BJÄRNUM. I den litteratur, som vuxit fram under tiden som gått, har snapphanarna vanligen gjorts till mer eller mindre brottsliga äventyrare. De var från början dock sin tids motståndsmän. De stred ju, liksom motståndsmännen i våra grannländer och Frankrike under senaste världskriget, mot en anfallande fiende. Att de, när kampen för deras del var utsiktslös och när de förlorat hem och allt, blev desperata och med våld tog det de ansåg sig behöva – ja, därtill drevs de, jagade som villebråd, visste, att inget annat återstod dem än avrättning utan dom och rannsakan om de föll i svenskarnas händer.

Den svåraste hemsökelsen drabbade göingebygden under åren 1644 – 45. Efter den svenska befälhavaren på denna front kallade befolkningen detta krig Gustav Horns krig. Så starkt levde intrycken av detta krig kvar hos folket att det blev vanligt att säga, att något timat så länge före eller efter Gustav Horns krig.

I Västra Göinge Hembygdsförenings årsskrift för 1964 finns en skildring av tillståndet i det härjade om rådet efter nämnda krig. ”En namnlös dom över Skåne” är den talande överskrift författaren, Göingekännaren Ivar Johansson, satt över denna skildring, tillkommen efter grundlig och säkert tidskrävande forskning i såväl danskt som svenskt källmaterial.

Genom sin klara saklighet är denna skildring en lärorik men gripande läsning. Vi får där veta, att hela socknar, så när som kanske på några enstaka gårdar, plundrades och brändes av de svenska trupperna. Folket flydde till skogs och höll sig gömda där under lång tid för att undgå att bli utsatta för våldsdåd. Svält och sjukdomar skördade talrika offer, och drivna till förtvivlan genom sin hopplösa belägenhet berövade sig många livet. På de avbrända gårdarna fanns ej utsäde, då ny sådd skulle ske, och så förlängdes nöden ytterligare för de överlevande. Vid läsandet i nämnda skildring om de fasor, som den drabbade befolkningen - huvudsakligen Göingar och nordskåningar i övrigt – nödgades utstå under dessa ofärdsår, framstår en vers i Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden som skriven med dessa händelser som bakgrund:

De väldiga herrar med larm och med dån
Slå byar och riken om kull;
Tyst bygga dem bonden och hans son
Som så uti blodbestänkt mull.

När stridslarmet äntligen tystnat och Skåne definitivt blivit svenskt, kunde de överlevande i den svårt härjade gränsbygden så småningom åter börja se framåt mot en drägligare tillvaro. I de upprepade striderna i och om Skåne hade gränsbygdens befolkning alltid fått bära sin dryga andel av krigsbördorna och i fredstid varit föga ihågkommen. Tvingade av karg natur och hårt och ihärdigt sträva för sitt uppehälle, hade Göingarna fostrats till att ej ge upp inför svårigheter och motgångar.

De var också av gammalt kända för att vilja stå på egna ben och att inte låta sig ledas mot sin vilja. Därom vittnar också några rader, som vi lånar från den förut nämnda skildringen: ”Utblottade på nästan allting kom gränsborna till Sverige, där nya herrarna bittert konstaterade, att Göingarna var ett vrångt och motsträvigt släkte”.
Nå,– att de inte beflitade sig om att höra drycken i de nya herrarnas segerbägare särskilt välsmakande, bör väl räknas dem mer till heder än klander. Men det bör också till deras berömmelse sägas, att de förvånansvärt snabbt utplånade de spår, kriget i deras bygd avsatt. Åter blev Göinge hemvist för odlarflit, hemslöjd och hantverk.

Övergången till att bli ett annat lands undersåtar måste naturligtvis medföra en del svårigheter för berörda parter. På förhållandevis kort tid fanns sig skåningarna dock tillrätta med nydaningen. Också av dem blev kustlinjen accepterad som vårt lands naturliga gräns. Men trots att allt inom denna gräns numera är enbart svenskt, kan väl det krav – som av många görs gällande – att det i våra skolor bör ges en objektivare och grundligare undervisning i de sydliga landskapen historia, anses berättigat.

Författaren Sven Edvin Salje, som vid ett tillfälle var inbjuden av en ABF-avdelning i Norra Skåne, att närma belysa Snapphanetiden i Skåne och Blekinge, framhöll, att det är på tiden att revidera den svenska historien. Han sade bland annat– med instämmande av publiken – att de historiska läroböckerna borde ge en skildring av de aktuella åren på ett full neutralt vis, dock inte i någon form som strider mod svenska intressen.

Källa: Boken ”Från slöjd och hantverk till möbelfabriker i Göinge”

 

incest porn, real incest, incest videos, incest sex porn,porn movies,free porn,free porn movies,sex,porno,free sex,tube porn,tube,videos,full porn,xxx,pussy
Free Porn, hd sex

Porn Watch, Hd Porn,Free Porn,Free Sex Videos

Free Porn

hd sex

watch the best quality sex site.