BJÄRNUM. Den stora skillnaden mellan den bördiga slättbygden och vår bygds magra jordmån, har väl bidragit till att uttrycket ”det karga Göinge” förr ofta kom till synes.

Den slående motsättningen mellan syd och nord i Skåne gav tyngd åt uttrycket. När Göingarna på sin tid for till sydskåne med slöjdalster eller virkeslass, vars dragare ej var av det präktiga slag som den rika slättbons, hände det nog att de välbeställda bönderna där nere ömkade dem, som tog sin bärgning ur de små åkerlapparna däruppe i skogsbygden.

Men det var då! Omdömet är inte giltigt längre – dels ger nu jorden, brukad med moderna metoder, bättre avkastning och dels ger en expanderande industri sysselsättning både åt dem som jordbruket ej behöver och åt arbetskraft från annat håll.

När kung Kristian IV i början av 1600-talet satte igång stadsbygget vid Helgeån krävdes ju en myckenhet av både arbetskraft och material. Av bådadera lämnade Göinge rikliga bidrag – och gjorde det gärna, ty därmed tillfördes den ofta svårt krigshärjade bygdens befolkning en välbehövlig förtjänst. Från göingeskogarna levererades timmer till det kungliga nybygget och smide, kalk och tjära kom, bland annat, från samma håll. Om göingska ”sågskärare”, timmermän och hjulmakare kan vi från den tiden läsa att de var särskilt uppskattade.

Det göinska yrkesutövandet har varit så fördelat, att varje yrke haft sitt område. I Norra Åkarp och kringliggande socknar har snickeri varit förhärskande – snickeri i alla dess former, ty för en 1800-talets snickare gällde det att kunna varje slag av arbete som utfördes med såg och hyvel.

I likhet med till exempel den tidens skräddare och skomakare på landsbygden förde också en snickare där en ambulerande tillvaro. Där man för tillfället behövde honom skulle han kanske gör en tillbyggnad till boningshus eller ladugård, utöka vagnsbeståndet, förse huset med något nytt i möbelväg – intet i yrket fick vara honom främmande.

Först under 1800-talets senare del började det bli verkstäder också på landsbygden. Därmed upphörde också snickarens kringflackande mellan gårdarna. I stället fick nu ortsborna vända sig till dessa verkstäder med beställningar. På verkstäderna i Norra Åkarp blev det huvudsakligen möbeltillverkning.

De mer förutseende av hantverkarna sökte avsättning för sina produkter även utanför hemtrakten – på marknader och stortorgdagar – och därmed var början gjord till vår bygds möbelindustri, för vilken Bjärnum kom att bli huvudorten.

Övergången från rent hantverk till fabriksdrift ägde här rum när Pettersson & Persson år 1900 började tillverkningen i en nybyggd fabrik. Ej långt därefter installerade A.P. Baum maskiner i sin verkstad. E.J. Troedson övergick från en mindre verkstad till nybyggnad med maskiner och firmanamnet blev AB Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik. Nilsson & Bengtssons möbelfabrik tillkom 1904 och inköptes 1911 av O. Findahl. C.A. Hallendorfs möbelfabrik, nuvarande M. Mattsons, byggdes 1911. Dessa företag och den rad möbelfabriker, som därefter följde, danade industrisamhället Bjärnum. 1913 hade de nämnda fabrikerna tillsammans 173 arbetare och omsatte 416,000 kronor. AB Bröderna Troedssons Träförädlingsfabrik var då störst med 61 arbetare och 130,000 kronor i omsättning.

Starkt bidragande till denna utveckling på 13 år var tillgången på snickarkunnigt folk i trakten. Ej endast från Norra Åkarp utan även från omgivande socknar, framför allt från Vittsjö, Verum och Farstorp, fick man yrkeskunnig arbetskraft. Betydelsefullt för bygden blev också denna utveckling därigenom, att den upptog det befolkningsöverskott, som jordbruket ej kunde sysselsätta. Norra Åkarps folkmängd ökade 1890-1913 från 1,377 till 1,974 personer, 34,2 %.

Förutom nämnda fem möbelfabriker hade Bjärnum vid den tiden två andra industrier: Troedsson & Nilssons tunnbinderi och Bjärnums Redskapsfabrik, båda i verksamhet redan på 1890-talet.

1914 fick Bjärnum elström och därmed möjlighet till billigare och bekvämare drivkraft än ångmaskinen, som då brukades vid fabrikerna. Men utbrottet av första världskriget, hösten 1914, lade hinder i vägen för fortsatt el-drift. August Perssons Ekmöbelfabrik, som tillkom 1914, var den första och enda som då utrustades med elmotor.

Krigsutbrottet hade en förlamande verkan på hela näringslivet och först mot slutet av 1915 inträdde en återhämtning. Från 1916 och till krigets slut inföll den överhettade konjunktur, som blivit kallad ”gulaschtiden”

Källa boken ”Från Slöjd och hantverk till möbelfabriker i Göinge” Liselotte Svensson 2018-09-24

 

incest porn, real incest, incest videos, incest sex porn,porn movies,free porn,free porn movies,sex,porno,free sex,tube porn,tube,videos,full porn,xxx,pussy
Free Porn, hd sex

Porn Watch, Hd Porn,Free Porn,Free Sex Videos

Free Porn

hd sex

watch the best quality sex site.