Oroliga tider rådde bland annat i Göinge under 1600-talet då även Vittsjö drabbades. Krig och oro rådde då Göinge tillhörde det Danska riket. Förhållandena blev inte bättre efter 1658 då Göinge och Skåne kom att tillhöra Konungariket Sverige. Snapphanetiden från 1658 och framåt skall inte beröras i denna artikel utan enbart slaget vid Vittsjö år 1612.

Gustav II Adolf var på härjningståg i Skåne som vedergällning för Danskarnas härjningar i Småland. Efter att ha skövlat och bränt i östra Skåne ner till Vä gav sig kungen och hans här åter mot Sverige (Småland). Natten mellan den 10 och 11 februari 1612 hade kungen och hans här kommit till Vittsjö efter en övernattning i Rommentorp. Hären övernattade i kyrkan den kalla natten medan troligen kungen och hans officerare tillbringade natten i någon av byns tre gårdar. På förmiddagen hade en del av hären gett sig i väg mot gränsen till Småland medan kungen, officerarna och en del av hären gav sig tid att vila några timmar. Från olika håll anföll Danskarna kyrkan och bondgårdarna och hela Svenska hären fick brådskande fly. Själva slaget mellan de båda härarna stod mellan nuvarande dammen Gässlingen och Skansen där upp emot 1 300 soldater från de båda sidorna drabbade samman på vången/ åkern. De flyende Svenskarna gav sig norrut förbi Skansen mot Dragsån där den enda säkra överfarten var möjlig. Vattendjupet på denna plats var inte särdeles högt, omkring en halv meter men tämligen strömt. Längre nerströms mot Vittsjön var djupet betydlighet större och därtill var botten dyig. Kungen flydde alltså över Dragsån där det var som smalast och kanske fanns där då en av de äldsta broarna. Sannolikt var denna bro besatt av danska trupper varför kungen och hans följe red över isen i anslutning till bron. Där brast isen över det strömmande vattnet och kungen samt hans häst hamnade i vattnet. Dåtida källor gör gällande att kungen höll på att drunkna vilket i dagens läge får anses tämligen osannolikt. Desto större risk var de Danska trupperna som sannolikt var ganska nära eller inpå. Sägnen gör gällande att kungen hamnade på en spetsig sten där han räddades. Ännu bär denna sten intill valvbron namnet kungastenen. Ryttaren Tomas Larsson fanns i närheten och lyckades rädda kungen medan hästen blev kvar i vattnet. Danska hären tog häst, sadel och pistoler som troféer. Med en lånad häst tog sig kungen Gustav II Adolf upp till säkerheten i Markaryd. Som tack för insatsen med räddningen erhöll Tomas Larsson hemmanet Ingelsta i Romfartuna socken i Västmanland.

Vintern var tämligen kall och de omkring 300 stupade soldaterna, varav de flesta Svenskar fick nog ligga kvar på fältet tills tjälen försvann. Då grävdes en stor massgrav för de stupade och under 350 år förblev massgravens plats ett frågetecken. Sannolikt var det inte alla stupade som hamnade i massgraven utan de stupade som fanns intill ån eller sjön fick troligen sin viloplats i vattnet. På dagen 300 år efter slaget vid Vittsjö, den 11 februari 1912 restes en minnessten där ”hjältekonungen” hyllades. Minnesstenen hämtades från Bjärnum och transporterade med järnväg och hästskjuts till platsen vid Skansen. Oscar H Andersson som vid denna tid var tolv år berättade med stolthet att han hjälpte till att skjuta på vagnen då skjutsen skulle upp för backen där stenen skulle resas. Även prästen August Nilsson berättade att han fanns med då minnesstenen skulle avtäckas. Dessutom fanns byns alla honoratiores på plats denna händelserika dag. Ända fram på 1950-talet hyllades ”hjältekonungen” då skolelever fick vandra upp till minnesstenen på årsdagen där lärarna med fagra ord hyllade kungens insatser. Efter denna tid öppnades ögonen och kungen kom då att framstå en tyrann, plundrare och mordbrännare. Glorian på ”hjältekonungen” bleknade allt mer. MASSGRAVEN ÅTERFANNS 1959
Minnesstenen för massgraven har följande inskription;
HÄR FRAMFÖR VILA
OKÄNDA SOLDATER FALLNA 1612
MASSGRAVEN FUNNEN
1959
Vid grävning för vatten/avlopp 1959 upptäcktes massgraven endast omkring 100 meter från den resta minnesstenen. Där återfanns resterna av soldaterna, deras klädsel samt en del mynt av varierande valör. En del av mynten hamnade hos sökande Vittsjöbor medan den största samlingen av mynt finns i Kristianstad. I detta sammanhang lades en minnessten framför monumentet till de stupade soldaternas minne.

En kopia från ett av mynten har använts i Vittsjösouveniren, ett litet tennfat med en kopia av myntet, silvermark från 1607. Vid firandet av minnet från de stupade på 375 års dagen efter slaget fanns kungaräddaren Tomas Larssons ättling i elfte ledet, Mats Thomasson och högtidstalade. Vid firandet av 380 års minnet fanns Tomas Larssons ättling i tolfte ledet, Marie Hagberg på plats och högtidstalade. Nästa firande lär bli den 12 februari 2012 då det är 400 år sedan slaget vid Vittsjö. Anmärkningsvärt är att inte vid någon av högtiderna nämndes ”hjältekonungens” namn då kungen var allt annat än hjälte bland Skånes befolkning då han skövlade och brände det som kom i hans väg. Frågan finns att om inte Danska hären hade överfallit i Vittsjö 1612 så hade kanske ”hjältekonungen” även bränt ner Vittsjö som ”tack” för mat och logi? Hurdant hade läget varit i dag om Gustav II Adolf hade omkommit eller tagits till fånga? Hade vi då numera tillhört Danmark? Eller hade vi kanske varit en egen provins?
Monumentet finns kvar liksom minnesstenen som ett minne från slaget 1612 och som hyllning för de stupade soldaterna. Inskriptionen på minnesstenen behöver förbättras men lyder i sin helhet:

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::