VERUM. Axel Wallengren, som även kallade sig Falstaff Fakir, har i sin bok ”Hur jag blev fakir och andra berättelser” nämnt hur det var att uppleva ett slädparti. Han skriver: Ett slädparti hör också till julens stillsamma fröjder. Därtill krävs snö, slädar och hästar. De sistnämnda finns alltid på plats hos någon åkare, en släda kan man ju alltid komma över; men snön är icke så lätt åtkomlig. Den brist på atmosfärisk värme, som erfordras för en snöflingas framställande, är större än mången eskimå tror. Dessutom gör en snöflinga intet slädparti. Därtill fordras flera miljarder på en gång.

Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Längs en gammal riksgräns” (1960) 

En gång i slutet av 1940-talet hade just Verums socken genom Guds försyn beviljats några miljarder av dessa flingor. Detta gjorde att man sammankallade intresserade verumsbor och några bönder med dem tillhörande hästar och slädar för att samlas utanför Bygdegården.

Några kännare av traktens historia har sagt att slädpartierna var störst och bäst i Verums socken. En viktig anledning till denna bedömning var att i Verums socken också tjänstefolket fick vara med på gillena. Detta var antagligen en kvarleva från den tiden då i stort sett alla bönder i socknen var underlydande arrendatorer till herrskapet på Skeinge-Björkeberga säterier.

Vid samlingen i Bygdegården delades platserna ut i skrindorna och jag sattes tillsammans med mina föräldrar i en ovanligt hög skrinda som kördes av lantbrukaren Konrad Svensson i Magnarp. Han var en dristig hästkarl och var känd för att mana på hästarna till höga farter.

Vi hade i full fart rutschat ner genom backen från Bygdegården och vid passagen förbi mitt föräldrahem och vår bensinmack utanför butiken kom Konrad just på att han ju skulle svänga åt höger i trevägskorsningen mot Hästveda och Farstorp. Och i hastigheten kom den stora fullastade skrindan på glid mot en trekantig snöklump som låg mitt i korsningen. Det blev tvärstopp och skrindan var på väg att välta. Under några rafflande sekunder stod skrindan på en av skenorna och svajade fram och tillbaka. Det var mycket osäkert om hur detta skulle sluta. Efter några - som det kändes för en sexårig pojke - evigheter av kalla kårar genom kroppen landade bägge skenorna åter på vägen och färden kunde fortsätta. Resan gick därefter helt enligt planerna. Vi passerade Tågarp och Magnarp i full fart. Därefter åkte vi genom Gubbarp och ner mot bron över Vieån och sedan till Ekeröd. Där svängde vi till vänster och efter att ha vinkat på familjerna Antonsson och Kjerstensson i Bolberöd var vi snart tillbaka i Bygdegården där kaffesamkväm väntade.

För mig blev behållningen av detta slädparti att Konrads skrinda lyckligtvis inte välte omkull i vägkorsningen utanför mitt föräldrahem. Minnena av skräckfärden sitter kvar för alltid.

Det var i denna vägkorsning som jag upplevde mitt mest rafflande slädparti i slutet av 1940-talet.