccinet och potäterna” minskade dödligheten
Om vi gör en tillbakablick 200 år finner vi att det lägsta dokumenterade dödstalet mellan åren 1750 och 1900 för Verum inträffade just åren 1815 och 1816 med bara 7 och 5 dödsfall. År 1815 hade Verums socken ca 750 invånare. (Om den låga siffran - en fjärdedel av normalt - beror på att den alkoholberoende prästen slarvat med noteringarna undandrar sig nu säker bedömning.) Genomsnittet var annars under 1800-talet 24 dödsfall per år. Bortsett från 1815-1816 var det endast åren 1804 och 1824 som dödstalet var lägre än 10.

De högsta dödstalen under 1800-talet inträffade år 1865 samt åren 1830 och 1831 då många dog av nervfeber eller tyfus.

Men även olyckor vållade dödsfall med jämna mellanrum, ibland beroende på drunkningsfaran i Vieån, Helgeån och Skeingesjön.

VERUM. En av de sista dagarna i november nåddes vi av beskedet att lantbrukaren från Tågarp Ernst Tydesjö den 18 november hade avlidit vid en ålder av 92 år. Han hade vid mitten av 1950-talet köpt Aron Anderssons gård i Tågarp (Nr 1:18) och inflyttade dit från Hullingarödstorp i Osby socken. Då Ernst föddes 1923 var föräldrarna bosatta i Stenkeslycke vid Tydingesjön. Ernst Tydesjö och hans sju syskon hade sedan vuxit upp på Nordanå gård i Broby där fadern Oskar Persson var ryktare. Ernst var ogift och åtföljdes vid inflyttningen till Verums socken av sin 70-åriga mor Thilda Amanda.

altalt









Ernst Tydesjö var en idéburen människa. Det var inte vanligt bland självägande bönder i Verum att på den tiden förespråka giftfri odling och ett vegetariskt levnadssätt, det som nu kallas ekologisk produktion och konsumtion. Ernst Tydesjö var en rättrogen råkostare och han berättade gärna om de läror som spreds av Are Waerland ”den moderna svenska vegetariska hälsorörelsens grundare och store banerförare.”

VERUM. Från den legendariska Osby Atlet & Brottarklubb hörde man i min barndom ofta talas om bröderna Albert Blixt (1911-1996) och Hjalmar Blixt (1909-1983). En annan framgångsrik brottare i samma klubb var under 1930 och 1940-talen Per Erik (Pelle) Lindholm (1915-2010). Han började på 1930-talet som welterviktare, men avancerade senare till klassen lätt tungvikt. Pelle Lindholm var först rörläggare hemma i Osby, men blev sedan polisman och var fram till sin död bosatt i Hörby.

Per Erik (Pelle) Lindholm som ung brottare

Brottarens föräldrar Per Adolf Johansson Lindholm och Olga Agneta Olofsdotter var båda komna från Skeinge godsegendom i Verums socken. Såväl farföräldrarna som morföräldrarna hade haft anställning hos greve Harald Holck på Skeinge säteri i Verums socken. Pelle Lindholms farfar Johan August Petersson var smålänning och hade kommit till Skeinge som statdräng 1899 med hustrun och sex barn. Morfadern Olof Andersson hade tjänstgjort som livréklädd kusk hos greven: Han var son till Anders Olsson. Mormodern, tidigare mamsell Neess, kom 1874 från Danmark och hade varit jungfru hos det danska greveparet på Skeinge.

VERUM. Det finns säkert fler än jag som suttit undrande över gamla flygbilder med utgivningsort ”Dals Långed”. Ibland vill man gärna veta vilket år den flygande fotografen passerat våra trakter. Detta är fullt möjligt genom att förlaget hade skyldighet att få bilderna ”frigivna” av Försvarsstaben. På varje bild finns därför dels en siffra, dels en ”årsbokstav”. På denna bild över bebyggelsen längs Vieån står ett R vilket kan tolkas som 1955. Många vykortssamlare vet hur man avläser vilket år flygbilden är tagen. (Se förklaring längst ner!)

Bilden är tagen under ett sommarlov som många i min generation minns. Det var den varmaste sommaren i mannaminne och luften stod stilla och dallrade om dagarna. Några minns den som utställningssommaren H55 uppkallad efter den internationella bostads- och konstindustriutställning som arrangerades i Helsingborg 10 juni–28 augusti 1955.

VERUM. Läkaren Alvar Björverud (1925-2011) var hela sitt liv starkt fäst vid sina barndomstrakter. Han var född och uppvuxen vid Björkeberga i Verums socken helt nära den sägenomspunna ”Borgön” i Skeingesjön. Föräldrarna var handlanden Svante Persson Björverud och hustrun Nilla Henriksson.


Svante Björverud Minnessten över skalden Wivallius på Katarina kyrkogård i Stockholm

 

I Alvars födelsetrakt bodde 400 år före hans födelse en man som i Tyskland skrev sig som Vlfo Chrisophoris Calmarensis Suecos. Denne svenske adelsman hade anlänt till universitetet i Rostock 1597 och var kvar där till hösten 1599. Fadern blev avrättad genom halshuggning i Kalmar den 16 maj 1599.

Denne Vlfo Christophoris Calmarensis var alltså den svenske adelsmannen Ulf Christoffersson Grip, vilken omkring 1625 som gift med Margarete Daa, inflyttade till Björkeberga från Småland i dåvarande Sverige och som på 1630-talet fick se sig grundlurad av äventyraren Lars Wivallius. Vigseln mellan Ulf Grip och Margarete Daa ägde rum i Ystad 1607.

Det var ganska nära att vi på denna alerta hemsida helt glömde bort att uppmärksamma 60-årsminnet av ”Brattsystemets” avveckling den 1 oktober 1955. Det finns säkert en och annan läsare som var tillräckligt gammal 1955 för att ha fått samhällets förtroende att vara tilldelad en viktig bok som såg ut så här:

 

 

Att bli tilldelad denna bok har ibland jämförts med möjligheten att hämta ut ett pass eller att ha rösträtt i allmänna val. Att ha en motbok var för några personer liktydigt med att äga medborgerligt förtroende.

Det hände ju ibland att ransonen inte var fullt tillräcklig för månadens festande och då gällde det att ha någon mera måttlighetsdrickande vän eller bekant som man kunde låna motbok av. Detta var en vedertagen metod och ibland blev det en bitter strid om att vara nära vän med de ”godtemplare” i bygden som var innehavare av en motbok. Jag har själv fått mig berättat om en sådan munhuggning i en känd lanthandel som avslutades med att en av parterna sa: Du får väl för f-n skaffa Dig en egen nykterist, jag vill ha min för mig själv!  Den legendariske Gits Olsson skrev i en krönika i tidningen Se: Den här tiden fanns det också fullt av nykterister som hade både två- och trelitersböcker och lånade ut dem till behövande. Personer med sådana böcker var mycket populära och efterfrågade i sällskapslivet. Det fanns människor som accepterades endast i kraft av sin motbok.

VERUM. Under rubriken ”Belönad arbetare” berättas den 13 januari 1908 i Skånska Morgonbladet om den uthållige arbetaren Jöns Nilsson från Ekholmen i Verums socken. Han hade under sina år som anställd av Troed Troedsson fått vara med om hur det i början av 1900-talet blomstrande municipalsamhället Bjärnum växte fram ur den i början av 1880-talet inrättade bödkareverkstaden i Kulleröd, belägen halvvägs mellan Verums och Norra Åkarps kyrkbyar. Det var där, på bekväm gångväg några vägkurvor från hans hem (ca 900 meter), som den 40-årige småbrukaren började sköta eldningen i Troedssons ångmaskinsdrivna fabriksanläggning.

Troedsson & Nilssons tunnbinderi i Bjärnum före branden 1944.
(Bild ur boken: Från slöjd till Hantverk till möbelfabriker i Göinge) 

Arbetsgivaren Troed Troedsson, vilken var född i Porrarp i Vittsjö, hade - då eldaren Jöns Nilsson vid utgången av 1907 pensionerades efter 23 års tjänst - nått sin egen ”middagshöjd ” sedan han på hösten blivit vald till riksdagsman i den fina Första Kammaren. Ibland kallades de ledamöterna för Sveriges senatorer och kammaren för Senaten.

Troed Troedsson räknades på den tiden i politiskt avseende till det s.k. småfolket. Hans politiska hållning kallades ”moderat vänster” och han var en ”nykterhetssinnad” man. Tiden i riksdagen blev inte lång, ty redan vid nästa val 1911 avsade han sig en förnyad kandidatur.

VERUM. I mars 2015, just när vintern började släppa sitt grepp, plingade det till i min mailbox. Det var ett av de glada meddelande som ofta under vinterhalvåret kom från Tord Jörans skrivarstuga i Linköping. Han skrev då till alla sina vänner och supporters för att rapportera om vårvinterns senaste ”drapa” ur verkstaden. Brevet inleddes med: Hej! Fick ett ryck och totade ihop Malseröds historia, som har ett visst nyhetsvärde. (Försöker undvika saker som jag berättat förut t.ex. i Familjen Grip och Lars Wivallius i nytt ljus.) Av fortsättningen i brevet framgick att han var i full gång med att utarbeta sin bok Glimtar från Osby-traktens historia. Även om huvudinnehållet ägnades åt Osby var Tord Jöran obotligt intresserad av utforska Verums sockens intressanta historia och hans planer var att i sin nya bok ta med socknens fyra herresäten, vilka han med sin kritiskt realistiska historiesyn förklarade ”var obetydligt flottare än bondgårdar”. Hans utkast med rubriken ”Herrgården Malseröd” hade denna inledning: Det har funnits fyra herrgårdar i Verums socken: Björkeberga, Skeinge, Hovgården och Malseröd. Det är en nyhet som nog gläder verumsborna – det är ju mer glans kring en herrgård än en bondgård. Annars skulle inte så många teveserier och filmer utspelas i herrgårdsmiljö.

VERUM. År 1918 blev den då ogifte Martin Svensson från Övra Stavshult i Visseltofta socken ägare till ett hemman i Granetorp, Verums socken.

Martins Folke lägger in en prilla övervakad av en uppstoppad tjädertupp.

Detta hemman som tidigare tillhört medlemmar i den Collinska släkten såldes på auktion 1918. Köpesumman för hemmanet var då 30.000 kronor. Som jämförelse kan nämnas att när samma hemman år 2005 - 87 år senare - såldes av sonen Folke Svenssons dödsbo till Peter Johansson i Lund blev försäljningspriset 5,1 miljoner kronor.



Gården Granetorp nr 1:1A i Verums socken

Martin Svenssons bröder Nils, Per och Teodor var företagsamma personer som alla tre begav sig iväg från hembygden, medan Martin höll sig kvar nära sin ärvda torva först i Övra Stavshult i Visseltofta socken och sedermera på den förvärvade gården i Granetorp, Verums socken.

VERUM. Professorn Lars Peter Hansen från University of Chicago gjorde den 23 augusti 2015 en blixtvisit på några platser i Göinge där hans farmor Syble Toolson-Hansen (1896-1976) hade sina rötter. Släkten hade i USA ändrat sitt efternamn från Tulsson till Toolson.

L. P. Hansen och hustrun Grace Tsiangtog fikapaus i Brogården, Verum

Till Pusahuset och Wanås slott
Resan gick först från Kristianstad till ”Pusahuset”, ett torp i Kvittinge tillhörande Wanås godegendom. Den till mormonkyrkan värvade familjen Tulsson, som bodde där sedan omkring 1813, avreste till mormonstaten Utah i Amerika 1857. Fadern Per Tulsson avled under färden över Atlanten, men hustrun med sonen Lars (som givit sitt förnamn till ekonomipristagaren) och hans sju syskon kom fram till Utah där de blev bosättare i Smithfield i Cache-dalen, där familjen fortfarande är representerad.

VERUM.





 

 

 

 

 

 

 

 

 

Karl E Nilsson som mejerist

På den plats intill ån i Brogården där Vittsjö kommun i början av 1960-talet byggde ett hus med moderna pensionärslägenheter låg på 1950-talet en stor och invändigt ofullbordad villa. I denna villa bodde Karl E Nilsson helt ensam sedan 1926. Han hade 1918 gift sig med affärsidkerskan Karin Olsson, som tragiskt avled i sviterna efter sonen Nils Karl-Lennarts födelse årets därpå. Denne son uppfostrades först av släktingar i Verum tills han nådde skolåldern. Därefter sändes sonen till moderns släktingar i Skurupstrakten. Sonen tog sig senare efternamnet Bridner och han gjorde i vuxen ålder då och då återbesök i sina födelsetrakter. Lennart Bridner var verksam som teknisk chef vid televerket i Helsingborg.

VERUM. För några år sedan blev jag kontaktad av Lynn och Tim Stapleton, vilka är bosatta i staden Hamilton på Nya Zeeland.

De efterlyste sina rötter tillbaka i våra trakter i nordöstra Skåne från svensken Bror Erik Friberg. Denne var född i Kristianstad år 1839 och hade tillsammans med sin tyskfödda hustru Cecilia Böhme emigrerat till Nya Zeeland år 1866.

Friberg var på 1870-talet en emigrationsagent som medverkade till att skandinaviska utvandrare kom till bosättningarna Norsewood och Dannevirke på Nordön. Friberg fick i uppdrag av den Nya Zeeländska regeringen att rekrytera skogsvana skandinaver för att bygga vägar och järnvägar på östra delen av Nordön. Att rekryteringen huvudsakligen kom att omfatta norska utvandrare sammanhängde med att regeringarna främst i Sverige men också i Danmark, under intryck av missförhållanden kring den omfattande fattigemigrationen till Nordtyskland, beslutat om strängare regelsystem för agentverksamheten.

VERUM. Här nedtill återges 1899 års reglemente för fattigvården i Verum som sommarläsning. Att sockenmännen i Verums kommun vid 1800-talets slut i ett beslutsprotokoll hade lovat att visa ”Christlig kärlek” mot sina fattiga invånare var - som vi skall konstatera här - en sanning med modifikationer.


Brutala utvisningsaktioner 1887 och 1897
En barnrik familj, som tillhörde resandefolket och bodde i Rackarestugan intill vägen mot Norreskog, skickades år 1887 till Amerika på socknens bekostnad. Storbonden Edvard Jönsson i Maglaröd reste tillsammans med den Bobergska familjen och deras sju barn till Malmö för att försäkra sig om att de kom iväg. I sockenprotokollet sägs att de på resan till Amerika skall: ... vid afresan från Malmö af medföljande ombudet erhålla kontant 40 kronor samt dessutom behöflig reskostnad till Malmö.



Sixtus på väg in i Birger Petterssons butik på 1950-talet

Den 6 augusti 1885 födde den då 41-åriga ogifta pigan Johanna Bengtsdotter i Stavshult en son som vid dopet den 30 i samma månad fick det ståtliga namnet Sixtus. Detta namn hade i äldre tid burits av fem påvar inom den katolska kyrkan. Den siste av dem var Sixtus V (1585 – 1590). 
Eftersom Johanna var ogift noterades Sixtus visserligen som oäkta, men sågaren och änklingen Per Sonesson på Stavshults sågmölla erkände faderskapet. Denne hade i november året innan kommit från Osby med tre moderlösa barn (Emil 12 år, Svante 7 år och Betty 4 år). Sågaren Per Sonesson avled i Stavshult 1892.

VERUM. Under rubriken ”Verums Folkblad utkom med ett nummer” omtalar Ebbe Persson i denna webbtidning redaktören Herman Andersson,

från 1921 med efternamnet Malwe (Se webbartikel från januari 2009).

Denna extremt periodiska tidning från Verum utgavs 1918 av nykterhetslogen nr 1186 Vårblomman till förmån för folkbiblioteket i socknen. Ebbe skriver: Redaktion och expedition var förlagt till Maltseröd. Inofficiell redaktör var signaturen Malve (MALtseröd VErum). Sedermera även känd under denna signatur i Norra Skåne. Hermans medredaktör och skribent i Folkbladet var ungdomskamraten från samma by Albin Olsson, vilken senare ingick äktenskap med Ester Olofsson och blev lantbrukare i Brogården. Deras dotter Inga-Lisa Andersson avled 92 år gammal i mars 2015.

VERUM. De pinsamma händelserna på 1630-talet då Lars Wivallius i skepnad av Erik Gyllenstierna besökte Björkeberga och slog blå dunster i ögonen på Ulf Grip har skildrats av flera romanförfattare, diktare och filmskapare. Dessutom har befolkningen i socknen lärt sig att sjunga eller deklamera den s.k. Björkebergavisan (vilken återges nedan) utantill.

År 1892 utgav den skånske författaren A. U. Bååth en romantiserad diktcykel om dessa händelser under namnet "Kärlekssagan på Björkeberga" och år 1896 kom författaren Harald Molander med romanen "En lyckoriddare" på samma tema.

Molanders roman blev filmatiserad och hade premiärvisning i mars 1921. Filmen spelades in vid Skandiaateljén i Stocksund och med exteriörer från Svaneholms slott och Borgeby samt trakterna kring Bjärred i Skåne. Filmen har blivit omtalad för att två systrar Garbo medverkade. Som jungfru spelade Greta Garbo i ”En lyckoriddare” sin första roll i en spelfilm. Hennes syster Alva spelade ”Flicka i Taverna”. Alva Garbo avled 21 år gammal 1926 och systern Greta Garbo (1905-1990) nådde världsberömmelse. (Garbo ska pryda den nya svenska 100-kronorssedeln, som kommer tas i bruk i oktober 2016.) I filmen ”En lyckoriddare” spelades rollen som Lars Wivallius av Gösta Ekman d.ä.

VERUM. Vid Titanics förlisning natten mellan den 14 och 15 april 1912 omkom de två unga arbetarpojkarna Olof Svensson och Eberhard Fischer från Verums socken. De två ynglingarna härstammade från arbetarefamiljer som bott och tjänat under Björkeberga och Skeinge säterier i många år. Efter förlisningen var det många som runt om i Sverige bearbetade sin sorg med att författa s.k. Titanicvisor. Så skedde även i Verums socken!

Skeinge säteri i början av 1900-talet

Det finns en lång rimmad dikt om de förolyckade pojkarna. Den har förmedlats runt om i Göingebygden via handskrivna dubbletter/kopior. Dikten är avsedd att sjungas som en skillingtrycksvisa och den har av allt att döma författats av en person med god lokalkännedom från den trakt som fostrat pojkarna. Texten omfattar tjugosex verser och i den tolfte versen introduceras de två pojkarna med: Bland andra som med den båten foro, det var två gossar som från Skeinge voro. I allra sista versen heter det att visan är diktad … Af en kamrat till de gossar två, som fått sin graf uti böljan blå

VERUM. Att få en körbar väg mellan Verum och Osby förbi Hörlinge och Hovgården var en segsliten historia. Det har sagts att på sträckan mellan Hörlinge och Osby fanns in början av 1900-talet mer än ett tjogtal stättor (nu säger man väl grindar). Sådana var trafikförutsättningarna innan den riktiga landsvägsbron uppfördes och vägen öppnades för busstrafik i slutet av 1930-talet.

I samband med att den nya vägen till Osby förbi Maglaröd blev färdigbyggd i slutet av 1930-talet inrättades en busstrafiklinje Osby-Holmö-Nybygden-Maglaröd-Hörlinge-Verum-Mölleröd-Ubbalt-Vittsjö. Tillståndet för 28 passagerare gavs 1936 till Nils Svensson i Osby med tillägget att det … gäller först fr. o. m. den dag vägen i sin helhet upplåtes för omnibustraftik. Denna busslinje kallades naturligtvis Stätta-bussen.

VERUM. Verums egen Silla-Oskar ses här posera omkring 1933 vid sin välkända - inte särskilt strömlinjeformade - autotomobil. Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Från flydda dar” (1979).

Det var inte bara i Vittsjö som det fanns en ”Silla-Oskar” under 1900-talets första hälft. Det fanns ett par år in på 1950-talet en oumbärlig person med samma namn i Verum. År 1913 inflyttade Oskar Edvin Olsson till Stavshult i Verums socken från Norra Mellby och året därpå gifte han sig med 21-åriga Hilma Cecilia Nilsson från Hjärsås.
Oskar Olsson, som var född 1886 på ett litet hemman i Nösdala i Brönnestads socken, var den som vi i Verum kallade Silla-Oskar. Han skötte kringföringshandel med färsk fisk i Verums socken fram till dess att Edvin Fischer sedermera på 1950-talet drev liknande verksamhet. De första åren som Oskar var sillakrämare i socknen fick han sköta affärerna genom att fara omkring till gårdarna med häst och vagn.

 

VERUM. För någon tid sedan spånade jag lite här på Vittsjo/Bjarnum.nu om vilka namn man gav hundarna förr i tiden. Rubriken på denna artikel ska dock inte tolkas som om det nu är våra ök, dvs hästarnas, namn, som ska avhandlas. Nej icke alls så!

Det är öknamn med betydelsen ”namn som används mer eller mindre nedsättande för en person i stället för det egentliga namnet”. För att få med även andra namn som i Verums socken brukats som alternativ till personernas dopnamn har jag i rubriken lagt till ”vedernamn och vardagsnamn”. (SAOB - Svenska akademins ordbok - har trots att första volymen kom 1893, hittills bara hunnit till ordet ”utsudda”. Volymen med ord på Ö, som närmare förklarar begreppet öknamn beräknas inte komma ut förrän 2017.)

Här nedan är vi två personer från Verums socken med välkända öknamn Tyska-Viktor och Täckare-Jössen.

 

Tyska-Viktor, son till Tyska-Johannesen i Stavshult.

Detalj av bild i Thore Brogårdhs bok Gamla foton från gränsbygden (1984).

 

Täckare-Jössen i Verum (Norraskog).

Detalj av bild i boken Verum förr och senare (2006).

VERUM. Katrine Arvidsson, som tillhör den nyss belönade RESURSGRUPPEN, bor i det hus som vi gamla verumiter kallar ”Tillys i Tågarp”. De som för etthundra år sedan bodde där var verkliga mångsysslare. Per Tilly skrevs som torpare och småbrukare, men kunde även tituleras husar, snickare och postförare. Per Tillys hustru Hanna Åkesdotter drev ett utmärkt hembageri och hennes goda bröd var vittberömt. Ester Olsson uppvuxen i Brogården skrev att ungarna i byn sprang: ... till Tillys efter bröd. Det ville vi så gärna för vi fick en fin kaka av Tillys Hanna varje gång. Den var rund, taggig, med socker på och den var ljuvlig. Än kan jag känna precis hur den smakade. Jag tror ingen kaka nu är så god. Jag har nog ätit ungefär likadana, men se - det var inte så ofta då man fick en fin kaka. En kaka fint matbröd kostade då 25 öre, ack om man fick smörgås på sådant bröd.




Per Tilly i Generalmönsterrullan för Skånska Husarregementet

Det blev populärt att döpa soldater efter den kände härföraren Tilly och år 1871 enrollerades den då 22-årige Per Nilsson från Verum som soldat med namnet Per Tilly vid Överstelöjtnantens kompani av Skånska husarregementet. Han tjänade för Algustorps rusthåll i Stoby socken inte långt från Ballingslöv.

VERUM. Det finns risk för missförstånd om jag idag säger till en person som är under 60 år gammal och bor i Möllerödstrakten i Verum: Vi träffas vid fryshuset!

Jag menar då inte alls att vi båda ska resa till Stockholm för att besöka ”Fryshuset” där. Ungdomsnätverket Fryshuset startades i Stockholm hösten 1984 i ett stort och slitet fryslager i Norra Hammarbyhamnen och detta nationella nätverk har mer än 200 medlemsorganisationer som arbetar med barn- och ungdomsfrågor. Nätverket stödjer utvecklingen av barn- och ungdomsverksamheter i Sverige genom olika aktiviteter såsom läger, konferenser och utbildningar.

Nej, vad jag menar är att vi skall mötas vid den lilla fyrkantiga vita byggnad som ligger vid vägkorsningen i Stavshult där vägen från Verum delar sig mot Vittsjö och Bjärnum. Intill denna byggnad finns även en skolbusshållplats (busskur). Fryshusets plats var ”mitt i byn” ty på andra sidan vägen fanns förr även Karl Björks lanthandel.

 

VERUM. I folklivsarkivets bildarkiv ligger bilder av två välkända män från Verums socken, vilka på 1930-talet visar upp sina ägandes pläjlar för den utsände etnologen Kamberg från Lund. Den vetgirige folklivsforskaren fick till exempel besked av Bjära-Olofen att en riktig handval skulle tillverkas av eneträ och att slagvalen helst skulle vara av eketrä. Dessutom var det viktigt att ”hillan” skulle vara gjord av ålaskinn.

 

VERUM. Mjölnardottern Linnéa minns hur hela familjens tillvaro krossades av farsoten

Mjölnaren Oskar Bengtssons dotter Linnéa föddes i Mölleröd på försommaren 1909, just på den dag som har firats som svenska flaggans dag och nu är vår nationaldag. Hon återkom omkring 1930 till sin födelsesocken där hon upplevt så stor sorg julen 1918.
Linnéa ingick 1933 äktenskap med toffelmakaren och sedermera fjärdingsmannen Johan Thörn. Familjen bodde några år i ett nyuppfört hus mittemot den nya skolan i Brogården och byggde sedan en ny villa vackert belägen i en backe intill festplatsen i samma by.

Linnéa Thörn avled för tio år sedan i Vittsjö. Foto: Maria Pettersson 2001

Sina sista år bodde Linnéa i Vittsjö och hon avled 95 år gammal den 27 oktober 2004. Vid jultiden 2001 berättade hon för mig om hur de återstående syskonens framtid kom att gestalta sig efter bägge föräldrarnas och de två brödernas död 1918. Linnéa erinrade då om den stora omtänksamhet som faderns arbetsgivare Per Paulsson och hans familj i Mölleröd visade den hårt drabbade familjen hösten och vintern 1918.

Spanska sjukan fördunklade julen i Verum
Verums socken drabbades 1918, när första världskriget äntligen tagit slut, av ett förfärligt dråpslag under årets sista månad. Några dagar före jul slog farsoten till utan förskoning. Under december månad det året dog 12 sockenbor i epidemin. Söndagen den 20 december gjordes i Verums kyrka tacksägelse samtidigt för sju personer som dött under en och samma vecka.