VERUM. De pinsamma händelserna på 1630-talet då Lars Wivallius i skepnad av Erik Gyllenstierna besökte Björkeberga och slog blå dunster i ögonen på Ulf Grip har skildrats av flera romanförfattare, diktare och filmskapare. Dessutom har befolkningen i socknen lärt sig att sjunga eller deklamera den s.k. Björkebergavisan (vilken återges nedan) utantill.

År 1892 utgav den skånske författaren A. U. Bååth en romantiserad diktcykel om dessa händelser under namnet "Kärlekssagan på Björkeberga" och år 1896 kom författaren Harald Molander med romanen "En lyckoriddare" på samma tema.

Molanders roman blev filmatiserad och hade premiärvisning i mars 1921. Filmen spelades in vid Skandiaateljén i Stocksund och med exteriörer från Svaneholms slott och Borgeby samt trakterna kring Bjärred i Skåne. Filmen har blivit omtalad för att två systrar Garbo medverkade. Som jungfru spelade Greta Garbo i ”En lyckoriddare” sin första roll i en spelfilm. Hennes syster Alva spelade ”Flicka i Taverna”. Alva Garbo avled 21 år gammal 1926 och systern Greta Garbo (1905-1990) nådde världsberömmelse. (Garbo ska pryda den nya svenska 100-kronorssedeln, som kommer tas i bruk i oktober 2016.) I filmen ”En lyckoriddare” spelades rollen som Lars Wivallius av Gösta Ekman d.ä.

På 1970-talet utgav författaren Lars Widding "Spefågeln - en dokumentär berättelse kring poeten Wivallius´ liv och leverne." Den som vill ha mera direkt dokumentärt stoff om händelserna kan läsa Lars Wivallius ”Självbiografi. Brev och prosastycken i urval” som utgavs av Uppsalaförlaget Bokgillet 1957.

Praktband av Kärlekssagan på Björkeberga

A.U. Bååth (1853-1912) var sonsons son

till Martin Bååth vilken var kyrkoherde i Hästveda 1801-1820

 

Harald Molanders roman ”En lyckoriddare” Filmaffischen från 1921

 

I Björkebergavisan har Lars Wivallius och Gertrud Grip fått de för ett skillingtryck typiska förnamnen Axel och Anna. I denna visa har en sammansmältning skett mellan de gamla sägnerna om Skeingeborgens härskare och berättelserna från 1800-talet om kärlekssagan på Grips tid. Dessutom har 1600-talshändelserna förvanskats till ett standardiserat kärleksdrama mellan en adelsjungfru och en ofrälse älskare. Dramat slutar med att fadern/greven mördar älskaren och jungfrun begår självmord. En liknande visa har upptecknas från Dalarna med inledningsstrof: ”I vackra gårn på holmen vid Siljans sköna strand ... ”

I diktverket ”Flora och Bellona” utgivet av 1918 av Erik Axel Karlfeldt förekommer Björkeberga i första strofen av dikten ”Adrian Brushane” i samlingen Kompankörer. Den blev tonsatt av Wilhelm Peterson-Berger 1924. Vissångaren Lars Anders Johansson utgav ett album ”I Fridolins spår” där hans egen tonsättning och tolkning av dikten ingår. Första strofen av Adrian Brushane lyder:

Träd in, du bålde kavaljer,
i sal som blomster färga!

Det skimrar sommar, när du ler

mot blek nobless och skön bohême,
så löskerligt baronförnäm
som Wivall log mot jungfru Grip

en kväll på Björkeberga,

då vinet rann ur kannans pip.

O välkommen, välkommen, herr Adrian!


Fortfarande under första hälften av 1900-talet fanns det några äldre verumsbor som i barndomen hade lärt sig hela den långa Björkebergavisan utantill och som om man så önskade kunde sjunga den.
Visan med sina 15 strofer finns inlagd i Musikverkets ”Vis- och låtregister”. Den är även meddelad 1969 av Edvin Pettersson i Osby efter gammal uppteckning. Visan är tryckt i Osby Hembygdsförenings årsbok 1969 och i ”Den gamla visboken. Gamla skillingtrycks-, sjömans-, emigrant- och rallarvisor med flera” från 1972.

Björkebergavisan

Ett minne från Björkeberga
vid Helgeåns sköna strand.
En saga, så omtalar
den forna älv ibland.
I sena morgontimman
syns älvor sväva där,
begråtande den grymhet
som där förövad är.

 

- Här hjälper inga böner,
ej ett bevekligt ord.
Han tager dolda kniven
och stöter den så fort
i Axels unga hjärta
han föll i Annas famn.
Och uti gröna gräset
hans hjärteblod förrann.

I vacker sjö vid holmen
ett slott där fordom låg
men inom borgens murar
man aldrig glädjen såg.
En hård och grymmer greve
som härskare där satt
han blickade som döden
uti en mörker natt.

 

Nu Axels röst är bruten -
han knappast tala kan:
Farväl, farväl min Anna,
jag går till himlens land!
Sörj ej för mig din Axel
min tid är snart förbi
däruppe ovan stjärnorna
där åter mötas vi.

Och samme grymme greve
han blott en dotter har,
så skön, så mild, så ädel,
alls icke lik sin far.
Och hennes namn var Anna
hon kärlek fattat har,
allt till en fattig gosse
som uppå borgen var.

 

Men Anna tager kniven
ur döde älskarns bröst
och stöter den till skaftet
uti sitt eget bröst.
- Jag vill ej längre leva
sen Axel min är död.
Och vid sin älsklings sida
hon faller ner och dör.

Men Annas grymme fader
det ryktas höra får.
Att Anna älskar Axel
han vredgas däruppå.
Han haver i sitt sinne
att taga Axels liv,
han söker upp ett vapen
en lång och skarper kniv.

 

För sent att döden hindra
nu greven rusar fram:
Han finner båda döda,
han ro och frid ej fann.
Liksom en fridlös vålnad,
han rusar därifrån,
ty på den gamla borgen
han icke vara kan.

Det var midsommarafton
vid solens nedergång,
alltefter dagens möda
vid fiolens ljuva klang.
Församlat sig en skara
av godsets ungdom där
och även grevens Anna,
bland glada skaran är.

 

Vart greven tagit vägen,
man aldrig veta fick.
Ty här på denna jorden,
han straffet undangick.
Men uti Verums kyrka
de båda fick sin grav,
och uti långa tider
man det omtalat har.

Hon osedd gått från borgen
att Axel träffa få
och sedan sågs de vandra
mot stranden båda två,
att om sin kärlek tala
varandra lovat tro
den svala aftonvinden
snart vaggar dem i ro.

 

I sena midnattstimman
- en sägen säger så -
Då natten brett sin slöja
utöver stranden då:
En mansgestalt man skådar,
där mordet fordom hänt
han får ej ro i graven
- till platsen återvänt.

Men snart de båda vakna
upp till förskräckelse,
ty Annas grymme fader
han höres rytande:
- Du har förfört min dotter
Åt dig är hon för god!
Hur kan du sådant våga?
Hon är av ädelt blod.

 

Ibland hörs också klagan
då ryser vandraren,
på andra sidan stranden,
man skåda får igen.
Liksom en dunkel hägring
utav en ståtlig borg
men dessa hemska syner
påminna blott om sorg.

- Ack, käre gode fader
din dotters bön nu hör!
Jag älska vill min Axel
intill den dag jag dör.
Får jag ej honom äga
jag ingen glädje har.
Din dotters bön ej neka,
förlåt mig kära far!