Gert Svensson

Åter beskriver Gert Svensson en av våra vanliga vinterfåglar.

Grönsiska (på latin Spinus spinus) är en fågel i familjen finkar. Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konisk och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. altDen vuxna hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa. Den vuxna honan och juveler saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter, två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini. Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis.

Talgoxe (Parus major på latin) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesfåglar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen en stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar.alt

Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus. Dess taxonomi är komplicerad och omdiskuterad och den delas upp i en mängd underarter, som i sin tur delas in i tre till fyra underartsgrupper. Vissa auktoriteter behandlar tre av dessa grupper som egna arter, exempelvis turkestanmes.

Talgoxen är lätt igenkännlig med svart huvud och hals, framträdande vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida, med viss variation bland de många underarterna. Den äter huvudsakligen insekter på sommaren men en större uppsättning föda på vintern. Liksom alla mesar är den hålhäckars och häckar vanligen i trädhål. Honan lägger omkring 12 ägg och ruvar dem ensam men båda föräldrar tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Bona kan plundras av hackspettar, ekorrar och vesslor och angripas av loppor och adulta fåglar kan jagas av sparvhökar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiska studier

Pilfink är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken har kastanjefärgad hjässa och nacke och en svart fläck på den vita kinden. altKönen är lika i fjäderdräkt och juveler är en blekare version av de vuxna fåglarna. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och har introducerats till flera områden i Asien, till Australien och Amerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.

Bergfinken (Fringilla montifringilla) är en liten fågel som tillhör familjen finkar.
Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från den främst genom sin vita bakrygg. altHannen har, på sommaren på huvudet, bakhalsen och främre delen av ryggen svarta, strupen, bröstet och skulderfjädrarna rostbula färger de övriga undre kroppsdelarna vitaktiga. Honan har huvudet och nacken ovan askgrå, strupen och bröstet rostgula med grå anstrykning. De övriga undre kroppsdelarna är ljusgrå. Både hanen och honan blir ungefär 16 cm långa och väger ungefär 25 gram.

Bofinken är en liten tätting som tillhör familjen finkar, och som är mycket talrik i Europa.
altBofinken är stor som en gråsparv men slankare och med längre stjärt. Den mäter 14–16 cm, har ett vingspann på 25–29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Den har en kort, tjock och konisk näbb, på vilken näsborrarna sitter närmare näbbryggen än käkkanterna. Den vuxna (adulta) hanen skiljer sig från honan på att pannan är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet är gråblått, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan istället är mattare färgad i gråbrunt.