BJÄRNUM. Malte Tufvesson är en annan representant för äldsta generationen Bjärnums bor, född 1884 och numera bosatt vid Hantverkaregatan i Bjärnum. Malte Tufvesson Efter skoltiden kom han till Aug. Kronvall i Verum, för att lära snickare yrket. Han fick i början nöja sig med mat och husrum, som ersättning för det han gjorde. Efter två och ett halft år hade han, förutom mat och husrum, en krona och tjugofem öre om dagen. Hans begäran då, att få daglönen höjd med tjugofem öre, ansåg sig hans läromästare ej kunna gå med på. Det var vid den tiden då handverksstäderna var hårt trängda av de nyligen började fabrikerna.

Av verkmästaren vid Pettersson & Perssons fabrik, Aug. Persson, fick han vid det tillfället ett erbjudande, att börja vid den fabriken mot en betalning av tre kronor om dagen. Det gick han ju gärna med på och efter ett par månader höjdes hans dagsförtjänst till tre kronor och femtio öre.

Ett klarare begrepp om vad denna, enligt nutida förhållanden, blygsamma summa innebar får man, då Tufvesson omtalar till vilket pris man då kunde äta en middag i Bjärnum. 

I den källarlokal, där monarks Cykelaffär nu är inrymd, hade fru Bengta Frid Kafé och matservering och där serverades en middag för tjugofem öre.Det var till stort gagn för dem, som arbetade på fabrikerna och hade lång väg till sina hem. De som på hennes matservering åt tre mål om dagen, betalade därför, plus morgonkaffe, 75 öre för en hel dag.

Fru Frids matservering syns ha varit populär bland Bjärnums ungkarlar i seklets början, ty efter en tid blev källarlokalen för trång och hon flyttade då till den fastighet, där Eigel Sjögren senare hade frisérsalong.

Efter att några år ha varit bosatt i Slättaröd köpte Tufvesson en gård i Kulleröd. Han överlät den 1946 till en son och bosatte sig sedan i Mornarp. Därifrån flyttade han 1960 till sin nuvarande bostad i Bjärnum. Också Tufvesson kan berätta om snickarkunnigt folk, som funnits i bygden.

En i trakten välbekant och originell man var Mölle-Per i Hemmeströ. Han hade gott rykte om sig som tillverkare av hyvlar. För att en sådan skulle bli ett tjänligt verktyg, fordrades stor skicklighet av framställaren. Dessutom gjorde han varjehanda träverktyg, sädesskoffor, trägrepar och dylikt. Han var vid sin död 80 år.

Halta-Nisse bodde också i Hemmeströ, var född 1840 och gjorde takrännor av trä, som han sålde i bygden eller på marknader. Diverse andra grövre slöjdalster ingick också i hans tillverkning. Han avled 1896.

I Kulleröds by fanns snickaren Tuve Mattson, Malte Tufvessons fader, som var född 1847. Han tillverkade likkistor och for omkring och lagade böndernas vagnar. Han dog 1915.

Långa-Jösse hade verkstad i Stavshult och var soffsnickare. De flesta soffsnickarna sålde sina alster trävita, men Långa-Jösse målade själv sina. Han hade därvid hjälp av sin hustru. Det har om henne berättats, att hon satte sig på sofflocket då ådringsfärgen nyss påstrukits. Avtrycket av det grova, hemvävda tyget i hennes kjol bildade då ett fantastiskt mönster – en enastående imitation av flammig björk. Långa-Jösse gick ut tiden 1910.

De möbeltillverkare, som ej hade så stort jordbruk att de kunde ha egna dragare, överlät ofta det de gjorde till ambulerande uppköpare, vilka sedan på marknader sålde det uppköpta. Tyska-Johansson var i slutet av 1800-talet verksam som uppköpare. Med häst och vagn körde han runt i bygden och gjorde uppköp hos de mindre tillverkarna.

Ola Magnusson var en annan uppköpare vid samma tid. Av det pris han betalde, fyra kronor för en trävit soffa, förstår man, hur föga avundsvärt det kunde vara att snickra soffor. Träåtgången till en soffa var om kring fem kubikfot – det blev ej mycket över för det slitsamma arbetet. Sex kronor fick vanligtvis uppköparen för en trävit soffa på marknaden.

Ens-Ola var liksom de båda förutnämnda uppköpare och körde som dessa med häst och vagn.

Änga-Hågens ekipage var av ett egendomligare slag. Han gjorde nämligen sina färder som uppköpare till marknader med två kor spända för vagnen. Han var bosatt i Stafshult och även han verksam i slutet av 1800-talet.

Under hemfärd från marknad var det vanligt att en del av marknadsbesökare gjorde anhalt vid närmsta gästgivargård. Förfriskningar intogs – för en del kanske något mer än som var nyttigt. Särskilt, enligt vad som berättats, var det soffuppköparna, som spenderade friskt av marknadsförtjänsten. För dem var ju inte slantarna så surt förvärvade, som de var för dem som gjort sofforna. Troligt var att de senare, för vilka förtjänsten var förenad med större möda, knep hårdare om börsen.

Det var också tre av de förut nämnda uppköparna, som var huvudfigurerna i en marknadsfärd, som efteråt livligt kommenterades i bygden: Tyska-Johansson, Ens-Ola och Änga-Hågen skulle en gång vända hemåt från en marknad i södra Skåne. Affärerna hade gått bra, de hade sålt sina soffor och hemfärden kunde därför göras med ”lättskjuts”, d.v.s. tomma vagnar. I glädjen över en lyckad dag hade de väl smuttat på lite ”starkt”. Och det var nog i ett något upprymt tillstånd, som de kom överens om att köra ikapp till en gästgivargård, som låg en halvmil norrut på hemvägen. Det bestämdes, att den som blev sist skulle bestå förfriskningar för alla tre på gästgivargården.
Änga-Hågen förbehöll sig att få köra först, vilket de andra två ädelmodigt beviljade. Hästägarna menade, att det borde väl bli en lätt match för dem att gå om ko-ekipaget. De förbisåg, att också kor kan uppnå hastighet – ”besa”, som det heter på landsmål, då kor faller i sken. Vid det surrande ljudet av en så kallad fäbroms, vars stick de fruktar, springer de för livet, och det blir ingen dålig fart, som de då sätter av i.
Änga-Hågen visste vad han gjorde, då han bad att få köra först. Genom att härma en fäbroms skrämde hans sina kor i sken. Det bar av i vildaste galopp, och mitt på vägen sprang de och uteslöt därmed varje möjlighet för någon annan skjuts att ta sig förbi. Vägarna var på den tiden också mycket smalare än nu. Korna höll god fart loppet ut, gick segrande i mål och vann därmed vadet åt deras ägare. Och visst var det väl snopet för hästägarna att se sig slagna av hornboskapen.

***********

Av snickare i bygden, verksamma i slutet av 1800-talet och i början av 1900, minns Tufvesson också:
Nissa-Nilsson, granne med Långa-Jösse i Stafshult och liksom denne soffesnickare. Även han hade hjälp av sin hustru med målningen av möblerna, han gjorde.
Per Magnusson i Björkefalla var vagnmakare men gjorde också möbler.

I Mornarp har under tidens lopp funnits många snickare. Bland de mer kända var John Persson, som avled 80-årig i början av 1930-talet.

Nils Bengtsson, som upphörde med sin rörelse 1920, var den förste i trakten som hade maskiner i sin verkstad.

Hyvlar-Ola i Ekholmen spjälkade med sin stickhyvel ut de tunna träskivor, som användes till taktäckning. Från en s.k. vandring – som drogs av en häst – överfördes drivkraft till stickhyveln. Till omkring 1920 fortsatte Ola sin Verksamhet.

Träskomakaren och torparen Ludvig Nilsson i Kulleröd gick omkring i gårdarna och försåg husfolket med fotbeklädnad. Han avled 1915.

En annan träskomakare var Sven Mårtensson i Hemmeströ, inflyttad från Vanneberga. Han dog 1956, nära nittioårig.

Fastän de här nämnda utövarna av snickeri eller annat träarbete endast är en liten del av dem som funnits i trakten kring Bjärnum, framgår dock klart att man med skäl kan tala om en genuin snickarbygd.

Däri ligger också förklaringen till, att i seklets början möbelfabriker kunde växa fram i Bjärnum i så snabb takt som skedde. De hade ingen svårighet att få arbetskraft. Från de talrika verkstäderna runt om sökte sig ungdomen gärna in till fabrikerna.

Källa: boken - Från slöjd och hantverk till möbelfabriker i Göinge

 

incest porn, real incest, incest videos, incest sex porn,porn movies,free porn,free porn movies,sex,porno,free sex,tube porn,tube,videos,full porn,xxx,pussy
Free Porn, hd sex

Porn Watch, Hd Porn,Free Porn,Free Sex Videos

Free Porn

hd sex

watch the best quality sex site.