Gert Svensson

Bergfink (Fringilla montifringilla) är en liten fågel som tillhör familjen finkar.

I Sverige häckar den i Norrlands skogs- och fjälltrakter, i synnerhet i björkskogar. Man räknar med att det finns ett par miljoner fåglar i Norrland. Artens häckningsområde i Sverige sträcker sig ungefär till Dalälven. Den övervintrar i södra Sverige om tillgången på mat är tillräcklig. Där kan den ses vid fågelmatare, men förekommer också i Skånes bokskogar.

Den lever främst av frön och bär och sommartid även på ryggradslösa djur. I sina vinterkvarter är den specialiserad på bokollon.

Snösparv (Plectrophenax nivalis) är en kontrastrikt tecknad svartvit fågel som numera placeras i den lilla familjen sporrsparvar. Den häckar i arktiska områden och ses vintertid i flockar i tempererade nordliga områden. Snösparven har en mycket variabel fjäderdräkt beroende på kön, årstid och ålder.

Den är en trind och långvingad sparv, har svarta ben och en kontrastrik fjäderdräkt i svart, vitt, brunt och grått. I häckningsdräkt har den svart näbb medan den har gul näbb med svart spets i vinterdräkt och som unge.

VITTSJÖ. På min fotorunda i Vittsjö hittade jag dessa vackra vårblommor Vitsippa (Anemone nemorosa) är en flerårig ört. Vitsippan tillhör familjen ranunkelväxter. I Sverige är vitsippa allmän i Götaland och Svealand, men mindre allmän till sällsynt norr om Hälsingland. Längst i norr saknas den helt. Vitsippa har använts i omslag mot reumatiska besvär, ledsmärtor och frossa, ofta med hudirritation som följd. Inom folkmedicinen har vitsippan även använts mot fräknar. Förgiftningar hos människa såväl som hos djur är mycket sällsynta främst på grund av vitsippans beska smak. Vid hudkontakt kan huden börja rodna och blåsor bildas. Att äta vitsippa ger till en början en brännande känsla i mun och svalg.

Gröngöling (Picus viridis) är en fågel inom familjen hackspettar.

Den dagaktiva gröngölingen befinner sig ofta på marken, till skillnad från de flesta andra hackspettar och dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin cirka 10 cm långa hullingförsedda tunga.

I Sverige är den vanlig upp till Värmland och Gästrikland. Den häckar på norra Öland men inte på den södra delen. Arten har observerats i alla Sveriges landskap utom på Gotland.

Gröngölingen föredrar halvöppna landskap med vidsträckt äldre skog, framför allt skogsbryn, skogsdungar på fält, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora träd bevuxna trädgårdar. I större skogsområden förekommer den bara i starkt upplysta områden, på skogsängar och i större gläntor.

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastar.
Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant.

Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Han har en högljudd, melodisk sång.

Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges Nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening , utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel.