Gert Svensson

Ännu en fågel som stannar kvar i Sverige under vintern. Så sent som i går kväll kunde Kattugglan höras uppe i Västanskogen i Vittsjö.

Kattuggla heter Strix aluco på latin och är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen äkta ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien.alt Dess undersida är blek med mörka strimmor och ovansidan är antingen brun eller grå, där flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla, och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Den är en stannfågel och mycket territoriell och många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.

Denna nattaktiva uggla jagar mestadels gnagare, vanligen genom att hoppa från en gren för att slå sitt byte, vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Dess syn och hörsel är anpassad till dess nattliga jakt. Även dess tysta flykt är en anpassning för dess jaktsätt. Fastän denna uggla ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men dess asymmetriskt placerade öron ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattugglan kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga juveniler. Dess nattliga vanor och spöklika, lätthärmade rop har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Åter beskriver Gert Svensson en av våra vanliga vinterfåglar.

Grönsiska (på latin Spinus spinus) är en fågel i familjen finkar. Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konisk och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. altDen vuxna hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa. Den vuxna honan och juveler saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter, två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini. Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis.

Bergfinken (Fringilla montifringilla) är en liten fågel som tillhör familjen finkar.
Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från den främst genom sin vita bakrygg. altHannen har, på sommaren på huvudet, bakhalsen och främre delen av ryggen svarta, strupen, bröstet och skulderfjädrarna rostbula färger de övriga undre kroppsdelarna vitaktiga. Honan har huvudet och nacken ovan askgrå, strupen och bröstet rostgula med grå anstrykning. De övriga undre kroppsdelarna är ljusgrå. Både hanen och honan blir ungefär 16 cm långa och väger ungefär 25 gram.

Talgoxe (Parus major på latin) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesfåglar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen en stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar.alt

Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus. Dess taxonomi är komplicerad och omdiskuterad och den delas upp i en mängd underarter, som i sin tur delas in i tre till fyra underartsgrupper. Vissa auktoriteter behandlar tre av dessa grupper som egna arter, exempelvis turkestanmes.

Talgoxen är lätt igenkännlig med svart huvud och hals, framträdande vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida, med viss variation bland de många underarterna. Den äter huvudsakligen insekter på sommaren men en större uppsättning föda på vintern. Liksom alla mesar är den hålhäckars och häckar vanligen i trädhål. Honan lägger omkring 12 ägg och ruvar dem ensam men båda föräldrar tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Bona kan plundras av hackspettar, ekorrar och vesslor och angripas av loppor och adulta fåglar kan jagas av sparvhökar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiska studier

Pilfink är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken har kastanjefärgad hjässa och nacke och en svart fläck på den vita kinden. altKönen är lika i fjäderdräkt och juveler är en blekare version av de vuxna fåglarna. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och har introducerats till flera områden i Asien, till Australien och Amerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.