Gert Svensson

Kabbleka (Caltha palustris), även Kabbeleka, är en växt med gula blommor.

Kabblekan är allmän vid kärr, diken och på sanka stränder där dess saftigt gröna, grova och något klumpiga örtstånd hastigt skjuter upp från de övervintrande skotten och hinner blomma redan i maj.

Blommorna utgörs av fem fria foderblad. Kronblad saknas. Honungsavsöndringen är inte bunden vid hyllebladen eller ståndarna, utan det är pistillerna, som i en liten grop på vardera sidan av fruktämnet har de sockeralstrande körtlarna.

Sädesärla är en liten, slank, svartvit ärla med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är spridd över större delen av landet, dock trivs den inte i Norrlands orörda skogar och myrmarker. I fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, men finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen.

Ett av sädesärlans mest typiska beteenden är dess närmast konstanta vickande på den långa stjärten. Orsaken till detta beteende är dock inte helt klart. Det har föreslagits att beteendet skrämmer upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor.

Ett annat typiskt drag hos sädesärlan är att den är trofast både sina sommar- och vinterkvarter och eftersom den är en så kallad datumflyttare så återvänder den ungefär vid samma tidpunkt år efter år.

Den föredrar barmark för födosök och i urbana miljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på gräsmattor, asfalterade ytor och dylikt, och ses ofta på våren pickande på åkrar under vårbruket.

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastar.
Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant.

Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Han har en högljudd, melodisk sång. Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges Nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel.

Sädesärla är en liten, slank, svartvit ärla med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är spridd över större delen av landet, dock trivs den inte i Norrlands orörda skogar och myrmarker. I fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, men finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen.

Ett av sädesärlans mest typiska beteenden är dess närmast konstanta vickande på den långa stjärten. Orsaken till detta beteende är dock inte helt klart. Det har föreslagits att beteendet skrämmer upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor.

Ett annat typiskt drag hos sädesärlan är att den är trofast både sina sommar- och vinterkvarter och eftersom den är en så kallad datumflyttare så återvänder den ungefär vid samma tidpunkt år efter år.

Den föredrar barmark för födosök och i urbana miljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på gräsmattor, asfalterade ytor och dylikt, och ses ofta på våren pickande på åkrar under vårbruket.

Pärlhyacint (Muscari botryoides) är en växtart i familjen sparrisväxter som blommar på våren med små blå, klockformade blommor i en klase överst på blomstjälken.

I Sverige finns mellan tre och fyra arter förvildade. Pärlhyacintssläktets arter växer från en lök och blir mellan 20 och 60 centimeter höga, beroende på art. Bladen är smala och ungefär 20 centimeter långa. De växer ut från löken. Blommorna sitter tätt tillsammans i axliknande klase längst upp på stjälkarna. Blomfärgen är vanligen blå i olika nyanser, men även gula och vita blommor förekommer.