Jag har aldrig tidigare jämfört Jan Björklund med en stor grekisk tänkare, och jag kommer nog aldrig göra det igen, men citatet ovan är faktiskt inte skolministerns utan Sokrates. I någon mån hade han förstås rätt. Slipper vi krig, naturkatastrofer och undergång ökar varje generations möjligheter. Man får fler prylar och mer kunskap. Jag har svårt att tänka mig en tid utan internet och mobiltelefoner, min mamma har fortfarande svårt att anpassa sig till manickernas intåg i våra liv.


Men möjligheter är något helt annat än förutsättningar. Och om hur förutsättningarna har förändrats handlar min bok Blåsta! Ur ruinerna av andra världskriget och insikten om vad förbittrade människor kan förmås att göra byggdes ett samhälle med en aktiv politik mot arbetslöshet, för jämlikhet och gemensamma lösningar. Projektet vilade på en konsensus mellan de politiska lägren och över den utvecklade världen. I USA avfärdade republikanske presidenten Ike Eisenhower de som var mot arbetslöshetsförsäkringar och arbetsrätt som "oljemiljonärer från Texas (han sa faktiskt så, redan då) och någon enstaka politiker eller affärsman någon annanstans ifrån. Deras antal är obetydligt och de är korkade."


I Sverige söktes gemensamma lösningar på de problem som var gemensamma. Tidigare generationers svett byggde ett samhälle där Arbetsförmedlingen kunde ge jobb och Bostadsförmedlingen bostäder. Alla skulle ha rätt att skapa sig ett liv där man hade frihet att utvecklas åt sitt eget håll. Varje krusning på den statistiska kartan väckte ramaskri. Så sent som 1990 kallade oppositionsledaren Carl Bildt statsminister Ingvar Carlsson till riksdagen för att svara på varför ungdomsarbetslösheten var så hög som 4 procent. Det kallades då "massarbetslöshet". Några år senare hade ungdomsarbetslösheten stabiliserats på tvåsiffriga tal för att aldrig falla igen.


Under min tid i skolan sparkades var femte lärare. Jag minns hur vi och våra föräldrar protesterade. På ett föräldramöte frågade sig en upprörd pappa om inte det här faktiskt skulle innebära att hans dotter lärde sig mindre och fick sämre förutsättningar i samhället. Några år senare gick hans dotter och jag ur skolan. Våra studieresultat var klart sämre än våra storasyskons. Andelen elever som med ofullständiga betyg femdubblades. Joakim Palmes välfärdsutredning konstaterade: "De första som kommer att ha genomgått hela grundskolan efter reduceringen av lärartätheten är födda under mitten/slutet på 1980-talet, och de kommer att lämna grundskolan under de första åren på 2000-talet. Aktuella studier har visat på ett samband mellan undervisningsresurser och undervisningsresultat, så en negativ effekt av resursminskningen är att förvänta."


Men plötsligt var det som att man hade glömt vad som hänt. Med Sokrates ekande i huvudet fick Björklund debatten att handla om kepsar och mobiltelefoner. Det var inte lärarna som sparkats som var problemet, det var eleverna själva.


Det hela är en del av ett politiskt illusionstrick av stora mått. Samhällsproblem förvandlas till individuella tillkortakommanden. Det finns ingen arbetslöshet. Bara lata arbetslösa. Det finns inga nedrustade skolor. Bara stökiga elever. Så skapas ett ideologiskt klimat där man tror att bara man sparkar hårdare på dem som redan ligger så kommer allt lösa sig. Bara de arbetslösa får det lite hårdare, bara eleverna får mer krav, bara...


Utan att vi märker det förändras samhället i grunden. Sedan 90-talskrisen har fattig-Sverige gjort comeback. En kvarts miljon barn växer upp i fattigdom. Redan innan krisen var 22 procent av de yngsta vuxna är fattiga enligt Socialstyrelsen. Möjligheterna att själv resa sig tas bort. Studenter får inte a-kassa utan hänvisas till socialbidrag, arbetslivserfarenhet räknas inte när man söker till högre studier och man har inte längre rätt att läsa upp ett halvkasst betyg på Komvux. Man säger att alla kan förverkliga sig själva, men egentligen bär samhällsbygget ekon från en helt annan tid: "bliv vid din läst".


Under en högkonjunktur som alla beskrivit som fantastiskt har vi så inte återbyggt det som raserades under 90-talet, det som de allra flesta av oss prioriterar högst: en trygg äldrevård, en bra sjukvård och en skola som ger bra förutsättningar för alla. Istället får vi 1200 spänn i jobbskatteavdrag, men vad kan vi göra med dem för mamma som ligger och får liggsår eller barnen som inte syns i den allt större skolklassen? Det är bara att inse. Vi har blivit blåsta.


двери входные киев
аптеки киев
t-marka.ua
кодирование от алкоголизма
t-marka.ua