BJÄRNUM. Troed Troedsson, som grundade företaget 1884, föddes i Porrarp, Vittsjö socken, 1858. För att ge rättvisa åt hans personlighet, bör ett omnämnande om honom börja med hans tidigaste ynglingaår. Som äldste sonen i ett jordbrukarhem fick han som mycket ung börja delta i gårdens skötsel. Egendomen var en av socknens skogrikaste, men hade dålig och svårskött jord, var hårt skuldsatt och skulderna ökade.

Troed Troedsson

 Johannes Nilsson

 

Den unge Troed funderade över hur han skulle kunna förbättra ekonomin. Hans mening, att skogen kunde vara medlet därtill, var nog riktig – men många problem måste lösas innan önskat resultat kunde nås. Enda tekniska utrustningen, som stod till buds, var ett vattenfall och en enbladig ramsåg. Det var en tidsödande sågning att endast utvinna en bräda var gång stocken passerade sågramen. Omkring 1000 kbf blev resultatet av en vintersäsong med sågning dygnet runt. Men dåtida försäljningsmetod var ett ännu tråkigare kapitel, tyckte Troed.

På primitivt gjorda trävagnar, på vilka till och med hjulaxlarna var av trä, lastades 25 höst 30 kbf bräder, och vanligen med oxar som dragare gick färden ner till slättbygden, där för det mesta både virke och vagn såldes – den var ju sådan att den knappast skulle hållit för någon mer transport. Ofta avyttrades även oxarna.

Ett sådant försäljningssystem kunde naturligtvis ej ge det resultat som Troed önskade. Sedan några år tillbaka var Hässleholm järnvägsstation. En vårdag 1874, då vintersågningen var undangjord, gick han den 2,5 mil långa vägen från Porrarp till Hässleholm. Tog därifrån tåget till Eslöv och sedan han styrkt sig av innehållet i medförd matsäck, gällde det att uppsöka någon, som var villig att köpa en järnvägsvagnslast bräder – det var en sådan leverans han tänkt sig, i stället för det som rymdes på en oxvagn. Vid sin förfrågan blev han hänvisad till en trävaruhandlare Gustavson. Ynglingen möttes av denne till en början med både förvåning och misstro. Men under samtalets gång blev han alltmer övertygad om att han kunde lita på den unge försäljarens ord.

Virkeshandlaren bestämde sig för en vagnslast bräder – och därmed hade sextonåringen inlett en affärsförbindelse, som till båda parters gagn bestod så länge Troedsson & Nilsson bedrev sågverksrörelse.

Också på annat vis får vi en bild av denne särpräglade yngling. De lediga stunderna under nattliga timmar i sågen, använde han till att idka självstudier. Lagboken var studieobjektet. Och den kunskap han därigenom tillägnade sig lände till, att han blev i sin bygd allmänt anlitat för uppsättande av bouppteckningar, affärshandlingar mm. Som mycket ung blev han nyvald i styrelsen för Vittsjö sparbank och hade ej varit myndig någon längre tid då han blev styrelsens ordförande.

När han 1882 (24 år-årig) lämnade fädernegården i Porrarp, var den, främst tack vare hans framsynta och målmedvetna insats, i god kultur och skuldfri. För sitt mödernearv, 4000 kronor, köpte han det året en egendom i Kulleröd. Samma år ingick han äktenskap med äldsta dotter till Nils Nilsson i Dalsjö.

Fastän duktig jordbrukare, var enbart sådan verksamhet ej nog för hans handlingsvilja. På de små jordbruken i Norra Åkarp, Verum och socknarna däromkring bedrevs enklare möbelsnickeri som hemindustri. Därtill åtgick ju virke, och då Troedsson från sin tid i Porrarp hade erfarenhet av både sågning och försäljning därav, började han fundera över igångsättande av sågverks rörelse på allvar.
För 700 kronor inköpte han ett gammalt sågverk – lokomobil och träramssåg med enkelt kantverk. Det fanns på en plats norr om sjön Bolmen och i priset ingick transport av verket till Kulleröd. Den färden blev en uppmärksammad tilldragelse. Den företogs med oxar som dragare och tog en tid av tre veckor. Frånräknat Vittsjö stormarknad hade aldrig så mycket folk skådats på vägen Vittsjö – Kulleröd – men så hade ej heller tidigare en lokomobil varit synlig i de trakterna.

År 1888 blev svågern, Johannes Nilsson, delägare i sågverksrörelsen och därmed var firman Troedsson & Nilsson bildad. Företaget utvidgades till att också omfatta spannmålshandel, men denna verksamhet slog mindre väl ut. Den avvecklades och i stället startades tunnbinderi, som kom att gälla tillverkning av snus- och såpfjärdingar. Träslaget i dessa var bok och därav fanns ett rikligt bestånd på egendomen i Kulleröd.

På det av danske greven Hoolk ägda Skeinge gods bedrevs en liknande industri, och därifrån kom till det nya tunnbinderiet 20-årige Anders Lindström som verkmästare. En befattning som han kom att inneha i 60 år, varefter han efterträddes av sin son Arnold.

I början drevs hård konkurrens mellan Skeinge Säteri och Troedsson & Nilsson. Den slutade med en vänskaplig överenskommelse, att all försäljning skulle handhas av den senare firman och ingångna order fördelas av dessa mellan tillverkarna. Det var ju ett märkligt förtroende som visades Troedsson – vilken under hela sin tid i firman var dess egentliga ledare. Det blev för honom en hederssak av största betydelse att detta förtroende ej rubbades. Att så ej skedde bevisas av att när greve Hoolk beslöt avyttra sin egendom erbjöds Troedsson förmånsrätt att inköpa hela Skeinge Säteri, omkring 2000 tunnland, till ett pris av 140,000 kronor – ett erbjudande som Troedsson tacksamt avböjde. Hela 1880-talet var ett knapphetens decennium och att uppbringa kapital för investering hörde då till det hart när omöjliga.

Det blev för Truedssons del en flerårig kamp för att hålla företaget i gång. Det tedde sig utsiktslöst att få borgen ens till nödvändiga lån för driften. När det till slut, inför ökande svårigheter, förföll omöjligt att fortsätta rörelsen, övervägde han att med familjen emigrera till Amerika.

Att en man som Troed Troedsson kände sig tvingad att överväga en sådan utväg, kan ses som en talande tidsbild från 10-årsperioden 1880 – 1890. En tid då 40,000 svenskar sökte sig bort från svält och arbetslöshet, i förhoppning att i ”Nya Världen” gå en människovärdigare tillvaro tillmötes.

Nåväl – han var ju van att till det yttersta försöka betvinga svårigheterna. Han ville också nu göra ett sista försök för att slippa utvandra. Kanske, om han lyckades uppbringa respengar därtill, skulle han vid en rundresa till sina kunder kunna förmå dessa att – trots de svåra tiderna – beställa så mycket att han kunde hålla rörelsen gående. Men överallt inom vänkretsen möttes han av kalla handen, ingen vågade satsa något – ända tills han klappade på sista dörren, och dit hade han gått endast med största tvekan. Där lyckades han låna vad han behövde för resan. Den företogs och gav oväntat gott resultat. Han vände hem med order för 16,000 kronor, nog för att fortsätta driften.

Ett närmare omnämnande av den händelse, som blev en vändpunkt till det bättre för Troedsson, kan vara värt att göra – det var en händelse, som har ett tidstypiskt drag över sig.

I Stockholm uppsökte Troedsson en ej obetydlig affärs- och industriman vid namn Montén, med vilken Troedsson tidigare haft endast ringa affärsförbindelse. De båda männen hade således obetydlig kännedom om varandra. För honom klargjorde Troedsson sin belägenhet, lät honom förstå, att fortsatt drift av Troedssons företag nu berodde av, om han på sin resa lyckades erhålla tillräckligt med beställningar – men även om han lyckades därmed, så behövde han ju också kapital för driften fram till dess leverans kunde ske.

Han fick vid tillfället av Montén en långt större beställning än han vågat föreställa sig men dessutom i förskott flera tusen kronor.

Djupt tacksam för detta generösa bemötande, sa Troedsson: – Jag är naturligtvis uppriktigt tacksam men kan ej undgå att känna förvåning över att Herr Montén visar mig ett så stort förtroende.
Montén gjorde då det rättframma uttalandet: – Jag har under min verksamhet kommit i beröring med mycket folk, personer av olika läggning. Jag tror att jag därvid fått en viss människokännedom – och det är denna min erfarenhet, jag nu vägledes av.

Den välvillige affärsmannen fick ej anledning att ångra det förtroende, han den gången visade Troed Troedsson.

Då man får kännedom om de arbetsförhållande som rådde på 1880-talet, tycker man att vardagens besvärligheter kunde varit nog utan att till dem också lagts ekonomiska. Från Kulleröd var närmaste järnvägsstation Hässleholm. När ett parti fjärdingar skulle sändas på järnväg Fick Troedsson gå den något över 2,5 mil långa vägen till Hässleholm för att beställa vagn. Lastningen måste ske på utsatt dag. 800 fjärdingar kunde lastas i en vagn. Landsvägstransporten krävde 8 hästskjutsar. På varje häst vagn, försedd med höhäck, lastades 100 fjärdingar och så gick 2,5-milafärden på backig och krokig grusväg till Hässleholm. Och den vägen fick Troedsson gå en kanske två gånger varje vecka för bankärenden.

År 1891 köpte firman Lilla Mölleröds kronohemman om 500 tunnland och 1892 flyttades fabriken till Bjärnum.

Tunnbinderi i Troedsson & Nilsson gamla fabrik som brann ner 1944.
Från vänster: Uno Lindström, K Cederfelt, A. J Lindström, namnet okänt, Helge Troedsson, Erik Larsson och Arnold Lindström

Förutom tunnbinderiet – som i fortsättningen inriktades på smörfjärdingar – fortsatte sågverksrörelsen och därifrån försågs Bjärnums framväxande möbelfabriker med virke. Kompanjonen, Johannes Nilsson, lämnade företaget för att tillträda en plats som förvaltare vid en trävarufirma i göteborgstrakten.

Ruben Troedsson

Ruben Troedsson, Troed Troedssons äldste son, intog vid uppnådd myndighetsålder 1905 den avgångne kompanjonens plats som delägare i firman och blev, sedan fadern drabbats av sjukdom, från och med 1920 företagets ledare. Troed Troedsson avled 1922. De kunskaper, som han genom ihärdiga självstudier förvärvat i ungdomsåren och det förtroende han vann genom sin redbarhet, gjorde att han begåvades med ett flertal allmänna uppdrag, bland annat var han landstingsman, riksdagsman, R.V.O. mm. Under ett mångårigt äktenskap uppfostrade han och hans maka tolv barn, som alla växte upp till dugliga samhällsmedlemmar.

Sedan Ruben Troedsson blivit innehavare av förtaget, har det genomgått en del förändringar. I tunnbinderiet, som hela tiden varit rörelsens kärna, görs fortfarande smörfjärdingar. Men sågverksrörelsen lades ner 1926. Isoleringsplattor för byggnadsändamål har i stället blivit en omfattande tillverkning.

I augusti 1944 förstördes hela fabriksanläggningen genom brand. Under det halvsekel, som gått sedan uppförandet, hade samhällets bebyggelse trängt så nära den brunna fabriken, att den utvidgning som var önskvärd vid ett återuppbyggande ej kunde görs. Strax väster om järnvägen fanns ett lämpligt område och dit förlades den nya fabriken.

Sedan 1951 har företaget också en anläggning i Mala där huvudsakligen impregnerade kabelskydd tillverkas. 80,000 sådana kan en veckoproduktion nå upp till.

Ruben Troedsson fick som mycket ung vara med om en märklig upplevelse. Han drabbades då svårt av ledgångsreumatism. Han sökte flera läkare, men det onda tilltog. Värst drabbade var händer och armar, tidvis var han helt oförmögen till något slag av arbete och när ingen bot tycktes möjlig tedde sig ju framtiden dyster för honom.

Vid ett tillfälle, då han var på besök hos två systrar, som studerade i Lund, hade de samtidigt besök av en väninna till dem. Hon omtalade, att det i Lund fanns en gammal dam som var känd för att kunna bota svår värk. Den som är hårt prövad av sjukdom försitter ju inte att pröva något, som kan visa en väg till bättring. Den unge Ruben uppsökte, så fort han kunde, den omtalade damen. Men där möttes han av den nedslående upplysningen, att hon var sängliggande och dessutom hade hon av åldersskäl upphört med sin ”praktik”.
Men Ruben framhärdade och bad få klargjort för den gamla, hur hopplös han på grund av sjukdomen kände sin belägenhet. Och hon lät sig bevekas, han fick företräde och efter att ha blivit utfrågad fick han ett recept. Det upptog ingredienserna till en medicin, av vilken han under tre månade dagligen skulle inta en bestämd dos. Han gjorde som gumman sagt. Efter tre månader var han bättre men ej helt fri från sjukdomen. Men efter ytterligare tre månaders medicinering hade han till sin stora glädje återfått hälsan.

Att han, så hårt drabbad som han varit, nu åter kände sig frisk ansåg han själv vara ett under. Och när man ser honom nu, 84-årig, vid full vigör klara den krävande uppgiften att ensam handha ledningen av sitt företag, är man böjd att instämma i att det var en undermedicin, som den kloka gumman i Lund ordinerade.

Trots att hon i många år både i Lund och trakten däromkring behandlade svåra fall av värk blev hon aldrig åtalad ”för olovligt utövande av läkaryrket” vilket annars hände ”kvackare”. De talrika fall, där hennes ordination bevisligen haft framgång, var väl orsaken till att hon oantastad fick fortsätta. Till och med från läkarehåll, sades det, gavs erkännande att hon lyckats i fall där den legitimerade sakkunskapen kommit till korta – Ruben Troedsson blev ju ett sådant fall.

Ruben Troedsson avled 1969.

Källa: Från Slöjd och Hantverk till möbelfabriker i Göinge. Avskriven av Liselotte Svensson 2017-10-17.