Andreas Göransson

Snart vankas det sommar. Alla skolungdomar tar lov - vissa för att återvända till hösten, andra för att klä sig propert med en skärmmössa på skallen.
Sommar innebär för de flesta sol, bad och kanske ett kneg för att generera pengar, då farbror staten inte vill betala för semesteruppehället.

Regnet smattrade ljudligt mot fönstret. Andreas lyfte huvudet från boken och kisade ut.
Ännu en regnig dag. Han suckade för sig själv och lyfte den vita kaffemuggen med texten "Världens bästa storebror" ingraverat i kulörta färger, tog en liten klunk och bläddrade till nästa sida. SMHI hade tidigare på dagen, i en radiorapportering, lovat solsken och blå himmel.
Skitsnack, de håller aldrig vad de lovar. Han muttrade och slog igen boken.

Just nu är Norrbotten som fulast. I april beter sig vädret som en PMS-kärring på steroider - ena stunden tillmötesgående och vacker, för att i nästa sekund - i grovt vredesmål - slå ned en brutalt och stampa sönder genitalierna.
Solen har värmt mig, regnet har blött ned mig och snön har färgat marken vit. Ibland undrar man om man verkligen ska ta på sig sin nya fina vårjacka, eller om det faktiskt inte är smartare att kasta på sig dunjackan.

Som student så krävs det att man behärskar konsten att säga så lite som möjligt med så många ord som möjligt. Vissa kallar det för att "ordbajsa" medan de mer akademiskt lagda använder termen "verbal inkontinens".
Jag och en tjej i min klass håller på att skriva vårt examensarbete. C-uppsatsen (som det så fint heter) är slutprodukten av tre års hårda studier. Vi skriver en uppsats som handlar om Piteå-Tidningens barnsatsning och dess maskot "Pelle Tott".

Jag har nu under två veckors tid skrivit två texter om den norrländska matkulturen. Jag har nämnt och hyllat Piteås nationalrätt och jag har sågat rutten fisk på burk. Dock så sträcker mina kunskaper om Norrbottens kulinariska arv inte mycket längre än så här. Därför tänker jag knyta ihop denna korta resa med en sista och avslutande matkrönika.