BJÄRNUM. Som framgår av förordet i boken ”Från Slöjd och Hantverk till Möbelfabriker i Göinge” är avsikten med denna bok främst, att bevara minnet av de män om vilka det kan sägas, att de lagt grunden till den industri, som blivit bestämmande för vårt samhälles utveckling. Och därefter omnämns, i den ordning de tillkommit, de företag som under årens lopp vuxit fram – och med dem Bjärnum.

I Göinge, den större delen av den nordskånska skogsbygden, är Bjärnum en av de mer kända industriorterna. Denna bygd har ett skiftesrikt historiskt förflutet – stundom återgivet på ett sätt, som en ”Göing” inte finner helt godtagbart. Därför vill vi börja presentationen av vårt samhälle med en kort skildring av Göinge bygdens tidigare öden – så som de gestaltat sig. Och ge förklaring till att Skåne från början på rent naturlig grund var danskt.

Vid en blick på kartan tycks det vara självklart, att vårt lands sydgräns – så som kustlinjen tecknar den – är den naturliga gränsbestämningen. Men det har funnits en tid, då det var lika självklart att Skåne skulle tillhöra Danmark.För tusentals år sedan låg Skandinavien helt täckt av väldiga ismassor. När ett mildare klimat började tära därpå, var Skåne den första del som befriades från det kalla höljet. Och de första människorna på skånsk mark kom väster ifrån, men ej sjövägen över Öresund – som ej fanns då. De kom landvägen från Själland, den tiden förenat med Skåne genom en bred landremsa. När i ett senare skede Öresund skuret igenom landförbindelsen inverkade inte detta menligt på umgänget mellan dem vid sundet boende. Ty ytterlige ett steg framåt i tiden, då det danska riket tog form, blev Skåne en viktig del därav. Redan under 1000-talet blev Lund en stad av betydelse i detta rike – där tog ärkebiskopen säte och dit förlades rikets myntverk. Så långt hade dock utvecklingen för Skånes del inte gått i enbart lugn takt. Svåra orosperioder hade landskapet måst utstå – fler stundade och skulle komma att vållas av icke önskade påhälsningar norrifrån.

Efter en mer än tusenårig förening med Danmark blev Skåne svenskt genom freden i Roskilde 1658. Säkerligen fanns det då hos skåningarna en större önskan, att den dittillsvarande gränsen skulle ha bestått, än att den ”naturliga” kommit till stånd. De hade ju också vid sina dåvarande landsmäns sida kämpat för att förhindra en sådan utveckling.

Särskilt Göingarna, som i så hög grad och så ofta fått känna på vad krig för med sig, hade gjort sitt bästa för att förpassa de inkräktande svenskarna tillbaka till deras egna landamären.

I gamla urkunder kan man möta påståendet, att Göingarna var av ett krigiskt kynne och snabba att gripa till vapen. För svensksinnad historieskrivning var det nog kärkommet att tillskriva dem dessa egenskaper – en hjälp, att därmed lasta en del av skulden till vad de fick utstå på dem själva. Det krigiska hos dem bestod väl annars endast i deras vilja att försvara hem och bygd mot en anfallande fiende.
Och att de hellre ville tillhöra det land, vars undersåtar de då var, än att bli svenskar bör inte förvåna. Deras erfarenhet av svenskarnas framfart under Nordiska sjuårskriget lockad inte till önskan om samhörighet med dem. Nordskåne hemsöktes svårt under detta krig. Men särskilt upprörande framstår våldsdåden, som Varberg och Ronneby utsattes för. På order av Erik XIV dödades i den förstnämnda staden 400 personer och i den senare nedgjordes skoningslöst män, kvinnor och barn till ett antal av 2000. Att våra historiska läroböcker knappast har något att säga om dessa händelser är märkligt då till exempel Stockholms blodbad, med sina 80 offer, blivit tillbörligt uppmärksammat.
Men det var förstås en dansk kung som vållade det dramat, och för vilket han förskaffade sig tillnamnet Tyrann. Den för sitt förnämliga hantverk berömda skånska medeltidsstaden Vä härjades och avbrändes helt av Gustav II Adolf – för sina krigiska bravader kallad hjältekonungen.

Tyrann eller hjältekonung – det kom nog främst an på vilken sida om riksgränsen som omdömet fälldes. I skåningarnas ögon var Kristian Tyrann visst inte någon oäven kung. De skånska bönderna fick tack vare honom större frihet än de tidigare haft, också i andra avseenden gjorde han sig uppskattad.

En annan kung under ”dansktiden”, som skåningarna gillade, var Kristian IV. Tack vare hans storslagna byggnadsprogram tillkom bland annat ett stort antal nya kyrkor och slott i landskapet. Han anlade Kristianstad och byggde stadens ståtliga kyrka, erkänd som ett av Nordens vackraste byggnadsverk under den stilepoken, den tillhör.

Anläggandet av staden vid Helgeån beredde Göingarna goda förtjänster. Till det ”företaget” fick de leverera förnödenheter av allehanda slag. Och i allmänhet gynnsamma förhållanden rådde i hela Skåne vid denna tid.

Ej underligt då att Göingarna slöt uppvid sina landsmäns sida i kampen mot svenskarna. På uppmaning av de danska myndigheterna bildades frikårer, som till stor del rekryterades av Göingar. Men när de danska krigarna ej längre förmådde hålla stånd, vände de hemåt, lämnade åt vapen bröderna att klara mellanhavandet med inkräktarna så gott de kunde. Men Göingarnas tapperhet och fasta vilja att värna hembygden förmådde ej kompensera deras underlägsenhet gentemot svenskarna. Och naturligtvis måste sedan den segrade partens historieböcker omvittna, hur illa de underlägsna betett sig. ”Snapphanarna” har mätts skäppan full, då däremot svenskarnas härjningar – av flerfaldigt större format – vanligtvis kommit mer i skymundan.

Del 2 följer.

 

incest porn, real incest, incest videos, incest sex porn,porn movies,free porn,free porn movies,sex,porno,free sex,tube porn,tube,videos,full porn,xxx,pussy
Free Porn, hd sex

Porn Watch, Hd Porn,Free Porn,Free Sex Videos

Free Porn

hd sex

watch the best quality sex site.