Gert Svensson
Röd glada
- Detaljer
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Röd glada (Milvus milvus) är en rovfågel tillhörande familjen hökartade rovfåglar. Gladan är en god glidflygare, den manövrerar med vridningar på stjärten och vingarna i olika vinklar. Gladan trivs i omväxlande, gärna kuperat, landskap med såväl skog som öppen mark och närhet till sjöar. Den bygger gärna sitt bo i skogsbryn. Det relativt lilla boet, som byggs av honan i höga träd, består av pinnar, kvistar och ofta av papper, tygtrasor och annat avfall den hittar. Det händer också ofta att den tar över andra rovfågelbon.
Pungmes
- Detaljer
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Pungmes (Remiz pendulinus) är en liten eurasiatisk fågel som tillhör familjen pungmesar.
Den är cirka 11 centimeter lång. Till utseendet är den ganska lik törnskatehannen. Huvudet är grått med en karakteristisk svart ansiktsmask och spetsig näbb. Ungfåglarna har ingen mask. Ryggen är rostbrun. Könen är ganska lika, men hanen har klarare färger och oftast större ansiktsmask. Lätet är ett utdraget ziyy. Sången är tystlåten och påminner lite om svartmes och hörs ofta från boöppningen.
Ekorre
- Detaljer
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Ekorre (Sciurus vulgaris), även känd som Röd Ekorre Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk). Undersidan är gräddvit.
Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar.
Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun. Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra.
Ladusvala
- Detaljer
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar.
Hanen återvänder till häckningsområdet före honorna och väljer en boplats, som den sedan tillkännager för honor med cirklande flykt och sång. Hanens häckningsframgång är relaterad till längden på stjärtpennorna. Längre stjärtpennor är mer attraktiva för honan. Hanar med längre stjärtfjädrar lever i allmänhet längre och har mer motståndskraft mot sjukdomar. Honorna vinner därmed en indirekt fördel i styrka av denna form av urval, då längre stjärtfjädrar antyder en genetiskt starkare individ som kommer att producera avkomma med högre livskraft.
Mindre strandpipare
- Detaljer
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Mindre strandpipare (Charadrius dubius) är en fågel som tillhör familjen pipare och vipor.
En adult (vuxen) mindre strandpipare blir 15,5-18 centimeter lång, har ett vingspann på 32-35 centimeter och väger 25-55 gram.
Den har brun rygg och vit undersida, kort mörk näbb med rött vid näbbroten och brungula ben. Ögat är svart med tydlig gulorbitalring. Främre delen av huvudet har svartvit teckning. Den har ett svart halsband. Båda könen har samma teckning. Underarten dubius har i adult dräkt tydligt bredare orbitalring och stort rött parti vid näbbroten.
Dess vanligaste läte är ett nedåtkrökt "piu" och den varnar med ett liknande men rivigare "prii". Sången framförs i sångflykt med långsamma vingslag både på dagen och natten och består av rytmiska "pri-pri-pri" och raspigare "krri-a, krri-a, krri-a"
