BJÄRNUM. Den tredje möbelfabriken i Bjärnum blev den med ovannämnda firmanamn. De tre bröderna Ernst, Emil och Per Troedson svarade för tillkomsten. Men initiativtagare och ledare för företaget från dess början och tills det överläts till annan innehavare var Ernst.

Hans föräldrar, Troed Persson och dennes hustru, var ägare till Bjärnumsgården och där föddes Ernst Troedson 1879. Han var den femte i syskonskaran, som bestod av åtta pojkar – alla födda på fädernegården.

Sin bana som yrkesman började han med att lära vagnmakeri. Redan innan han fyllt tjugo, hyrde han egen verkstad i Olandersonska fastigheten vid Verumsvägen. Vagnmakeriet övergav han snart för att i stället göra möbler. Men att tillverka dem för hand då maskindrift redan kommit i gång i Bjärnum, var naturligtvis föga tilltalande. Och endast 22-årig – på våren 1901 – började han därför tillsammans med bröderna bygga en fabrik.

Hans bror Emil, hade haft en mindre verkstad i Nilla Mattssons hus, på den plats vid torget där även Gunnar Nilsson konfektionsaffär fanns.

Bevarade handlingar från tiden, då Ernst Troedson drev sin verkstadsrörelse, vittnar om hur annorlunda det var då. Bland annat ser man, att affärskorrespondensen kunde vara mindre konventionell vid sekelskiftet.

Ett kundbrev lyder:
Malmö 22/4 1900
H. H. E. J. Troedson
Var god sänd mig med det första 2 st. skåp lika dana
Med de förra utan stuff och välgjorda samt med hyllor
Uti låda 2, och torrt trä ty det är fint folk som skall
Hafva dem.
Högaktningsfullt
(namnteckning)


Och ur ett annat, längre brev gör vi några utdrag.

Herr Troedson
Tacksamt mottaget 6 st: Peiedestaler varför häri sändes
Kr. 75:00, ni har förut bestämt priset sådant, och kommer
Ej i fråga jag kan ens betala mera. War god jör mig 6 sty:
5 lådia Byrå med stoff ( dock 6 lådor med stofflådan) och
i fasong som den ni sände mig, men de kunna vara litt mindre,
tilexpel 1,10 bred och 26 tum utom fötter och stoff hög, dock
fötter 3 och stoffen 4 tum hög. - - - - för all del skaffa tort träd
så jag ej får olägenhet därigenom jag önskar 2 sty: eller 3 här den
28-de senast 29-de dennes, de andra så fort ni hinner.
Svar fort och alltid bestämt.
- - - - jag skulle önska se ritning å Imperialsäng runda hörn utan
Ordnament som jag sätter själf på, jag har en duglig beldhuggare som
skär, sänd ritning och pris.
Jör nu Byråarna bra och fall dels säkert träd.

Svar väntas
Högaktningsfullt
(namnteckning)
Lackalänga den 19/4 1900


Stuff ( i brevet skrivet stoff ) benämndes ett ibland på chiffonjéer och högre byråar förekommande avslutande parti upptill, ett lådparti med buktande sid- och framstycken.

När planerna på byggande skulle förverkligas, köpte bröderna två större uthuslängor i Mala, vilka revs, och av virket i dem byggdes den nya fabriken.

Malte Olandersson var som 18-åring med vid byggande och ger en intressant bild därav.
På våren 1901, när tjälen gått ur marken, grävdes det för grunden. Sten till grundläggningen fanns på nära håll. Arbetslaget bestod av Ernst Troedson – i den mån han kunde vara borta från sin verkstad – hand bröder och Malte Olandersson.

Sten rullades fram och när grunden var lagd fälldes en del träd, som också fanns i närheten. Dessa skräddes med yxa och blev till syllar och stolpar. Med häst och vagn forslades från Mala virket av de båda rivna längorna, och efter hand som det nådde Bjärnum, växte fabriken upp.

På syllarna restes ett fackverk av stolpar, som på utsidan kläddes med bräder. Invändigt kläddes med papp och därpå fästes ett brädlager – en tämligen enkel väggkonstruktion, men vanlig då i dylika byggnader.

Knappa egna resurser och den nästan obefintliga möjligheten till lån gjorde, att dessa möbelindustrins pionjärer tvingades bygga så billigt och snabbt som möjligt – snabbt, för att få igång tillverkningen innan kreditsvårigheterna stjälpte det hela.

På frågan, hur det skulle gå till att vintertid hålla varmt i en fabrik, byggt på det sättet, svarade Malte Olandersson:
- Ja, det fick förstås bli en senare fråga. Först och främst gällde det att klara byggandet på minsta möjliga tid – så det inte blev stopp, innan företaget kommit igång. Det hörde liksom till, att man på den tiden skulle frysa, då det var kallt. Blev fingrarna för stela tog man en ”åkarebrasa”, så man kunde röra dem igen. Vi fick inte ha de anspråk på välbefinnande, som modern oljeeldning ger i dag.

Fram på sensommaren var fabriken färdigbyggd, och maskinerna kom på plats. Cirkelsåg, rikt- och planhyvel, bandsåg och fräsmaskin var standardutrustningen, och stort mer fanns på den tiden ej att tillgå för en möbelindustri. Det var ej ovanligt, att man försåg cirkelsågen med en enkel anordning för justersågning.

Pannhuset rymde ångpanna och ångmaskin. Maskinist och eldare, då fabriken körde igång blev Malte Olandersson, som mellan stunderna i pannhuset fick arbeta i maskinverkstaden – vilken hade föga likhet med en modern sådan. En sekelskiftets maskinverkstad i en möbelfabrik företedde ett virrvarr av axelledningar och dragremmar.

Från ångmaskinen överfördes kraft till en axelledning, huvudledningen, i regel upphängd i maskinverkstadens tak. Från remskivor på denna ledning löpte remmar ned till transmissioner på golvet, varifrån remmar förde kraft till respektive arbetsmaskiner.

Kunde ej alla arbetsmaskiner betjänas från huvudledningen, fördes kraft från denna till en andra och, om så behövdes, till en tredje takledning. Den mängd av ofta oskyddade remmar, som löpte kors och tvärs i en dåtida maskinverkstad, är en markant kontrast till nutidens, med elmotorn direktkopplas till varje maskin.

I ett avseende var Bjärnums tredje fabrik först. Från början var tillverkningen där ej endast furumöbler utan också polerade och bonade i valnöt och ek. Det var till en början tre kvalificerade snickare, som svarade för denna tillverkning och deras avdelning blev kallad Polerverkstaden.

I de bevarade papperna finns också några intressanta fakturor. En av dessa gäller en leverans från en Hälsingborgsfirma och är daterad juni 1901.

Bland posterna finner man:
15 st. valnötsfaner à 0,80 kr.
” ekfaner à 0,60 ”
” frisfanerà 1.90 ”


Frisfaneret var troligtvis rotfaner av italiensk valnöt och lika exklusivt då som t.ex. pryramidmahogny. Och denna post styrker, att på fabriken också gjordes möbler av högre klass. Priserna ger ett begrepp om skillnaden mellan då och nu – 80 öre! För ett valnöts faner, som säkerligen hade en yta av minst 1,5 kvm. Dåtida faner var i allmänhet av större format än nutidens, med dess knappa tillgång på råvara.

Ur en annan faktura, daterad sept. 1901 och som gäller en leverans från en Malmöfirma, kan anföras:
Sex stycken entums valnötsbräder, med en sammanlagd
yta av 44 kvadratfot, är debiterade med 60 öre pr kvadratfot.
Det blir 7,20 pr kubikfot. Ett pris som säger något om hur
förändringens vind har blåst.


Åren närmast efter sekelskiftet var relativt gynnsamma för det svenska näringslivet – tursamt nog för Bjärnums nystartade möbelfabriker.

Redan andra verksamhetsåret hade ”Brödernas” fabrik mer än 20 anställda. Och året innan första världskriget bröt ut, 1913, hade antalet stigit till 61. Det årets omsättning var 130.000 kronor. Alltså något mer än 2000 kr. pr anställd – enligt dåtida förhållanden en ej ogynnsam siffra.

Emil Troedson, som var arbetsledare vid fabriken, avled 1906. Några år senare lämnade Per företaget för att ägna sig åt annan verksamhet. En yngre broder, Malte, inträdde vid uppnådd mogen ålder som ledare för fabrikens sågverksrörelse. Då han 1919 lämnade den befattningen, för att driva bryggeri i Bjärnum, blev Ernst Troedson ensam av bröderna verksam i företaget. Han fortsatte att driva det till 1933, då han överlät det till det då bildade AB Baltisk Möbelindustri.

Men ett par år senare, 1935, blev Troedson på nytt möbelfabrikör. På Bjärnumsgården, som han ägde, uppförde han en fabrik. Men sedan denna 1959 för andra gången förstörts genom brand, avstod han från vidare industriverksamhet. Därtill bidrog väl också – förutom hög ålder – att hans tid var starkt upptagen av engagemang i kommunal- och partipolitik.

Han var initiativtagare till den avdelning av Bondeförbundet – senare Centerpartiet – som 1926 bildades i Bjärnum. I 31 år, fram till 1958, var han ordförande i denna avdelning. Då han nämnda år lämnade ledningen, valdes han, som ett erkännande för hans mångåriga verksamhet inom partiet, till avdelningens hedersordförande.

Tidigt kom Troedson att delta i arbetet med kommunens angelägenheter och fortsatte att vara starkt engagerad däri under hela sin verksamma tid. Hans klarsyn och framsynthet gjorde, att det ibland tog sin runliga tid, innan samtiden kom till insikt om det berättigade i det han ville se genomfört.

Det var på hans initiativ Bjärnums elektrifiering företogs. Och många av de förslag, vars förverkligande ledde utvecklingen i samhället framåt, var han upphovet till.
Som ordförande i vägnämnden väckte han på sin tid förslaget om den nya vägen Hässleholm – Bjärnum – Vittsjö. Den påbörjades först sedan han länge och energiskt propagerat därför.

Ernst Troedson avled 1964. Han var en handlingens man, alltid i centrum av skeendet, omstridd, stridbar – men allmänt erkänd som en nitisk kämpe för den åsikt han omslöt.

EN PROTOKOLLSBOK BERÄTTAR

Ur en snart 70-årig protokollsbok – förd över styrelsemötena vid ”Brödernas” fabrik – görs här en del utdrag, som visar, hur det var för en möbelfabrik i Bjärnum i seklets början och ett kvartssekel framåt. Protokollen är skrivna av Ernst Troedson, och de ger förutom referat från mötena också en sida av hans personlighet.
Han var endast 24 år, då fabriken på hans initiativ startades. Men då hade han tidigare under några år drivit en mindre möbelverkstad och vagnmakeri. Vad han lärt i hemortens folkskola var hans enda bokbildning dittills. Man förvånas därför över att i de nämnda protokollen inte påträffa ett enda stavfel, trots att stavningen den tiden, med sina fv, hv, dt etc., var långt krångligare än nu. Och formuleringen, enligt dåtida språkbruk, förtjänar också gott betyg.

Enligt första protokollet utsågs till styrelse i bolaget Ernst Troedson , ordförande, Emil G. Troedson, vice ordförande, och till kassör Per Th. Troedson.

Punkt 5 i protokollet omtalar, att ”styrelsen beslöt att bolaget för 2100 kronor skulle öfvertaga de av E. J. Troedson i Emmaljunga inköpta snickerimaskinerna”. Då dessa maskiner lär ha utgjorts av rikt- och planhyvel, cirkelsåg samt ev. någon mer, ger prissumman en intressant upplysning om tidsläget. Sista punkten i protokollet lyder: ”Af tecknade Aktiekapital är 50 %, kronor  Tvåtusen femhundrafemtio (2550), inbetalt”.

Känt är, att startåren bjöd Bjärnums första möbelfabriker svårigheter av många slag, och de ekonomiska var ej de lättaste att övervinna. Av protokollen framgår också, att bröderna Troedsons företag under första åren gång på gång måste uppta lån för att hålla rörelsen i gång.

Den 10 februari 1902 beslöts, att ”af Herr Nils Troedson i Bjärnum mot revers upplåna Ettusen (1000) kronor.”

Den 8 mars samma år beslöts, att ” mot Styrelsens personliga borgen upptaga ett 5 års Amorteringslån i No Åkarps Sparbank å 2000 kronor, dels uppdrogs åt ordförande att ordna en första Förlagsinteckning i bolagets inventarier och lager å 8000 kronor”.

I protokollet den 18 november 1902 läser man: ”Styrelsen beslöt att genom öfertagande av Telefonkontraktet No 4 i Bjärnum tillförsäkra sig egen telefon att uppsättas i ordförandens kontor”.

Natten till annandag jul 1902 drog ett orkanartat oväder fram över södra Sverige. Värst hemsöktes Skåne och Blekinge och under år efteråt talades det om ”julstormens” härjningar. I protokollet för den 13 januari 1902 finner vi den också omnämnd: ” Som en massa skog nedblåst uti julnatten, beslöt Styrelsen uppbygga en såg vid fabriken samt inköpa skog och stockar för att i största möjliga utsträckning frambringa sågadt virke för eget behov samt äfven vid tillfälle åt andra utföra sågning”.

På styrelsemöte den 15 april 1902 beslöts upptagande av ett femårigt amorteringslån å 3000 kronor. Anledningen var, att ”fabriken tillbyggnader och såg fordrade större kapital”.

Att rörelsen gick framåt, syns av att vid samma möte beslöts ”att nuvarande lagerbod skall flyttas norr om fabriken samt tillbyggas med 24 alnar, och skall å södra ändan inredning göras till verkstad för målning”.
Vidare skulle ”fabriksbyggnadens loft inredas för att ge plats åt polersnickare och å tomten skall afhuggas växande träd och buskar”, så att ett spår kunde utläggas till brädupplagsplatsen.

Den 15 januari 1903 godkändes köp av stockar från Farstorp till priset 26 öre pr kbf., och den 18 november beslutades om inköp av 18000 kbf. Från Hemmeströ till samma pris, 26 öre pr kbf.

Den 20 oktober 1904 kostade 1000 styck o rot stående gran- och furuträd 525 kronor. Säljare var Ernst Nilsson i Lehult. Samtidigt köptes av Per Paulsson i Mölleröd ett pari entums furubräder för 5 kronor på 100 tum (gällde antagligen gärder i 6 alnars längd).

Det beslöts den 22 januari 1906 att för 6000 kronor inköpa en Munktells Lokomobil å 42 hästkrafter. Men för att betala den måste 6500 kronor lånas med 10 års amortering.

Att aktiekapitalet skulle vara lägst 14000 och högst 42000 kronor bestämdes den 14 februari 1908.

Två år senare, i april 1913, läser man , ”att ytterligare tillbyggnad av fabriken gjorts under det gångna året, så att maskinverkstaden blivit dubbelt så stor. En ny sammansättningsverkstad har inretts, och omsättningen har ökat betydligt.

Den 31 mars 1914 beslöt styrelsen, att elektrisk belysning skulle införas i fabriken, och att en stallbyggnad och ytterligare ett magasin för träupplag skulle uppföras.

Protokollet från den 5 augusti 1914 röjer, vilken dyster stämning utbrottet av första världskriget utlöste – punkt 2 börjar: ”På grund af de stora svårigheter, som uppstått med anledning af krigsutbrottet, och då minskad efterfrågan är att emotse - - -”. I fortsättningen bestämdes, att fabriksledningen skulle söka bereda de anställda arbete, låta dem utföra sådant som kunde vara till framtida gagn för fabriken, och om läget blev ändå sämre, skulle ledningen i det längsta försöka bereda de gifta arbetarna sysselsättning.

Panikstämningen vid krigsutbrottet, föranledd av hotet att våra handelsförbindelser skulle bli avskurna, gav dock rätt snart vika för en lugnare bedömning av läget. Visserligen drabbades en del industrier hårt av brist på råvaror, då däremot en annan del mindre påverkades, och redan under första halvåret 1915 var större delen av möbelindustrin i gång i nästa samma omfattning som före kriget.

Smörjolja var en av de förnödenheter, som kriget vållade brist på, och den 18 augusti 1918 beslöt styrelsen, dels att införa elektrisk drift i fabriken och dels att utbyta glidlagren mot kullager ”för att spara ved och olja”.

Under senare delen av kriget florerade en allt livligare affärsverksamhet, som gjorde att marknaden för kontorsmöbler blev synnerligen god, och den 16 november 1918 beslöt styrelsen, att fabriken skulle uppta tillverkning av kontorsmöbler – en försöksverksamhet hade gjorts tidigare.

Kriget följdes av en svår depression, inte minst kännbar för möbelindustrin, och den 22 oktober 1921 läser man: ”På grund av de ytterst svåra tiderna har syrelsen ingående öfverlagt om bolagets ställning och om bästa sättet för dess verksamhet”, och i fortsättningen heter det, ” att bankerna endast med möda förmåtts lemna anstånd med ränta och amorteringar” Företaget var vid tillfället i behov av ett lån på 5000 kronor.

Den 6 april 1922 skrevs i protokollsboken; ”Det förflutna och gångna delen av innefvarande år har förorsakat styrelsen och bolaget oerhörda svårigheter.

Bolagets tillgångar, som äro fastlåsta i fabrik, lager och fordringar, har vari utsatta för oerhörda värdeförminskningar. Köpare av bolagets tillverkningar, där sådana kunnat uppletas, har varit mindre solida, och de som solidast ansedda har oväntat blifvit insolventa. Konkurrerande fabriker har för penningbehofvets skull i marknaden utsänt sina produkter till ruinerade priser, ja, köparen har kort sagt själv fått välja det pris han velat betala. Till några tillverkningspriser har ingen hänsyn tagits, endast affär har kunnat göras.

Vid konkursrealisation och dyligt har möbler till hvad pris som helst kastats ut bland en köpstrejkande allmänhet.

Det torde stå envar klart, vilka svårigheter bolaget har haft och har för att kunna sälja hvad som tillverkats och därför kunna erhålla betalt. Att uppdrifva penningar för att hålla driften igång har varit snart sagt omöjligt. Förtroendet till allt hvad industri som finns i landet har rubbats. Hur styrelsen än har arbetat på kapitals anskaffande, har den möts med misstroende och de pengar som kunnat anskaffas hafva dragit 7, 8 à 9 % ränta.

Styrelsen har äfven öfverlagt att nedlägga rörelsen och träda i likvidation, men att med fördel i tider som nu kunna göra detta har visat sig omöjligt. Därför måste fabriken fortfarande drifvas i väntan på bättre tider och styrelsen gör allt för att nedbringa omkostnaderna sam finna nya uppslag.

Men som styrelsen är öfvertygad om att bolaget ej är ensamt i förut skildrade situation, hoppas den, att driften som varit lönande förr än en gång skall kunna så blifva”.

Den på slutet i det här citerade avsnittet uttalade förhoppningen blev så småningom infriad. 1923 var den svåra depressionen överstånden och näringslivet började åter komma i normala banor.

Sista protokollet i boken, i vilken det först skrevs 1901, är daterat den 3 april 1927, och av det Ernst Troedson då skriver finner man, att driften sedan flera år åter blivit lönsam – vilket var hans förhoppning, då han skildrade 1922 års depression.

Att nedgången efter storstrejken 1909, krigsutbrottet 1914 och de svåra åren 1920 – 1923 – som tvingade många industrier att upphöra – ej knäckte någon av Bjärnums äldsta möbelfabriker, vittnar förmånligt om deras ägares ledarförmåga.