Förarlösa flygplan, ofta kallade "UAV" (Unmanned Aerial Vehicle) eller "drönare" (efter engelska "drone"), har använts av olika försvarsmakter i flera decennier. Från att ha traditionellt använts för spaning, övervakning och underrättelseinhämtning har de nu blivit väpnade plattformar för precisionsangrepp och rena lönnmord. Detta har gjort dem högintressanta även för underrättelsetjänster. CIA:s användning av dessa nya vapen har intensifierats sedan de bestyckade versionerna började införas 2001.

FRA:s signalspaning fick stor uppmärksamhet i media förra året i samband med debatten kring den s.k. "FRA-lagen". För många var detta första gången de stiftade bekantskap med fenomenet signalspaning och detta kan ha gett upphov till idel felaktiga föreställningar. Det måste hållas i åtanke att signalspaning är en viktig verksamhet för de flesta moderna stater i världen men också något som oftast sköts i skymundan. Sveriges signalspaning har även den skötts i det tysta. De moderna plattformar som används för detta är exempelvis marinens fartyg HMS Orion (som dock snart ska ersättas i denna roll av HMS Carlskrona) och flygvapnets två spaningsflygplan av typ S 102B, baserade på Malmen utanför Linköping. Svenska ubåtar används också för dylika spaningsändamål.

Ingen kan väl ha undgått all den uppmärksamhet som riktats i media mot piratverksamheten utanför Somalias kust. Dessa återkommande angrepp mot en av världens viktigaste sjöfartsleder har kostat oerhörda belopp i lösensummor och ett icke försumligt mänskligt lidande för de som tagits som gisslan eller dödats av piraterna. Trots en stark internationell styrka av örlogsfartyg pågår piratverksamheten fortfarande. Många frågar sig varför. Enligt min mening står en stor del av svaret att finna i de taktiska förutsättningarna.

När Barack Obama tillträdde som USA:s president den 20:e januari i år så var det som en av de mest hyllade presidentkandidaterna någonsin. Förväntningarna på Obama, inrikes såväl som utrikes, är skyhöga. Obama står dock, i egenskap av president och överbefälhavare för världens mäktigaste land, inför ett antal säkerhetspolitiska realiteter som kräver pragmatisk hantering snarare än den närmast messianska fredsiver som förväntas av honom.

I dagarna har USA och Ryssland signalerat att de kan tänka sig fler nedrustningar av sina kärnvapenarsenaler. Många välkomnar detta och ser det som en ett tecken på att en mer fredlig värld är i antågande. Enligt min mening är detta en förhastad slutsats. Kärnvapennedrustningen har sannolikt från såväl ryskt som amerikanskt håll som målsättning att frigöra resurser för krigföring.

Stormakterna USA och Ryssland har kärnvapenarsenaler omfattande tusentals stridsspetsar vardera. Även om varje kärnvapen är ett potentiellt hot mot världens säkerhet så är deras nuvarande status tämligen säker; en kärnvapenfri värld är alltjämt en utopi. Även efter en reduktion av arsenalerna kommer USA och Ryssland att ha tusentals vapen kvar, så nyttan för världsfreden ser jag som tämligen minimal. Nackdelen för världsfreden kan bli desto större.

Jag arbetar på en masteruppsats som tangerar ämnet i artikeln: "Vad händer efter värnplikt",  och vill gärna lämna några kommentarer.
 
Det var intressant läsning. Jag noterade med intresse att även Bo Sigeback menar att vi nu står inför en multipolär värld, då detta är en av huvudteserna i min uppsats. Sigeback skriver initierat från en truppofficers perspektiv, själv försöker jag ta ett helhetsgrepp (även om min bakgrund inom Flygvapnet säkert spelar in till viss del). Exempelvis tycker jag att man bör notera att ryssarna har ökat antalet patrullerande kärnvapenbestyckade ubåtar.

Tony Ingesson, med anhöriga i Vittsjö, är student vid master-programmet i statsvetenskap vid Lunds universitet. Hösten 2008 var han praktikant vid sektionen för politik och handel på Sveriges ambassad i Hanoi. Vi har fått ta del av hans rapport, vilken presenteras i sin helhet i följande PM:
"Jag genomförde min praktik på Sveriges ambassad i Hanoi i Vietnam. Arbetet på en utlandsmyndighet präglas av nödvändigheten att upprätthålla en nära koppling till svensk förvaltning och då i synnerhet Regeringskansliet samtidigt som huvuddelen av uppgifterna är relaterade till de förhållanden som råder i det land myndigheten är placerad. I fallet Vietnam blir de politiska, ekonomiska och organisationskulturella skillnaderna mellan svensk förvaltning och vietnamesisk dito i hög grad påtagliga. Hanteringen av den friktion som oundvikligen uppstår är en utmaning för de utsända handläggare som är stationerade på ambassaden.