VERUM. Den danske greven Harald Holck, som tillhörde en gammal förnäm adelsätt, blev 1873 ägare av Skeinge och Björkeberga säterier i Verums socken. Det har sagts att han var den siste manlige personen i sin ätt. Dock finns uppgifter om att en person som hette Rudolf Valdemar Hugo Thuerecht Holck Neess i september 1891 blev far till ett barn som föddes i Maribo i Danmark av ogifta pigan Ingrid Svensdotter från Gubbarp i Verums socken. Barnafadern var son till greve Holcks förvaltare Anton Neess och hustrun Mette. De bodde några år på Björkeberga och därefter under 1890-talet på Måssaröd i Osby socken. Varför Rudolf, som var född 1848, hade tillägnat sig efternamnet Holck tycks vara en väl förborgad hemlighet.

Greven Harald Sophus Holck-Winterfeldt (1848-1919) var gift med baronessan Harriet Charlotte Schaffelitzky de Muckadell (1853-1923). Under tiden som ägare av godsegendomarna i Verum drabbades de danska makarna av tragiska händelser. Två av barnen dog 1881 och dottern Magna, född 1884, blev redan som barn psykiskt sjuk. De fyra flickor som fanns kvar i familjen och nådde vuxen ålder var: Sofie (född 19/5 1875 i Verum), Polly (född 30/8 1882 i Köpenhamn), Olga Fanny (född 1/7 1887 i Verum) och Karen (född 16/7 1889 i Verum).

Baronessan

Fröknarna 

Olga och Karen

Fröknarna 

Sofie och Polly

Detalj av bild från omkring 1907 (Ur: Thore Brogårdh Den gamla bilden berättar, 1980)

Hustrun och döttrarna blev i slutet av 1800-talet, måhända som en följd att de tragiska händelserna, gripna av missionsläran. När det skulle bildas ett missionssällskap i Verum föreslog kyrkoherden att Lars Persson på Nygård skulle bli ordförande. Denne och prästen kom i en dispyt om den rätta läran, vilket grevinnan åhörde. Eftersom hon var ängslig om sin själs frälsning, men också starkt fästad vid kyrkan och prästen sa hon till Lars att det inte gick an att svara prästen så. Då svarade Nygårds Lars: ”Jo, jag har Guds ord på min sida, så det går an.”Efter en stunds samtal inbjöd Lars Persson grevinnan Holck att komma till Nygård för att höra på ”judemissionären” Abraham Simonsson. Hon kom dit med sina fyra döttrar och detta blev början till ett nytt liv för de fem damerna på Skeinge. Kolportören Simonsson inbjöds snart att komma till herrgården och från år 1900 besökte predikanter inom Nordöstra Skånes Missionsförenings månadsturer Skeinge säteri under många år. Redan 1895 hade grevinnan även börjat en söndagsskola på herrgården. Flickorna Holck övertog efter hand moderns roll som ledare för missionsarbetet i bygden.

I början av 1900-talet hade Harald Holck förvärvat jordegendomar i Stenbrohult socken. Bland annat hade han blivit ägare till Bölsögården ”Fredriksholm”, vid sjön Möckeln. Till egendomen hörde Kullön, senare kallad ”Skaldens ö”, där det endast fanns ett hus. På Bölsögårdens mark hade under några år på 1880-talet funnits en från ön Ven ditflyttad dövskola. På den tiden ägdes Bölsö av kyrkoherden Gemzell från Ven. Sedan kyrkoherden avlidit 1890 kom ön att förvaltas av hans alltmer alkoholiserade son Fabian Gemzell.

Sedan 1887 bodde den danske litteratören och filosofen Sophus Vodskov i den enda byggnaden på Kullön. Villan fick heta ”Sofiero” efter Fabians vackra hustru, vilken innan hon 1892 försvann till Amerika ofta besökte Vodskov. Om byggnaden sägs att den ursprungligen hade uppförts av kyrkoherde Gemzell som änkesäte vid Bölsögården, men flyttades av Voskov till anvisad plats på Kullön. Sedan Vodskov 1908, uppenbarligen efter uttröttande frälsningspåtryckningar av flickorna Holck, lämnat huset på ön flyttades byggnaden på nytt till Bölsögården där den blev arrendatorsbostad.

Eremiten på Kullön, Sophus Vodskov, var en mycket lärd man som även under tiden på Kullön skrev recensioner till danska tidningar och även sysslade med översättningar av texter från det fornindiska språket sanskrit. (Ortsbefolkningen misstolkade ibland detta och påstod att han sysslade med sandskrift.)

Vodskov hade ett livsprojekt som gick ut på att ersätta gudstro med naturdyrkan. Hans tilltänkta men oavslutade arbete hade rubriken ” Sjœledykelse og Naturdyrkelse”.

Sedan greve Holck förvärvat Bölsögården av dödsboet efter kyrkoherde Gemzell tvangs Sophus Vodskov lämna ön och flyttade 1908 tillbaka till Köpenhamn där han därefter vistades fram till sin död 1910.

I en artikel med rubriken ”Den lärde eremiten på Kullön i Möckeln” har lokalhistorikern Assar M Lindberg berättat vad som kan ha legat bakom Vodskovs utflyttning från Bölsögårdens ägor. Lindberg skriver: ... han flyttade emedan han icke fick vara i fred för greve Holcks döttrar. Hela familjen Holck hade en religiös åskådning som gränsade till fanatism, och fröknarna Holck hade satt sig för att ”omvända” naturdyrkaren och fritänkaren Vodskov. Det var med sorg i hjärtat han flyttade från sin ö där han hade bott i 21 år.

På sin dödsbädd i Köpenhamn lär Vodskov ha sagt: Lyckligast är jag under de långa nätterna. Då ser jag min småländska skog och hör dess eviga sus. Och alla de plantor och träd, som jag har pysslat om och känt och älskat, de komma och hälsa på mig, de vinka till mig, och jag ser solen förgylla deras kronor.

 

Bronsrelief av Hans Sofus Vodskov (1946-1910). Utförd av finske bildhuggaren Johannes Takanen på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn

Han har fått följande skildring på i Nordisk familjebok: ... en egendomlig, fint begåfvad ande, hvilken under en ytterst tillbakadragen tillvaro som privatman, först i Köpenhamn, mot slutet af sitt lif i ensamhet på en ö i Möckeln i Småland, idkade studier af olika slag, hvilka resulterade i en sparsam, men betydelsefull produktion. Den under kampen mot G. Brandes länge vakanta professuren i estetik vid Köpenhamns universitet, som erbjöds honom, afböjde han själfkritiskt.

 

Epilog om diakonen Sven Andersson från Gubbarp

Fröknarna Holck lyckades inte få Vodskov att ansluta sig till den ”rätta läran”. Bättre framgång fick damerna med torparpojken Sven Andersson från Gubbarp. Han var född 1887 i kanten av de stora mossmarkerna mot Hästveda socken och arbetade i början av 1900-talet på greve Holcks tunnbinderi i Skeinge.

Under åren 1908 till 1918 vistades Sven Andersson på Lilla Sköndal i Stockholm där han utbildade sig till diakon. Diakonisällskapet drev på den tiden en vårdanstalt för epileptiker på Stora Sköndal.

År 1917 gifte han sig med Anna Wilhelmina Östgren och från 1919 var han diakon och föreståndare på Rönneholmshemmet vid Fogdaröd som tillhörde ” Föreningen Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund”.

Familjen flyttade 1928 till Stoby socken där de inrättade Röingehemmet/Röingegården. Denna verksamhet fick en viktig roll för epileptikervården i Sverige. ”Röingegårdens Patientförening” blev fröet till Riksföreningen för Svensk Epileptikervård, som bildades 1954 och som idag bär namnet Svenska Epilepsiförbundet.

Röingegården (Röinge 8:6) i Stoby socken (Vykort)
”Gården inrymmer epileptikerhem med plats för 57 sjuka. Läkare: Dr Åke Åkesson i Hässleholm.”
(Svenska gods och gårdar 1943)

Sven Andersson vid ett missionsmöte på Skeinge gård. Detalj av bild från 1907 (Thore Brogårdh Den gamla bilden berättar, 1980)