VERUM. Konferensdeltagare från Verum möttes på Hanaholm. 
Under min tid som anställd inom universitetsväsendet hade jag någon gång i början av 1980-talet förmånen att delta i en nordisk konferens på Hanaholmen vid Helsingfors. Kursgården hade lämnats som gengåva mot att Sverige 1967 hade efterskänkt krigsskulder till Finland. (I detta sammanhang kan nämnas att vi påminns om vår långa samhörighet med Finland senare i år då landet varit självständigt i 100 år. Självständighetsförklaringen antogs nämligen av Finlands lantdag den 6 december 1917.)

Den finska regeringen hade inrättat ett gemensamt kulturcentrum på denna ö intill huvudstaden. Dess syfte var att utveckla samarbetet mellan länderna och anläggningen invigdes den 1 juni 1975 av kung Carl XVI Gustaf och president Urho Kekkonen.

Bland konferensdeltagarna fanns universitets- och högskoleanställda från olika lärosäten i Finland och Sverige. Redan andra dagen styrde en person som talade ungefär min göingska dialekt stegen rakt mot mig och utbrast: Ryseled va här ä många som ä komna frau Verumasöjn pau denne konferensen! 

Mannen, som hade konstaterat att cirka 8 % av de 25 kursdeltagarna hade rötter från Verum, var lektorn Curt Åberg (1927-1998) från Gävle. Han var son till möbelsnickaren Arthur Åberg och hustrun Judith i Stavshult.

Lektor Curt Åberg för här klubban som preses i ”Akademin för de friska källorna” Bild ur Gert Knutsson: ”Akademin för de friska källorna under 25 år - 1995-2003”. Foto Anders Damberg 

Curt var född 1927 och efter avlagd filosofie licentiatexamen i geografi var han extra universitetslektor vid Lunds universitet åren 1961-1964. Han omvittnas som en mycket omtyckt lärare. 

Därefter blev han lektor i ämnesteori och ämnesmetodik först i Karlstad och därefter vid lärarhögskolan i Gävle. Detta lärosäte blev 1977 omvandlat till Högskolan i Gävle/Sandviken (från 1998 med namnet Högskolan i Gävle). Han var kvar i denna befattning under återstoden av sitt yrkesliv. Curt Åberg var mycket välkänd bland högskolans studenter som redaktör och flitig skribent i högskolans månadstidning ”Högaktuellt”.

Vädurpumpen – en gammal evighetsmaskin
Under 1990-talet ägnade han stor energi åt att väcka intresse för den gamla geniala uppfinningen ”Vädurpump”. Denna metod för vattenuppfordring helt utan energiförbrukning har kortfattat fått följande beskrivning (Wikipedia): Vädurpump, eller hydraulisk vädur (äldre benämningar akvapult och stöthävert) är en slags vattenpump som uppfanns i slutet av 1700-talet av fransmannen Joseph-Michel Montgolfier. Väduren pumpar vatten automatiskt utan hjälp av någon annan kraftkälla än rörelseenergin i strömmande vatten. En vädur placeras därför oftast i anslutning till vattendrag med strömmande vatten. Endast en mindre del av det inströmmande vattnet pumpas ut, medan resten rinner ut genom pumpens avlopp.

Reklamblad om Bruzaholms Vädurpump  Curt Åberg och radioprofilen Jan Danielsson.

Foto Sven Follin

På något ställe föreslås att uttrycket ”hydraulisk vädur” skulle ha med att en fårbagge, dvs en vädur, kan oupphörligt stånga mot ett fast föremål med väldig kraft utan att alls ta skada. I en artikel i Bygd och Natur nr 2 1990. (Sveriges Hembygdsförbunds tidskrift) skriver Curt Åberg:
Med nutidens teknik verkar mycket så självklart. Vi knäpper på en strömbrytare och ljuset tänds. Vi vrider på en kran och vattnet strömmar därur. Annorlunda var det förr. Vatten måste hämtas ur källan eller lyftas ur brunnen med brunnskrok eller stolpvind. Och hade man många djur kunde det hända att brunnen ute på gårdsplanen inte räckte till. Då måste man lösa problemet på något sätt och försöka lyfta och framleda vatten i önskad mängd. Och vatten finns ju normalt under markytan eller i terrängens lägsta delar. Den hydrauliska väduren var en maskin som kunde lösa problemet. Denna smått fantastiska uppfinning tillskrivs huvudsakligen bröderna Montgolfier, betydligt mera kända som uppfinnare av varmluftsballongen.

Väduren hade sin glansperiod under decennierna kring sekelskiftet. Den uppfattades ganska allmänt som en smått mirakulös anordning. Utan hjälp av ved, kol, eller fotogen arbetade den uthålligt och tålmodigt under dygnets alla timmar och kunde på så sätt fylla ett magasin i uppsamlingstanken. Att med vatten som drivkälla få vatten att rinna i uppförsbacke tyckte många var märkligt. Väduren var billig i drift och underhåll och reparationerna förhållandevis enkla. Väduren försvann med elektrifieringen på landsbygden. Den föll på en teknisk knock-out när det blev enklare och mera driftsäkert att installera eldrivna pumpar. Dessutom blev det allt vanligare att förstärka den lokala vattentillgången genom att borra efter grundvatten i jord och berg. Man upphörde att tillverka vädurar i vårt land och de försvann från marknaden för ett tag. Men ett nyväckt intresse för väduren som konstruktion och de intensiva diskussionerna kring energiknapphet och kostnader, inte minst i många U-länder, som blev följden av 70-talets oljekris fick bl.a som resultat att man här i Sverige tog upp tillverkningen av vädurar på nytt. Man kan alltså idag inköpa och installera en vädur och en enkät som jag skickat runt till ett hundratal personer som under en 10-årsperiod inköpt vädurar har avslöjat många entusiaster som prisar apparatens förtjänster. Nyligen har jag vid ett besök på AB Bruzaholms bruk nära Eksjö kunnat studera en demonstrationsvädur i arbete. Vädurar fabriceras nu på ett gjuteri i närliggande Mariannelund och försäljs genom postorderfirman Clas Ohlson i Insjön. Jag försöker nu främst skapa mig en bild av vädurens användning i gången tid, dvs hur, när och var den användes en gång. Inte minst intressant blir det när man finner spår i terrängen och bebyggelsen efter gamla vädurinstallationer. På ett ställe i Östergötland fann jag i två kvarvarande rörstumpar i en bäck och en 50 meter därifrån liggande cementdamm spåren efter en vädur som för några decennier sedan försedde en gård ca 1 km därifrån med vatten till 100 djur.

Curt Åbergs utgivna skrifter och verksamhet i ”Källakademin”
I början av 1990 gick Curt Åberg ut till landets hembygdsföreningar med ett upprop där han efterlyste kvarvarande vädurar i Sverige. Resultatet redovisades året därpå i FoU-rapporten: Vädurpumpen i Sverige, utveckling 1977-1991.

Samma år som Curt Åberg avled utkom skriften ”Stadens natur” med honom som skribent. Den ingick i skriftserien Natur & kultur i Gävle. I Gästriklands kulturhistoriska förenings meddelande ”Från Gästrikland” skrev Curt Åberg artikeln: ”Gävleborgs län - mellansverige eller Norrland?” . På 1980-talet författade han FoU-rapporterna: Landformer i Gävleområdet (1984) och Naturgeografi i vardagsnatur (1989).

Curt Åberg var en engagerad ledamot av ”Akademin för de friska källorna” och blev vald som akademin preses (ordförande) 1994. Källakademins ändamål är att främja intresset för källor och medverka till att de bevaras, vårdas och nyttjas. Akademin hade grundats 1978 av smålänningen och radiomannen Stig Tornehed.

I akademins årsberättelse för 1998 kan man läsa Gert Knutssons porträtt av ledamoten och hedersmannen Curt Åberg: Preses Curt Åberg skrev i oktober 1997 ett brev till källvännerna och tackade för eminent ledarskap i Bohuslän och Dalsland samt önskade väl mött i Medelpad i augusti 1998. Tyvärr fick vi inte träffa Curt där. Han avled nämligen den 19 juni 1998 efter en tids sjukdom. Vi kommer alltid att minnas vännen Curt dels för hans fryntliga och humoristiska väsen, dels för hans breda intresse och kunskaper om geologi och vatten i allmänhet och källor i synnerhet. Han har lämnat detaljerade beskrivningar av såväl källor i sin gamla hemtrakt Göinge, ifrån Östergötlands kulturbygder och Gävletrakten som vädurens användning och konstruktion. Curt spred också lättläst information om Källakademin genom ett flertal artiklar i olika sammanhang. När han gick bort, höll han på att avsluta en omfattande historik om Gävles vattenförsörjning.

Syskonen Åberg från Stavshult
Curt Åberg hade tre syskon, bröderna Egon (1929-1996 - Bjärnum) och Evert (född 1936 och numera bosatt i Lund) samt systern Ulla-Britt gift Pettersson (1931-1968 - Norrköping). Föräldrarna bodde livet ut i Stavshult. Fadern Arthur Åberg avled 1984 och modern Judith Åberg avled 1994.

Föräldrarna Judith och Arthur Åberg med barnen fr. v. Curt, Egon och Ulla-Britt framför villan i Stavshult omkring 1934

Curt Åberg var sedan 1969 gift med Britt Åberg (1942-2005) som kom till Gävle 1972. Hon var först lärare inom samhällsvetenskapliga ämnen och blev sedan studierektor, rektor och slutligen områdeschef. Vid mitten av 1990-talet blev hon förvaltningschef på utbildnings- och arbetsmarknadsförvaltningen inom Gävle kommun. Åren 2000 till 2005 var hon kommundirektör i Gävle.