Tony Ingesson är forskare i Lund. Mycket av hans arbete och forskning kretsar, rent empiriskt, uteslutande kring militära organisationer. Vi har nöjet att på nytt ta upp samarbetet med Tony. Denna gången handlar det om den under andra världskriget så fruktade Tyska Tigerstridsvagnen.

Den tyska Tigerstridsvagnen torde vara ett av historiens mest välkända stridsfordon. Vad som är mindre välkänt är att under andra världskriget sattes inte mer än totalt fjorton bataljoner upp (samt ett antal mindre ad-hoc enheter). Tio av dessa bataljoner var självständiga enheter, som avsågs vara en resurs på operativ nivå (s.k. Heerestruppen). Detta upplägg innebar att de skickades runt till olika frontavsnitt där deras kompetens efterfrågades, och sedan tillfälligt underställdes lokala chefer tills dess att uppgiften var löst eller de av annan anledning flyttades igen. Av de återstående fyra bataljonerna ingick en som en permanent del av elitdivisionen Grossdeutschland, medan de resterande tre tillhörde Waffen-SS.

Den 26 mars i år sänktes den sydkoreanska korvetten Cheonan av en kraftig explosion. 46 personer ur besättningen dödades i samband med detta. Efter månader av utredningsarbete av en internationell kommitté fick Nordkorea skulden för attacken. Nordkorea förnekar dock all inblandning. Vad, kan man då fråga sig, är poängen med att sänka ett fartyg bara för att sedan förneka det? Förklaringen kan stå att finna i bristande politisk styrning.

De gångna månadernas hätska tongångar mellan Argentina och Storbritannien har varit en påminnelse om att Falklandsöarna fortfarande är en olöst konflikt. Denna seglivade dispyt över en samling näst intill obeboeliga öar med synnerligen ogästvänligt klimat riskerar att blomma upp igen i och med upptäckten av potentiella oljefyndigheter i öarnas farvatten.

Konflikten mellan Argentina och Storbritannien över Falklandsöarna har pågått sedan 1800-talet, men har ofta haft relativt låg prioritet. Under några ödesdigra månader 1982 beslöt sig dock den argentinska militärjuntan för att stärka sina inrikespolitiska kort genom en kuppartad invasion av öarna, fast övertygade om att Storbritannien ställda inför detta fullbordade faktum skulle acceptera att de övergick till argentinsk ägo.

2009 inleddes med stora förväntningar. I efterhand kan vi dock konstatera att föregående år inte bjöd på några omvälvande förändringar. 2010 kan dock tvinga fram en rad ställningstaganden som kan få mer eller mindre dramatiska konsekvenser.

Efter Obamas tillträde till presidentposten i början av förra året steg förväntningarna på förändringar till skyhöga nivåer. Ett stort antal scenarier florerade i pressen och bland folk i gemen, ofta med överväldigande positiva inslag. Bland säkerhetspolitiska analytiker, såsom den amerikanska tankesmedjan Stratfor, präglades dock analysen av mer pragmatiska inslag. Många förutspådde, som det skulle visa sig helt riktigt, att den amerikanske presidenten i första hand måste ta hänsyn till de mångfacetterade strategiska hänsyn som är nödvändiga för att upprätthålla den amerikanska maktpositionen på global skala.

Obama har tveklöst spelat sina kort väl under 2009, men också skjutit på många viktiga beslut. Han har fokuserat på Afghanistan/Pakistan och Irak, där det förstnämnda fortsätter kräva långsiktiga insatser medan det sistnämnda tonas ned och ansvaret i allt högre grad överförs till lokala aktörer. Obamas försök att få större stöd av de europeiska Natomedlemmarna har visat sig vara i stort sett resultatlösa, vilket gett upphov till en del motdrag i form av bland annat det uttryckliga stödet till Turkiet.

En intressant utrikespolitisk nyhet denna vecka är tillkännagivandet att Ryssland kommer att låna ut två miljarder dollar till Venezuela för att på så vis möjliggöra inköp av ryska vapensystem. Rysk vapenexport är i sig inget anmärkningsvärt, flera stora ryska företag har under 90- och 00-talen med stor framgång sålt högteknologisk utrustning. Det som är synnerligen intressant med detta avtal är att Ryssland lånar ut pengarna som behövs för inköpen. Vad det innebär rent konkret är att det inte är pengarna som är motivet.

Förarlösa flygplan, ofta kallade "UAV" (Unmanned Aerial Vehicle) eller "drönare" (efter engelska "drone"), har använts av olika försvarsmakter i flera decennier. Från att ha traditionellt använts för spaning, övervakning och underrättelseinhämtning har de nu blivit väpnade plattformar för precisionsangrepp och rena lönnmord. Detta har gjort dem högintressanta även för underrättelsetjänster. CIA:s användning av dessa nya vapen har intensifierats sedan de bestyckade versionerna började införas 2001.

FRA:s signalspaning fick stor uppmärksamhet i media förra året i samband med debatten kring den s.k. "FRA-lagen". För många var detta första gången de stiftade bekantskap med fenomenet signalspaning och detta kan ha gett upphov till idel felaktiga föreställningar. Det måste hållas i åtanke att signalspaning är en viktig verksamhet för de flesta moderna stater i världen men också något som oftast sköts i skymundan. Sveriges signalspaning har även den skötts i det tysta. De moderna plattformar som används för detta är exempelvis marinens fartyg HMS Orion (som dock snart ska ersättas i denna roll av HMS Carlskrona) och flygvapnets två spaningsflygplan av typ S 102B, baserade på Malmen utanför Linköping. Svenska ubåtar används också för dylika spaningsändamål.

Ingen kan väl ha undgått all den uppmärksamhet som riktats i media mot piratverksamheten utanför Somalias kust. Dessa återkommande angrepp mot en av världens viktigaste sjöfartsleder har kostat oerhörda belopp i lösensummor och ett icke försumligt mänskligt lidande för de som tagits som gisslan eller dödats av piraterna. Trots en stark internationell styrka av örlogsfartyg pågår piratverksamheten fortfarande. Många frågar sig varför. Enligt min mening står en stor del av svaret att finna i de taktiska förutsättningarna.

När Barack Obama tillträdde som USA:s president den 20:e januari i år så var det som en av de mest hyllade presidentkandidaterna någonsin. Förväntningarna på Obama, inrikes såväl som utrikes, är skyhöga. Obama står dock, i egenskap av president och överbefälhavare för världens mäktigaste land, inför ett antal säkerhetspolitiska realiteter som kräver pragmatisk hantering snarare än den närmast messianska fredsiver som förväntas av honom.

I dagarna har USA och Ryssland signalerat att de kan tänka sig fler nedrustningar av sina kärnvapenarsenaler. Många välkomnar detta och ser det som en ett tecken på att en mer fredlig värld är i antågande. Enligt min mening är detta en förhastad slutsats. Kärnvapennedrustningen har sannolikt från såväl ryskt som amerikanskt håll som målsättning att frigöra resurser för krigföring.

Stormakterna USA och Ryssland har kärnvapenarsenaler omfattande tusentals stridsspetsar vardera. Även om varje kärnvapen är ett potentiellt hot mot världens säkerhet så är deras nuvarande status tämligen säker; en kärnvapenfri värld är alltjämt en utopi. Även efter en reduktion av arsenalerna kommer USA och Ryssland att ha tusentals vapen kvar, så nyttan för världsfreden ser jag som tämligen minimal. Nackdelen för världsfreden kan bli desto större.

Jag arbetar på en masteruppsats som tangerar ämnet i artikeln: "Vad händer efter värnplikt",  och vill gärna lämna några kommentarer.
 
Det var intressant läsning. Jag noterade med intresse att även Bo Sigeback menar att vi nu står inför en multipolär värld, då detta är en av huvudteserna i min uppsats. Sigeback skriver initierat från en truppofficers perspektiv, själv försöker jag ta ett helhetsgrepp (även om min bakgrund inom Flygvapnet säkert spelar in till viss del). Exempelvis tycker jag att man bör notera att ryssarna har ökat antalet patrullerande kärnvapenbestyckade ubåtar.

Tony Ingesson, med anhöriga i Vittsjö, är student vid master-programmet i statsvetenskap vid Lunds universitet. Hösten 2008 var han praktikant vid sektionen för politik och handel på Sveriges ambassad i Hanoi. Vi har fått ta del av hans rapport, vilken presenteras i sin helhet i följande PM:
"Jag genomförde min praktik på Sveriges ambassad i Hanoi i Vietnam. Arbetet på en utlandsmyndighet präglas av nödvändigheten att upprätthålla en nära koppling till svensk förvaltning och då i synnerhet Regeringskansliet samtidigt som huvuddelen av uppgifterna är relaterade till de förhållanden som råder i det land myndigheten är placerad. I fallet Vietnam blir de politiska, ekonomiska och organisationskulturella skillnaderna mellan svensk förvaltning och vietnamesisk dito i hög grad påtagliga. Hanteringen av den friktion som oundvikligen uppstår är en utmaning för de utsända handläggare som är stationerade på ambassaden.